KORINTHIERBREVEN

Två inspirerade kanoniska brev som aposteln Paulus skrev till de kristna i Grekland under det första århundradet. De placeras som nummer sju respektive åtta bland böckerna i de flesta översättningar av de kristna grekiska skrifterna. Paulus berättar själv att det är han som har skrivit båda breven. Han riktar det första brevet till ”Guds församling som är i Korinth” och det andra till ”Guds församling som är i Korinth, tillsammans med alla de heliga som är i hela Akaja”. (1Kor 1:1, 2; 2Kor 1:1)

Det kan inte på allvar ifrågasättas att det var Paulus som skrev Första och Andra Korinthierbrevet. Förutom hans eget vittnesbörd finns det yttre vittnesbörd som bekräftar att båda breven är äkta och att de blev allmänt erkända. Flera författare under de tre första århundradena citerar från de båda breven och nämner att de är skrivna av Paulus. I ”Athanasios kanon” (367 v.t.) står ”två [brev] till korinthierna” uppförda bland ”aposteln Paulus fjorton brev”. Detta är den äldsta förteckningen över böckerna i de kristna grekiska skrifterna som vi har dem i dag; den är 30 år äldre än förteckningen från kyrkomötet i Karthago 397 v.t.

Paulus tjänst i Korinth. Paulus kom till Korinth omkring år 50. Till att börja med höll han ett anförande i synagogan varje sabbat och ”försökte övertyga både judar och greker”. (Apg 18:1–4) Men när han mötte motstånd och skymfligt tal i synagogan vände han sin uppmärksamhet till ”folk av nationerna”, dvs. stadens icke-judiska invånare. Med dem höll han möten i ett hus som gränsade till synagogan, och många ”började tro och blev döpta”. När Herren genom en syn sade till Paulus: ”Jag har mycket folk i denna stad”, stannade han kvar där ett år och sex månader och ”gav dem undervisning i Guds ord”. (Apg 18:5–11) Eftersom Paulus hade medverkat till att det upprättades en kristen församling i Korinth kunde han säga till korinthierna: ”Även om ni kanske har tio tusen uppfostrare i Kristus, har ni sannerligen inte många fäder; för i Kristus Jesus har jag blivit er far genom de goda nyheterna.” (1Kor 4:15)

Korinth var en mycket omoralisk stad, och med tiden påverkades även stadens kristna församling av det. Paulus fann det nödvändigt att skriva ett brev och tillrättavisa församlingen på grund av ett fall av ”sådan otukt som inte ens förekommer bland nationerna”. En man hade nämligen tagit sin fars hustru. (1Kor 5:1–5) Paulus uppmuntrade också korinthierna att vara trogna och använde sig då av en illustration som de kunde förstå. Han visste att de kände till de isthmiska idrottsspelen som hölls i närheten av Korinth. Han skrev därför: ”Vet ni inte att löparna i ett lopp allesammans löper, men bara en får priset? Löp på ett sådant sätt att ni kan vinna det. Och var och en som deltar i en tävlingskamp utövar självbehärskning i allting. De gör det naturligtvis för att få en förgänglig segerkrans, men vi en oförgänglig.” (1Kor 9:24, 25)

Första Korinthierbrevet. Under sin tredje missionsresa var Paulus en tid i Efesos. (Apg 19:1) Det var antagligen under sitt sista år där som han fick oroväckande rapporter om förhållandena i församlingen i Korinth. Han fick höra av ”dem som hör till Kloes hus” att det förekom misshälligheter bland korinthierna. (1Kor 1:11) Stefanas, Fortunatus och Akaikus hade också kommit från Korinth och kan ha gett honom upplysningar om situationen där. (1Kor 16:17, 18) Dessutom hade Paulus fått ett brev med frågor från den kristna församlingen i Korinth. (1Kor 7:1) Eftersom Paulus hade djup omsorg om sina korinthiska bröders andliga välfärd, skrev han ca år 55 detta första brev till den kristna församlingen i Korinth. Att brevet skrevs i Efesos framgår av det Paulus själv säger i 1 Korinthierna 16:8: ”Men jag stannar kvar i Efesos ända till pingsten.”

