DOMSTOL

Som universums Skapare har Jehova Gud den högsta myndigheten. Nationen Israel i forntiden erkände honom som sin domare, lagstiftare och kung, och det är han för hela universum. (Jes 33:22) Familjeöverhuvudet Abraham erkände att det är Jehova som är ”hela jordens domare”. (1Mo 18:25) Jehova framställer sig själv som den högste domaren i en rättssak mot Israel (Mik 6:2) och även i en rättssak där han försvarar sitt folk mot nationerna (Jes 34:8). Han kallar sitt folk som vittnen i ett rättsfall där hans ställning som den sanne Guden har ifrågasatts av dem som tillber avgudar. (Jes 43:9–12)

I det patriarkaliska samhället. Efter den stora översvämningen intog Noa ställningen som familjens överhuvud eller patriark, och Gud ingick ett förbund med honom och hans söner, vilka representerade hela människosläktet. (1Mo 9:12–16) Noa fick dessutom grundläggande lagar som Gud fogade till det han tidigare hade sagt. (1Mo 9:3–6) Som patriark fattade Noa beslut som inte bara berörde honom och hans hustru utan också hans gifta söner och deras avkomlingar. (1Mo 9:20–27)

Jehova Gud är det stora familjeöverhuvudet och den store domaren, och på samma sätt fungerade det patriarkaliska familjeöverhuvudet som domare för sin familj och för hela sitt hushåll, däribland slavarna. (1Mo 38:24) Tvister familjer emellan löstes av familjeöverhuvudena när det var möjligt att finna en fredlig lösning.

Jakob fungerade som domare för medlemmarna i sitt hushåll då Laban påstod att någon i Jakobs läger hade stulit hans terafimbilder. Jakob sade: ”Oavsett vem du finner dina gudar hos, så skall han inte få leva.” (1Mo 31:32) Jakob visste emellertid inte att det var Rakel som hade tagit dem, och Laban kunde inte hitta dem, så hon blev aldrig anklagad. När Josefs bröder hade sålt honom till Egypten och de lade fram hans blodfläckade klädnad för att det skulle se ut som om han hade blivit dödad av ett vilddjur, fungerade Jakob återigen som domare. Han undersökte bevismaterialet och fällde avgörandet: ”Josef är helt visst sliten i stycken!” (1Mo 37:33) Juda satte sig till doms över Tamar och dömde henne till döden när det blev känt att hon var gravid. Men när han insåg att hon hade fått honom att göra det som han rätteligen borde ha fått sin son Shela att göra, erkände han att hon var rättfärdigare än han. (1Mo 38:24–26)

De som tillber den sanne Guden, Jehova, har alltid erkänt honom som den högste domaren. Även om familjeöverhuvudet hade myndighet att döma hölls han ansvarig inför Gud, som själv hade avkunnat domen över Adam och Eva (1Mo 3:8–24), Kain (1Mo 4:9–15), människorna som levde före den stora översvämningen (1Mo 6:1–3, 11–13, 17–21), dem som byggde Babels torn (1Mo 11:1–9), Sodom och Gomorra (1Mo 18:20–33) och Abimelek (1Mo 20:3–7).

Under den mosaiska lagen. När israeliterna drog ut ur Egypten blev Mose som Jehovas representant deras domare. Först försökte han behandla alla rättssaker själv, men de var så många att han var upptagen med dem från morgon till kväll. På inrådan av Jetro förordnade han dugliga män som föreståndare för skaror på tusen, hundra, femtio och tio. (2Mo 18:13–26) Det betydde knappast att det för var sjunde eller åttonde vuxen man fanns en särskilt utnämnd domare. Det var snarare så att det fanns föreståndare som vid behov kunde behandla mindre saker. Om saken var för svår och komplicerad eller hade betydelse för hela nationen skulle den emellertid föreläggas Mose eller prästerna vid helgedomen.

