BOFAST FRÄMLING

I sin allmänna betydelse betecknar det hebreiska substantivet ger någon som bor utanför sitt hemland och som har begränsade medborgerliga rättigheter i det land där han bor. Han kan ha religiös gemenskap med landets invånare men behöver inte nödvändigtvis ha det. Abraham, Isak, Jakob och deras avkomlingar betecknades som bofasta främlingar innan de fick äganderätt till det utlovade landet. (1Mo 15:13; 17:8; 5Mo 23:7)

När uttrycket ”bofast främling” i Bibeln används om en person av icke-israelitisk härkomst i förhållande till det israelitiska samhället betecknar det ibland en proselyt, dvs. en som helt hade övergått till att tillbe Jehova. Ibland betecknar det en invandrare i Palestina som nöjde sig med att bo bland israeliterna och följa landets grundläggande lagar men som inte helt omfattade tillbedjan av Jehova. Sammanhanget visar vilken kategori uttrycket avser.

I den grekiska Septuaginta återges ger med proselyt (grek.: prosẹ̄lytos) över 70 gånger. Somliga menar att den bofaste främlingen ofta slöt sig till ett hebreiskt hushåll för att få beskydd och att han stod i ett visst beroendeförhållande till hushållet utan att fördenskull tjäna som slav. Den slutsatsen kan man dra av uttrycket ”din bofaste främling”. (5Mo 29:11; jfr 5Mo 1:16; se också 3Mo 22:10, där ordet tōshạv, ”invandrare”, används.)

Lagförbundet, som förmedlades på berget Sinai, innehöll särskilda bestämmelser som i en mycket kärleksfull anda reglerade den bofaste främlingens förhållande till den infödde israeliten. Eftersom den bofaste främlingen inte befann sig i samma gynnade situation som den infödde israeliten, påbjöd lagen, som innehöll många bestämmelser till fördel för de svaga och utsatta, att man skulle visa främlingen särskild hänsyn och att han skulle få särskilt skydd. Gång på gång påminde Jehova israeliterna om att de av egen erfarenhet visste hur det kändes att leva under förtryck i ett främmande land och att de därför skulle sörja för att de bofasta främlingarna hos dem skulle få del av den frikostighet och det skydd som de själva inte hade blivit föremål för. (2Mo 22:21; 23:9; 5Mo 10:18) På det hela taget skulle den bofaste främlingen, i synnerhet proselyten, behandlas som en bror. (3Mo 19:33, 34)

Även om lagförbundets bestämmelser tillät människor av alla nationaliteter att bli medlemmar av Israels församling genom att omfatta den sanna tillbedjan av Jehova och bli omskurna, fanns det vissa undantag och inskränkningar. Egyptier och edoméer kunde inte komma in i församlingen förrän i tredje generationen, dvs. den tredje generationen som bodde i Israels land. (5Mo 23:7, 8) ”Inte ens i tionde generationen” fick en ”oäkta son” eller hans avkomlingar komma in i församlingen. (5Mo 23:2) Om ammoniter och moabiter sades det: ”Inte ens någon av deras avkomlingar i tionde generationen får någonsin komma in i Jehovas församling. ... Så länge du lever skall du aldrig någonsin verka för deras frid och välstånd.” (5Mo 23:3–6) Dessa inskränkningar gällde alla manliga medlemmar av dessa nationer. Dessutom kunde en man med stympade könsdelar aldrig upptas i församlingen. (5Mo 23:1)

Den bofaste främling som hade låtit omskära sig och tillbad Jehova stod under samma lag som israeliterna; han var alltså förpliktad att följa alla bestämmelser i lagförbundet. (3Mo 24:22) Han skulle hålla sabbaten (2Mo 20:10; 23:12) och fira påsken (4Mo 9:14; 2Mo 12:48, 49), det osyrade brödets högtid (2Mo 12:19), veckohögtiden (5Mo 16:10, 11), lövhyddohögtiden (5Mo 16:13, 14) och försoningsdagen (3Mo 16:29, 30). Han kunde frambära offer (4Mo 15:14), och han måste göra det på samma sätt som det var föreskrivet för den infödde israeliten (4Mo 15:15, 16). Hans offer skulle vara felfria (3Mo 22:18–20), och han skulle komma med dem till mötestältets ingång precis som den infödde israeliten (3Mo 17:8, 9). Han fick inte ägna sig åt någon form av falsk tillbedjan. (3Mo 20:2; Hes 14:7) Om han jagade och dödade ett djur skulle han låta blodet rinna av, och om han åt köttet med blodet i skulle han ”utrotas”. (3Mo 17:10–14) I förbindelse med samhällsansvar på grund av synder kunde han få förlåtelse tillsammans med de infödda israeliterna. (4Mo 15:26, 29) Om han hade blivit oren genom att till exempel ha rört vid ett lik måste han genomgå den föreskrivna reningsproceduren. (4Mo 19:10, 11) När det sägs att man kunde ge ett självdött djur åt den bofaste främlingen, gällde det uppenbarligen en bofast främling som inte helt och fullt hade omfattat tillbedjan av Jehova. (5Mo 14:21)

Lagen garanterade att en bofast främling som hade en rättstvist med en infödd israelit skulle dömas opartiskt. (5Mo 1:16, 17) Man fick inte bedra den bofaste främlingen eller vränga rätten för honom. (5Mo 24:14, 17) Förbannelse uttalades över dem som behandlade bofasta främlingar orättvist. (5Mo 27:19) Tillflyktsstäderna för den som ouppsåtligt dödat någon stod öppna för såväl den bofaste främlingen och invandraren som den infödde israeliten. (4Mo 35:15; Jos 20:9)