I brevets inledning nämner Paulus en av sina medarbetare, Sosthenes, som kan ha skrivit ner brevet efter Paulus diktamen. Detta verkar troligt, eftersom det i slutet av brevet står: ”Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.” (1Kor 1:1; 16:21)

Andra Korinthierbrevet. Paulus skrev troligen sitt andra brev till korinthierna sent på sommaren eller tidigt på hösten år 55. Han hade skrivit det första brevet i Efesos, där han troligen, som han planerat, stannade kvar till pingsten samma år eller längre. (1Kor 16:8) Sedan gav han sig av till Troas. När han kom dit blev han besviken över att inte träffa Titus, som hade sänts till Korinth för att hjälpa till med insamlingen till de heliga i Judeen. Paulus reste vidare till Makedonien, där Titus kom till honom och berättade om korinthiernas reaktion på det första brevet. (2Kor 2:12, 13; 7:5–7) Från Makedonien skrev Paulus sedan det andra brevet till korinthierna och sände det tydligen med Titus. Några månader senare kunde han slutligen besöka Korinth. Paulus var alltså i Korinth två gånger. Efter sitt första besök, då han grundade församlingen, planerade han ett nytt besök som inte blev av. Men den ”tredje gången” han var ”redo” att resa till korinthierna lyckades han genomföra sina planer, för han besökte dem igen omkring år 56. (2Kor 1:15; 12:14; 13:1) Under detta andra besök i Korinth skrev han brevet till romarna.

Varför brevet skrevs. Titus förde med sig en positiv rapport till Paulus. Det första brevet till korinthierna hade gjort dem ”bedrövade på ett sätt som Gud vill”, så att de ändrade sinne och uppfylldes av en uppriktig iver, av en önskan att bli rentvådda, av harm, av fruktan och av en längtan efter att rätta till det orätta. Paulus berömde dem i sitt andra brev för att de hade tagit emot hans vägledning och följt den, och han uppmanade dem att ”välvilligt förlåta och trösta” den ångerfulle man som de uppenbarligen hade uteslutit ur församlingen. (2Kor 7:8–12; 2:1–11; jfr 1Kor 5:1–5.) Paulus ville också uppmuntra dem att fortsätta med insamlingen till de nödställda bröderna i Judeen. (2Kor 8:1–15) Vidare fanns det några i församlingen som fortfarande ifrågasatte Paulus ställning och myndighet som apostel, vilket gjorde det nödvändigt för honom att försvara sitt apostlaskap. Han gjorde det inte för sin egen skull utan ”för Gud”, dvs. för att rädda den församling som tillhörde Gud. Det var anledningen till att Paulus använde så starka ordalag i sitt brev och berömde sig av sådant som visade att han var en apostel. (2Kor 5:12, 13; 10:7–12; 11:16–20, 30–33; 12:11–13)

Ljus över äldre skrifter. Paulus citerade från de hebreiska skrifterna för att underbygga de argument han framförde i sina inspirerade brev till korinthierna. När han avslöjade det dåraktiga i de falska apostlarnas världsliga vishet, påpekade han samtidigt betydelsen av att tillägna sig den överlägsna visheten från Gud. Detta gjorde han genom att hänvisa till vad psalmisten hade sagt till en generation som levde flera hundra år tidigare, nämligen att ”människornas tankar ... är som en vindfläkt” (Ps 94:11; 1Kor 3:20), och genom att ställa samma fråga som Jesaja hade riktat till upproriska judar: ”Vem har tagit mått på Jehovas ande, och vem kan ... ge honom vetskap om något?” (Jes 40:13; 1Kor 2:16) Paulus hänvisade också till 5 Moseboken 25:4, där det står att man inte skall ”binda till munnen på en tjur medan den tröskar”, och förklarade att detta först och främst blev skrivet för Ordets tjänares skull. Han slog därigenom fast att sådana kristna tjänare har rätt att ta emot materiell hjälp. (1Kor 9:9, 10) Genom att hänvisa till uttalanden i Jesaja 25:8 och Hosea 13:14 om att döden skall uppslukas visade han att Gud för länge sedan hade utlovat en uppståndelse. (1Kor 15:54, 55) Dessutom kastade han ljus över betydelsen av Herrens kvällsmåltid genom att han grundligt gick igenom de uttalanden Jesus gjorde när han instiftade den högtiden. (Lu 22:19, 20; 1Kor 11:23–34)

