HARE

(hebr.: ’arnẹveth)

Hararna hör till familjen Leporidae och är nära släkt med kaninerna men större än dessa. Harar skiljer sig från kaniner genom att ungarna vanligtvis inte föds i underjordiska hålor och genom att de redan från födseln är aktiva, med tät päls och öppna ögon. Haren känns igen på den kluvna överläppen, de långa öronen, den korta svansen och de långa bakbenen, som gör att den snabbt kan fly från sina fiender. De snabbaste hararna sägs kunna komma upp i en hastighet av över 70 km/h. Det finns flera arter, och genomsnittslängden är omkring 60 cm. För det mesta är de grå eller bruna.

Enligt den mosaiska lagen fick man inte äta harar, som räknades till de idisslande djuren. (3Mo 11:4, 6; 5Mo 14:7) Harar och kaniner har inte en mage som är indelad i flera avdelningar, och de stöter inte upp maten för att tugga den på nytt. Därför är de inte idisslare enligt den vetenskapliga definitionen. Det är sant att det hebreiska ordet för ”tugga” i samband med idissling ordagrant betyder ”föra upp”, men den moderna definitionen av vad det innebär att idissla låg inte till grund för hur israeliterna på Moses tid förstod uttrycket. Man bör därför inte bedöma om det Bibeln säger om idisslande djur är riktigt utifrån den snävare och förhållandevis nya definitionen, så som många kritiker gör.

Förr i tiden hade bibelkommentatorer som trodde att Bibeln var skriven under inspiration inga invändningar mot den mosaiska lagens uttalande om idisslande djur. I The Imperial Bible-Dictionary sägs det: ”Det är uppenbart att hardjuren, när de vilar, om och om igen tuggar födan som de redan har intagit, och detta har i alla tider allmänt uppfattats som en form av idissling. Också vår egen skald Cowper, som noga iakttog olika företeelser i naturen, skriver om sina observationer av tre tama kaniner att de ’idisslade hela dagen ända till aftonen’.” (Utgiven av P. Fairbairn, London 1874, bd I, sid. 700)

Nyare vetenskapliga iakttagelser av harar och kaniner styrker detta. Så här skriver François Bourlière (The Natural History of Mammals, 1964, sid. 41): ”’Refekation’, dvs. vanan att låta maten passera genom tarmarna två gånger i stället för bara en gång, tycks vara ett vanligt fenomen bland kaniner och harar. Tamkaniner äter och sväljer vanligen sin nattspillning utan att tugga den, och på morgonen utgör den så mycket som hälften av maginnehållet. Vildkaninen gör så två gånger om dagen, och fältharen sägs ha samma vana. ... Man tror att djuren därigenom tillgodogör sig stora mängder B-vitaminer, som bildas i tjocktarmen av mikroorganismer i födan.” Och i verket Mammals of the World (E. P. Walker, 1964, bd II, sid. 647) heter det: ”Detta kan motsvara idisslingen hos idisslarna.” (Se IDISSLING.)