Eftersom de bofasta främlingarna inte hade någon arvsbesittning i landet, försörjde sig somliga som köpmän eller lejda arbetare, och en del var slavar. (3Mo 25:44–46) De hade möjlighet att bli välbärgade (3Mo 25:47; 5Mo 28:43), men generellt sett klassificerade lagen dem som fattiga och föreskrev åtgärder för deras skydd och underhåll. Den bofaste främlingen kunde få del av det tionde som ställdes till förfogande vart tredje år. (5Mo 14:28, 29; 26:12) På åkrar och i vingårdar skulle efterskörden lämnas kvar åt honom. (3Mo 19:9, 10; 23:22; 5Mo 24:19–21) Under sabbatsåren hade han lov att förse sig av det som växte av sig självt. (3Mo 25:6) Var han en lejd arbetare hade han samma skydd som en infödd lejd arbetare. En fattig israelit kunde sälja sig åt en välbärgad bofast främling. Israeliten skulle då behandlas vänligt – som en lejd arbetare – och han kunde när som helst köpa sig själv fri eller köpas fri av en släkting. Om så inte skedde skulle han allra senast friges på det sjunde året av sin tjänst eller på jubelåret. (3Mo 25:39–54; 2Mo 21:2; 5Mo 15:12)

Under kungatiden fortsatte de bofasta främlingarna att ha bra relationer till israeliterna. I samband med tempelbygget i Jerusalem anlitades de som byggnadsarbetare. (1Kr 22:2; 2Kr 2:17, 18) När kung Asa vidtog åtgärder för att återställa den sanna tillbedjan i Juda samlades bofasta främlingar, som kom från hela det utlovade landet, i Jerusalem tillsammans med infödda israeliter, och gemensamt ingick de ett särskilt förbund om att söka Jehova av hela sitt hjärta och hela sin själ. (2Kr 15:8–14) Efter reningen av templet tillkännagav kung Hiskia att påsken skulle firas i Jerusalem i andra månaden. Inbjudan till högtiden gick ut till hela Israel, och många bofasta främlingar hörsammade den. (2Kr 30:25)

Sedan en kvarleva av israeliterna hade återvänt från landsflykten i Babylon deltog bofasta främlingar återigen i den sanna tillbedjan vid templet tillsammans med israeliterna. De bofasta främlingarna bestod av sådana grupper som netinimtjänare (”netinim” betyder ”sådana som har blivit givna”), slavar, professionella sångare och sångerskor samt sönerna till Salomos tjänare. Till netinimtjänarna hörde gibeoniterna, som Josua hade satt till att tjäna permanent vid templet. (Esr 7:7, 24; 8:17–20; Jos 9:22–27) Ända till det sista omnämnandet av dessa bofasta främlingar beskrivs de som sanna tillbedjare av Jehova, oskiljaktigt förbundna med den kvarleva av trogna köttsliga israeliter som hade återvänt från Babylon. (Neh 11:3, 21) Under perioden efter landsflykten påminde Jehovas profeter återigen om lagförbundets principer som skyddade den bofaste främlingens rättigheter. (Sak 7:10; Mal 3:5)

Profeten Hesekiel förutsade att det skulle komma en tid då den bofaste främlingen skulle få en arvedel i landet som en infödd bland Israels söner. (Hes 47:21–23) Efter Jesu Kristi ankomst predikades de goda nyheterna om Riket för judar och proselyter, och de kunde i samma mån bli medlemmar av den kristna församlingen. Senare (36 v.t.) blev en oomskuren icke-jude, Cornelius, och hans hushåll godtagna av Jehova och fick andens gåvor. (Apg 10) Från och med då kunde oomskurna icke-judar som tog emot Kristus upptas i den kristna församlingen, ”där det varken är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, utlänning, skyt, slav, fri, utan Kristus är allt och i alla”. (Kol 3:11; Gal 3:28) I Uppenbarelseboken 7:2–8 beskrivs det andliga Israel som bestående av 12 stammar om vardera 12 000 personer. I verserna 9–17 berättas det sedan om en stor skara som ingen kan räkna, bestående av människor ur alla nationer, stammar, folk och språk. De hyllar Kungen, som sitter på tronen, och Lammet och får Guds ynnest och beskydd.

Invandrare. En invandrare var en som bodde i ett annat land eller område än sitt eget. Det hebreiska ordet för invandrare (tōshạv) kommer från verbroten jashạv, som betyder ”bo”. (1Mo 20:15) Somliga av invandrarna i Israel blev tydligen proselyter; andra nöjde sig med att bo bland israeliterna och följa landets grundläggande lagar, men till skillnad från de omskurna proselyterna blev de inte tillbedjare av Jehova. Man skilde mellan ”invandrare” och ”utlänningar”. De senare var i regel endast tillfälligt i landet och var bara föremål för den gästfrihet som man normalt visade gäster i Orienten.

Den oomskurne invandraren i landet åt inte av påskoffret eller av något som helst heligt. (2Mo 12:45; 3Mo 22:10) Under sabbatsåret och jubelåret hade han liksom de bofasta främlingarna och de fattiga lov att äta av det som marken själv frambringade. (3Mo 25:6, 12) Han och hans avkomlingar kunde köpas som slavar av israeliterna och gick då i arv i släkten för alltid utan återköpsrätt eller möjlighet att bli frigivna på jubelåret. (3Mo 25:45, 46) Om däremot en israelit sålde sig som slav till en invandrare eller till medlemmar av invandrarens familj gällde fortfarande återköpsrätten, som kunde utnyttjas när som helst, och han skulle allra senast friges på det sjunde året av sin tjänst eller på jubelåret. (3Mo 25:47–54; 2Mo 21:2; 5Mo 15:12)