Genom att citera från eller hänvisa till 5 Moseboken 17:7; 3 Moseboken 26:11, 12; Jesaja 43:6; Jesaja 52:11 och Hosea 1:10 visade Paulus vilken inställning Gud alltid har haft till andlig renhet. (1Kor 5:13; 2Kor 6:14–18) Han pekade på att Guds tjänare i forntiden inte hade försummat att ge materiella gåvor och att Jehova ser med välvilja på kristna som är givmilda. (Ps 112:9; 2Kor 9:9) Och han visade att den princip i Moses lag som anger att varje sak skall fastställas på två eller tre vittnens ord också gäller i den kristna församlingen. (5Mo 19:15; 2Kor 13:1) Dessa och andra hänvisningar till äldre skrifter kastar ljus över dessa bibelställen och förklarar vad de innebär för oss.

[Ruta på sidan 86]

HUVUDPUNKTER I FÖRSTA KORINTHIERBREVET

Ett brev som Paulus sände till församlingen i Korinth när han hade fått chockerande rapporter om misshälligheter och omoral; han skrev också för att besvara en fråga om äktenskap

Skrivet i Efesos ca 55 v.t.

Maning till enhet (1:1–4:21)

Att följa människor leder till söndringar

Det är Guds syn på vad som är vist och vad som är dåraktigt som räknas

Man skall inte berömma sig av människor, utan av Jehova, som ger allt genom Kristus

Var mogna, andliga personer, som erkänner att det är Gud som ger andlig växt och att Kristus är den grund på vilken en kristen personlighet byggs

Ingen bör bli uppblåst och tro att han är bättre än sina medkristna

Församlingen skall hållas moraliskt ren (5:1–6:20)

Sådana som blir otuktiga, giriga, avgudadyrkare, smädare, drinkare eller utsugare skall uteslutas ur församlingen

Det är bättre att låta sig bedras än att gå till doms med en medkristen inför icke troende

Moralisk orenhet befläckar Guds tempel och hindrar en människa från att träda in i Guds kungarike

Råd beträffande äktenskap och det ogifta ståndet (7:1–40)

Mannen och hustrun bör ge varandra äktenskapsrätten, men visa hänsyn

För dem som är upptända av begär är äktenskap bättre än det ogifta ståndet

En gift kristen bör inte gå ifrån en icke troende äktenskapspartner; kan kanske en dag hjälpa äktenskapspartnern att vinna räddning

Det är inte nödvändigt att ändra sitt tillstånd eller sin ställning när man blir kristen

Äktenskapet medför ökade bekymmer; det ogifta ståndet kan vara till fördel för den som önskar tjäna Herren utan att låta sig distraheras

Hänsyn till andras andliga välfärd (8:1–10:33)

Få inte andra att snava och falla genom att äta mat som varit offrad åt avgudar

För att inte hindra någon från att ta emot de goda nyheterna avstod Paulus från sin rätt att få materiellt bistånd

Ge akt på de varnande exemplen från Israels vandring i vildmarken – för att rädda dig själv och för att inte få någon att snava och falla

Även om allt är tillåtet, är det inte allt som bygger upp

Ordningen i församlingen (11:1–14:40)