Sådana svåra rättsfall var till exempel om en man misstänkte sin hustru för otrohet (4Mo 5:11–31), om blod hade utgjutits och det hade uppstått en dispyt (5Mo 17:8, 9) eller om någon anklagades för uppror men vittnesmålen var oklara eller tvivelaktiga (5Mo 19:15–20). Om det gällde ett ouppklarat mord skulle prästerna ta hand om fallet. (5Mo 21:1–9)

Det fanns ingen anordning för att kunna överklaga en dom och få den prövad i en högre instans, men om föreståndarna för tio inte kunde avgöra en sak kunde de vända sig till föreståndarna för femtio osv., eller direkt till helgedomen eller till Mose. (2Mo 18:26; 5Mo 1:17; 17:8–11)

De som valdes ut till domare skulle vara dugliga, pålitliga män som fruktade Jehova och hatade orätt vinning. (2Mo 18:21) De var i allmänhet överhuvuden för familjer eller stammar, äldste i den stad där de skulle verka som domare. (5Mo 1:15) Leviterna, som av Jehova fick den särskilda uppgiften att undervisa i lagen, tjänade också många gånger som domare.

Många är förmaningarna att inte vränga rätten, ta mutor eller vara partisk. (2Mo 23:6–8; 5Mo 1:16, 17; 16:19; Ord 17:23; 24:23; 28:21; 29:4) En fattig man fick inte gynnas därför att han var fattig, och en rik man fick inte gynnas på bekostnad av den fattige. (3Mo 19:15) De bofasta främlingarna skulle behandlas rättvist och deras rättigheter respekteras. Domarna fick varken förtrycka dem eller änkor och föräldralösa, som inte verkade ha någon beskyddare, eftersom Jehova skulle vara en faderlig beskyddare och domare för dessa. (3Mo 19:33, 34; 2Mo 22:21; 23:9; 5Mo 10:18; 24:17, 18; 27:19; Ps 68:5) Den bofaste främlingen förväntades följaktligen respektera landets lag. (3Mo 18:26) Efter hand åsidosattes emellertid Jehovas bud och stadgar av Israels furstar och domare, vilket var ett av skälen till att han fällde en ogynnsam dom över nationen. (Jes 1:23; Hes 22:12; 1Sa 8:3; Ps 26:10; Am 5:12)

Eftersom domarna skulle vara rättrådiga män som dömde efter Jehovas lag representerade de Jehova. Att träda fram inför domaren betraktades därför som att träda fram inför Jehova. (5Mo 1:17; 19:17; Jos 7:19; 2Kr 19:6) Uttrycken ”menighet” och ”församling” hade i de flesta fall avseende på folket i allmänhet, men när Bibeln talar om att en sak skall läggas fram inför menigheten eller församlingen är det folkets representanter, dess domare, som avses. Det gäller till exempel i 4 Moseboken 35:12, 24, 25 och Matteus 18:17.

Den lokala domstolen var belägen i stadens port (5Mo 16:18; 21:19; 22:15, 24; 25:7; Rut 4:1), dvs. den öppna platsen innanför porten. Det var här som man läste ur lagen för folket och kungjorde förordningar. (Neh 8:1–3) Vid porten kunde man enkelt skaffa vittnen i civilrättsliga ärenden, till exempel egendomstransaktioner, eftersom många gick ut och in genom porten under dagens lopp. Allt som behandlades i porten följdes dessutom med uppmärksamhet, något som medverkade till att domarna var omtänksamma och rättvisa under rättegångsförhandlingarna och när de avkunnade sin dom. I närheten av porten fanns det tydligen ett ställe där domarna kunde sitta. (Job 29:7) Samuel reste runt till Betel, Gilgal och Mispa och ”dömde Israel på alla dessa platser”, även i Rama, där hans hus var beläget. (1Sa 7:16, 17)

Eftersom domarna representerade Jehova skulle man uppträda respektfullt mot dem. (2Mo 22:28; Apg 23:3–5) När ett domslut hade meddelats av prästerna, av leviterna i helgedomen eller av domaren som tjänstgjorde i de dagarna (t.ex. Mose eller Samuel) var detta bindande, och de som vägrade att foga sig efter det skulle dödas. (5Mo 17:8–13)

Om en man hade dömts till prygel skulle han lägga sig ner utsträckt i domarens närvaro och ta emot det antal slag som fastställts. (5Mo 25:2) Domen verkställdes alltid omedelbart. Det enda tillfälle då en person hölls i förvar någon tid var när en sak var svår att avgöra och Jehova måste avkunna dom. Då hölls den anklagade i förvar tills man fick ett tillkännagivande från Jehova. (3Mo 24:12; 4Mo 15:34) Det fanns ingen bestämmelse i lagen om frihetsberövande. Det var först längre fram när nationen avföll och när den kom under hedniskt inflytande som frihetsstraff tillämpades. (2Kr 18:25, 26; Jer 20:2; 29:26; Esr 7:26; Apg 5:19; 12:3, 4)

