ERSÄTTNING

Motsvarande värde som ges som gottgörelse eller betalning för tjänst, förlust eller skada. Det hebreiska verb som har översatts med ”ersätta” eller ”ge ersättning (gottgörelse)” (shalẹm) är besläktat med substantivet shalọ̄m, som betyder ”frid (fred)”. (2Mo 21:36; 1Ku 5:12) Ordet innehåller således tanken på att friden eller freden återställs genom betalning eller kompensation. Under den mosaiska lagen skulle det ges ersättning för skada eller förlust som vållats inom områden som gällde förhållandet människor emellan. Det skulle också ges ersättning för utfört arbete eller utförda tjänster. Lejda arbetare skulle, oavsett om det gällde israeliter, bofasta främlingar eller andra, få betalt samma dag. (3Mo 19:13; 5Mo 24:14, 15)

Personskador. Den som under ett gräl slog en annan så att han blev skadad skulle ge honom ersättning för förlorad arbetstid tills han var fullständigt botad. (2Mo 21:18, 19)

Om några män under ett slagsmål råkade stöta till en havande kvinna så att hon skadades eller hennes barn kom ut men ingen dödsolycka skedde, skulle den skyldige mannen dömas till skadeersättning enligt vad ”kvinnans ägare” pålade honom. (Om den äkta mannens krav var orimligt, skulle domarna fastställa det belopp som skulle betalas.) (2Mo 21:22)

Om en tjur hade för vana att stångas och dess ägare visste om det men ändå inte höll den bevakad och den så stångade en slav till döds, skulle slavens herre få 30 siklar (570 kr) i ersättning av tjurens ägare. Enligt judiska bibelkommentatorer gällde detta utländska slavar, inte hebreiska. Om tjuren stångade en fri person skulle ägaren dödas. Men om domarna ansåg att det fanns omständigheter som medgav ett mildare straff, kunde ägaren påläggas att betala en lösen. I så fall skulle tjurens ägare betala det belopp som domarna bestämde. Dessutom förlorade ägaren tjuren, som stenades till döds. Dess kött fick inte ätas. (2Mo 21:28–32) Denna lag gällde tydligtvis också andra djur som kunde tillfoga människor skada med dödlig utgång.

Om en man förförde en jungfru som inte var förlovad skulle han ta henne till hustru. Även om hennes far uttryckligen vägrade att ge henne åt honom, skulle mannen betala hennes far köpesumman för jungfrur (50 siklar; 950 kr), det vanliga brudpriset, eftersom hennes värde som brud nu hade minskat och måste kompenseras. (2Mo 22:16, 17; 5Mo 22:28, 29)

Baktaleri. Om en man med orätt anklagade sin hustru för att falskeligen ha hävdat att hon var jungfru då äktenskapet ingicks, skulle han betala hennes far dubbla köpesumman för jungfrur (2 · 50 siklar; 1 900 kr) för att han spritt ut ett dåligt rykte om en jungfru i Israel. (5Mo 22:13–19)

Det skulle också ges en form av ersättning ifall en man med orätt anklagade sin hustru för otrohet. Om anklagelsen hade varit sann, skulle hon ha straffats med att hennes fortplantningsorgan ”vissnade” och hon därigenom miste förmågan att föda barn. Men var hon oskyldig skulle hennes man göra henne havande, så att hon kunde välsignas med ett barn. (4Mo 5:11–15, 22, 28)

Stöld. Lagens straff för stöld hade en avskräckande verkan. Angående en tjuv hette det: ”Han skall ovillkorligen ge ersättning. Om han ingenting har, då skall han säljas som betalning för det han stal. Om det stulna – det må vara en tjur eller en åsna eller ett får – påträffas levande hos honom, skall han ge dubbel ersättning.” Detta gällde både pengar, ägodelar och djur. Om tjuven hade slaktat det stulna djuret eller sålt det, skulle han ge större ersättning: fem av nötkreaturen för en tjur och fyra av småkreaturen för ett får. (2Mo 22:1, 3, 4, 7) Denna lag skyddade den som blivit bestulen och gav honom ersättning; tjuven måste arbeta för att sona sitt brott i stället för att sitta i fängelse och bli en ekonomisk börda för samhället medan den som blivit bestulen blev utan ersättning.

Skador på djur och egendom. Den som slog ihjäl en annans djur måste ersätta djuret. (3Mo 24:18, 21) När en tjur dödade en annan tjur skulle den levande tjuren säljas, och både beloppet och det döda djuret skulle delas mellan de två ägarna. Men om det var känt att tjuren var ilsken, skulle ägaren ge den andre ersättning med en levande tjur och själv ta den döda, som följaktligen var mycket mindre värd. (2Mo 21:35, 36)

Som ersättning för de skador som vållats av att ett djur gick in och avbetade en annans åker skulle djurets ägare ge det bästa från sin egen åker eller vingård. Om någon vållade en brand som spred sig till en annans åker och orsakade skada, skulle ägaren få ersättning för det uppbrända. Den strängare domen för skada vållad av ett djur som gått in på någons åker berodde på att det var lättare att hålla ett djur under kontroll än en eld, och dessutom hade det djur som betat på en annans åker, i likhet med en tjuv, med orätt tillägnat sig något; därför krävdes det mer än motsvarande värde i ersättning. (2Mo 22:5, 6)

Deponerad egendom. När ägodelar lämnades i förvar hos en annan och dessa då blev stulna, skulle tjuven, om han blev funnen, ge den vanliga dubbla ersättningen. Pengar eller saker som hade lämnats i förvar hos en person behövde inte hållas under särskild uppsikt, utan bara förvaras på ett säkert ställe. Om det rörde sig om ett husdjur, skulle den som hade djuret i förvar visa samma omsorg om detta djur som om sina egna. Vanligtvis fick den som hade hand om andras djur betalt för det foder som djuren behövde, och ibland fick han troligen betalt också för det extra besväret med att sköta djuren. Om ett djur dog av sig självt, revs av ett vilddjur eller rövades bort, var den som hade hand om djuret fri från skuld. Förlusten berodde på omständigheter som han inte själv rådde över. Det kunde hända med hans egna djur. Men om den som hade hand om djuret hade kunnat förhindra det eller om djuret stals på grund av hans försumlighet, var han ansvarig och skulle ge ägaren ersättning. (2Mo 22:7–13; se 1Mo 31:38–42.)

Den som lånade ett djur av en annan måste ge ersättning om djuret blev skadat. (2Mo 22:14) Om ägaren var närvarande behövde ingen ersättning ges, eftersom man förutsatte att han då själv höll ögonen på det som var hans. Om det var ett lejt djur skulle ägaren själv stå för förlusten, eftersom han förmodligen hade tänkt på eventuella risker vid beräkningen av priset. (2Mo 22:15)