Respektera kristet ledarskap; tillfällen då kvinnor bör täcka huvudet

Visa respekt för Herrens kvällsmåltid

Förstå och uppskatta andens gåvor, deras upphov och syfte

Kärleken är den långt bättre vägen

Bevara ordningen vid församlingsmötena

Uppståndelsehoppet är säkert och visst (15:1–16:24)

Kristi uppståndelse är en garanti

Smorda kristna måste dö för att kunna bli uppväckta till odödlighet och oförgänglighet

Er möda är inte förgäves i förbindelse med Herren; stå fasta i tron

[Ruta på sidan 87]

HUVUDPUNKTER I ANDRA KORINTHIERBREVET

Ett uppföljningsbrev angående de åtgärder som vidtagits för att hålla församlingen ren; skrevs också för att väcka en önskan att hjälpa bröderna i Judeen och för att motverka falska apostlars inflytande

Skrivet av Paulus 55 v.t., några månader innan han kom till Korinth på sitt andra och sista besök

Paulus kärleksfulla omtanke och hans och Timoteus ställning i förhållande till sina bröder (1:1–7:16)

Den vedermöda som Paulus och Timoteus har upplevt som kristna har nära nog lett till deras död, men Gud har befriat dem, och det kan vara till tröst för andra

De har uppträtt med helighet och en uppriktighet som kommer från Gud; de är inte herrar över andras tro, utan medarbetare till deras glädje

Det första brevet skrevs av kärlek och med många tårar; nu bör den man som tidigare levde omoraliskt förlåtas och tröstas

Gud har gjort Paulus och hans medarbetare kvalificerade att vara det nya förbundets tjänare; korinthierna är deras rekommendationsbrev, skrivet i dessa tjänares hjärtan

När de utför sin tjänst förfalskar de inte Guds ord utan predikar Kristus som Herre; sådana goda nyheter är beslöjade endast bland dem som är förblindade av denna tingens ordnings gud

Även om Paulus, Timoteus och korinthierna befinner sig i jordiska ”tält”, har de hoppet om eviga himmelska boningar; var och en måste emellertid göras uppenbar inför Kristi domarsäte

Var och en som är i gemenskap med Kristus är en ny skapelse; alla sådana tar del i försoningens tjänst; som ambassadörer uppmanar de: ”Bli försonade med Gud”

Paulus och hans medarbetare har visat att de är Guds tjänare genom det som de har uthärdat i sin tjänst och genom att de lever på ett sätt som vittnar om att de har Guds ande

Med vidgat hjärta vädjar de till bröderna att vidga sig i sin tillgivenhet, att inte bli ojämnt sammanokade med icke troende och att rena sig från varje förorening av kött och ande

Det har tröstat Paulus mycket att få höra om deras fina reaktion på råden i det första brevet

Uppmuntran att hjälpa bröder i Judeen som upplever motgångar (8:1–9:15)

Trots att makedonierna var mycket fattiga tiggde de om att få hjälpa till

Kristus blev fattig för att korinthierna (och andra) skulle kunna bli rika

Korinthierna får beröm för sin villighet att hjälpa till

Låt var och en göra som han har beslutat i sitt hjärta; Gud älskar en glad givare

Argument för att motverka falska apostlars inflytande (10:1–13:14)

Svar till motståndare som menar att Paulus är ”svag”, att han arbetar på andras ”område”, att han är ”underlägsen”, att han är ”outbildad i talekonsten”, att han är ”oförnuftig” och att han inte är en apostel som de, eftersom han har ödmjukat sig och utfört förvärvsarbete

Paulus är av samma härkomst som de, har blivit mer förföljd och har uthärdat fler vedermödor för Kristus, har tagit hand om församlingen med större kärlek och omtänksamhet, har fått fler syner och kan visa fler tecken på att han är en apostel

Fortsätt att pröva er själva, om ni är i tron