Under kungatiden. Sedan Israel hade blivit ett kungadöme förelade man kungen eller helgedomen de svåraste rättsfallen. Lagen krävde att kungen när han besteg tronen skulle göra en avskrift av lagen åt sig själv och sedan läsa i den dagligen, så att han skulle vara tillräckligt kvalificerad att döma i svåra fall. (5Mo 17:18, 19) Profeten Natan fick David att döma i sin egen sak, som gällde Batseba och hettiten Uria. (2Sa 12:1–6) Joab använde list när han sände en kvinna från Tekoa som skulle lägga fram en sak för David som egentligen gällde Absalom. (2Sa 14:1–21) Före sin död förordnade David 6 000 kvalificerade leviter som förmän och domare i Israel. (1Kr 23:4) Kung Salomo hade rykte om sig att vara en vis domare. Han vann särskild berömmelse för fallet med de två prostituerade som båda hävdade att de var mor till samma barn. (1Ku 3:16–28) Jehosafat genomförde religiösa reformer i Juda och stärkte rättsväsendet. (2Kr 19:5–11)

Vilka var medlemmarna av Sanhedrin?

Sanhedrin (Stora rådet) var judarnas högsta domstol med säte i Jerusalem. Det var ett råd som bestod av 71 medlemmar. På Jesu tid inkluderade dessa medlemmar översteprästen och flera före detta överstepräster (under det romerska herraväldet var detta ämbete inte längre ärftligt utan tillsattes genom utnämning), medlemmar av översteprästernas familjer samt äldste, familje- och stamöverhuvuden, skriftlärda och lagkunniga. (Apg 4:5, 6) Dessa män kom från fariséernas och sadducéernas sekter. (Apg 23:6)

Det var översteprästen som fungerade som ordförande i Sanhedrin, och det var han som sammankallade dess medlemmar. (Apg 5:17, 21, 27; 7:1; 22:5; 23:2) Översteprästen Kaifas satt som ordförande när Jesus stod inför rätta; Jesus hade emellertid först blivit förhörd av Hannas. (Mt 26:3, 57; Mk 14:53, 55, 60, 63; 15:1; Lu 22:54; Joh 18:12, 13, 19–24) När Paulus stod inför Sanhedrin var det översteprästen Ananias som ledde förhandlingarna. (Apg 23:2)

Enligt Tosefta (Sanhedrin 7:1) och Mishna (Sanhedrin 4:1) var Sanhedrin samlad från tiden för det dagliga morgonoffret till kvällsoffret. Rådet var inte samlat på sabbaten eller på högtidsdagar. Allvarliga brott som var belagda med dödsstraff skulle behandlas på dagtid, och domen skulle också bestämmas på dagtid. Om det blev en fällande dom skulle den meddelas dagen därpå. Därför kunde det inte hållas några rättsliga överläggningar dagen före en sabbat eller en högtid. Denna ordning förbigicks emellertid i rättegången mot Jesus.

I Mishna (Sanhedrin 4:3) heter det. ”Sanhedrin var formad som halvan av en rund tröskplats så att alla kunde se varandra. Framför dem stod två skrivare, en på höger sida och en på vänster, och de skrev ner de uttalanden som gjordes av dem som yrkade på frikännande och de uttalanden som gjordes av dem som yrkade på fällande dom.” (Citerat efter H. Danbys övers. till engelska.)

Enligt judisk tradition var det Mose som inrättade Sanhedrin (4Mo 11:16–25) och Esra som reorganiserade den omedelbart efter återkomsten från landsflykten. Men det finns inga historiska vittnesbörd om att 70 äldste sammanträdde som en enskild domstol så tidigt. Sanhedrin tycks snarare ha upprättats under den period då Palestina var underlagt grekiskt herravälde. På Jesu tid tillät den romerska ockupationsmakten ett stort mått av självstyre inom både civila och administrativa områden. Sanhedrin hade tempelpoliser till sitt förfogande och även myndighet att gripa människor och sätta dem i fängelse. (Mt 26:47; Apg 4:1–3; 9:1, 2) Dess religiösa myndighet erkändes också av judarna i förskingringen (diasporan). (Se Apg 9:1, 2.) Men under Roms styre hade Sanhedrin uppenbarligen förlorat den rättsliga myndigheten att verkställa dödsstraff utan att först ha erhållit tillåtelse från den romerske ståthållaren (prokuratorn). (Joh 18:31) Efter Jerusalems förstöring år 70 v.t. avskaffades Sanhedrin.

Förutom Sanhedrin fanns det också lägre domstolar i Jerusalem med 23 ledamöter vardera. Enligt Mishna (Sanhedrin 1:6) fanns det också sådana lägre domstolar i andra större städer runt om i Palestina. Alla domare var inte med och behandlade alla fall; antalet domare varierade beroende på hur allvarlig saken var och hur svårt det var att komma fram till ett domslut. På mindre orter fanns det domstolar med tre domare och domstolar bestående av sju av ortens äldste.

Synagogorna, som i första hand var avsedda för undervisning, användes också i viss utsträckning som lokala domstolar, emellanåt kallade lokala ”sanhedriner”. Dessa hade myndighet att utdela sådana straff som prygel och bannlysning. (Mt 10:17, not; 23:34; Mk 13:9; Lu 21:12; Joh 9:22; 12:42; 16:2; se BILDSPRÅK [Några av Jesu mest kända liknelser (21)].)

Den kristna församlingen. Även om den kristna församlingen inte har någon rättslig myndighet, kan den ingripa mot medlemmar som behöver andlig tuktan och till och med utesluta sådana ur församlingen. Aposteln Paulus säger därför till församlingen att den – dvs. församlingens representanter som utövar tillsyn – skall döma dem som är innanför församlingen. (1Kor 5:12, 13) Både Paulus och Petrus framhåller i sina brev till församlingar och tillsyningsmän att de äldste skall hålla ett öga på församlingens andliga tillstånd och hjälpa och förmana dem som handlar ovist eller begår felsteg. (2Ti 4:2; 1Pe 5:1, 2; jfr Gal 6:1.) Sådana som orsakar söndringar eller bildar sekter skall få en första och en andra varning innan församlingen vidtar några åtgärder mot dem. (Tit 3:10, 11) Men de som fortsätter att utöva synd skall avlägsnas, uteslutas, ur församlingen. Detta utgör ett slags tuktan och visar överträdaren att församlingen inte kan tolerera det syndfulla handlingssättet. (1Ti 1:20) Paulus gav anvisningar om att de män som hade ansvaret att vara domare i församlingen skulle samlas för att behandla sådana frågor. (1Kor 5:1–5; 6:1–5) De skall inte fästa avseende vid en anklagelse med mindre än att det finns två eller tre vittnen, och de skall väga bevisen utan förutfattade meningar, utan tendenser till partiskhet. (1Ti 5:19, 21)

Jesus befallde sina lärjungar att om någon syndade mot någon annan skulle dessa först försöka lösa saken sinsemellan. Om dessa ansträngningar misslyckades och saken var av allvarlig natur, skulle de gå till församlingen (dvs. till dem som hade ansvarsställningar i församlingen) för att få saken avgjord. Paulus förmanade längre fram de kristna att lösa sina konflikter på detta sätt och att inte dra varandra inför världsliga domstolar. (Mt 18:15–17; 1Kor 6:1–8; se RÄTTSSAK, RÄTTSTVIST.)

Ordet ”domstol” förekommer också i 1 Korinthierna 4:3, där Paulus säger: ”Nu är det för mig en mycket obetydlig sak att jag skulle bedömas av er eller av en mänsklig domstol [grek.: anthrōpịnēs hēmẹras].” Det grekiska uttrycket betyder ordagrant ”mänsklig dag” och betecknar en av människor fastställd dag för rättegång eller dom.

Paulus erkände att sådana män som Apollos, Kefas och han själv i viss bemärkelse tillhörde församlingen i Korinth eller var tjänare för den. (1Kor 3:21, 22) Men somliga i den församlingen kritiserade Paulus och dömde honom därför att de var benägna till sekterism och var köttsliga och inte andliga och därför att de såg upp till människor i stället för till Kristus. (1Kor 9:1–4) Paulus försvarade skickligt sin tjänst (1Kor 9:5–27) genom att fastställa den allmänna regeln att en kristen inte i första hand borde bekymra sig om människors dom, oavsett om den avkunnades av korinthierna eller av en mänsklig domstol på en fastställd dag. Paulus bekymrade sig däremot om den framtida domens dag, då han skulle dömas av Gud (genom Jesus), som hade gett honom det förvaltarskap som han måste vara trogen i. (1Kor 1:8; 4:2–5; Heb 4:13)