Behöver vi verkligen originalen?

FÖR omkring 3.500 år sedan sammanställde en äldre man i Mellersta Östern en redogörelse för världshistorien fram till den tiden. Detta historiska verk, som kom att omfatta fem omfångsrika volymer, måste ha varit ett enormt företag. Mannen var mer än 80 år gammal när han började sin skildring. Varken han eller hans folk hade någon fast bostad, utan vandrade från plats till plats i Sinai öken. Det som denne gamle man skrev kom emellertid slutligen att bli en del av det viktigaste litterära verk som världen någonsin känt.

Denne man var Mose, som av Gud fått privilegiet att leda den forntida nationen Israel ut ur slaveriet i Egyptens land. De fem böcker som han skrev kallas i våra dagar Pentateuken eller de fem Moseböckerna och utgör den inledande delen av bibeln, den Heliga skrift. Mose vägleddes i sitt skrivande av Guds heliga ande eller verksamma kraft. Vi har därför också i våra dagar stort gagn av att läsa hans skrifter. Men någon kanske undrar: Kan vi verkligen vara säkra på att de skrifter som Mose och andra bibelskribenter sammanställt är tillförlitliga? Har vi tillgång till originalhandskrifterna? Om inte, vad har då hänt med dem? Och hur kan vi vara säkra på att det som står i bibeln verkligen är det som dess skribenter ursprungligen tecknade ner?

Förgängliga material

Vi har goda skäl att lita på att bibelns innehåll inte har förvanskats sedan den ursprungligen skrevs. Vi har inte tillgång till de ursprungliga handskrifterna, det är sant, men vi kan faktiskt inte förvänta att dessa originalhandskrifter skall finnas kvar. Varför inte det? På grund av de material som de skrevs på, en viss äldre judisk sedvänja och den historiska utvecklingen sedan de skrevs.

Låt oss först se på de material som bibelns böcker skrevs på. Vissa skriftalster från bibelns tid finns fortfarande kvar. Men de flesta av dessa är skrivna på sten eller lera — material som är mycket beständiga. Bibeln tycks emellertid ursprungligen ha skrivits på mer förgängliga material. Det sägs till exempel att en del av bibelskribenten Jeremias skrifter blev uppbrända i eld av kung Jojakim. (Jeremia 36:21—31) Det skulle inte ha varit så lätt att förstöra sten- eller lertavlor på det sättet.

Vilket skrivmaterial använde då bibelns skribenter? Det sägs om Mose att han blev ”undervisad i all egyptiernas vishet”, och det vanligaste skrivmaterialet i Egypten var papyrus. (Apostlagärningarna 7:22) Det är därför möjligt att Mose skrev på detta lättförstörbara material. Ett annat vanligt skrivmaterial i Mellersta Östern var djurhudar — pergament eller veläng. Det är möjligt att Jeremia skrev på pergament. Såväl pergament som papyrus skulle ha brunnit upp när kung Jojakim kastade Jeremias skriftrulle i elden.

I Egyptens torra och varma klimat har många papyrushandskrifter kunnat bevaras i tusentals år, det är sant, men detta är undantagsfall. Både papyrus och pergament bryts vanligtvis ner ganska snabbt. Så här säger forskaren Oscar Paret: ”Båda dessa skrivmaterial angrips med mycket stor lätthet av fukt, mögel och olika slag av larver. Vi vet av daglig erfarenhet hur lätt papper, och till och med starkt läder, förfars ute i det fria eller i ett fuktigt rum.”

I det forntida Israel, där de flesta av bibelns böcker skrevs, var klimatet inte gynnsamt för att handskrifter skulle bevaras. De flesta av de ursprungliga bibelhandskrifterna har därför troligtvis förstörts för länge sedan. Och även om de inte hade förstörts, skulle de förmodligen ändå inte ha blivit bevarade fram till vår tid, med tanke på en gammal judisk sedvänja. Vad är det för sedvänja?

Nedgrävning av handskrifter

En forskare som letade igenom en geniza i Kairo upptäckte år 1896 omkring 90.000 gamla handskrifter som revolutionerade studiet av Mellersta Österns historia. Vad är en geniza? Och vad har detta med de ursprungliga bibelhandskrifterna att göra?

En geniza är ett rum där judar i forna tider samlade handskrifter som blivit utslitna genom användning. Så här skriver forskaren Paul E. Kahle: ”Judarna brukade samla alla möjliga sorters handskrifter och tryckalster i dessa rum, som var belägna i anslutning till eller i närheten av deras synagogor; avsikten var inte att de skulle finnas till hands som i ett arkiv, utan de skulle bara lagras där en viss tid. Judarna var rädda för att dessa skrifter, som kanske innehöll Guds namn, annars skulle kunna vanhelgas genom missbruk. Dessa handskrifter — och längre fram även tryckalster — samlades med jämna mellanrum ihop och fördes till en helgad plats, där de grävdes ner; på så sätt gick de förlorade. Det var en ren slump att genizan i Kairo blev bortglömd och dess innehåll på det sättet undgick att drabbas av samma öde som andra genizors.” — The Cairo Geniza, sidan 4.

Vad skulle ha hänt om en av de ursprungliga bibelhandskrifterna hade bevarats fram till den tid då denna sedvänja uppstod? Denna handskrift skulle utan tvivel ha blivit utsliten på grund av flitigt bruk och skulle sedan ha grävts ner i jorden.

Den historiska utvecklingen

Det finns ytterligare en faktor som man bör hålla i minnet när man begrundar vad som kan ha hänt med de ursprungliga bibelhandskrifterna, och det är den tumultartade historiska utvecklingen i bibelns länder. Lägg till exempel märke till vad som hände med de böcker som skrevs av den åldrande Mose. Vi läser i bibeln: ”Det hände sig, så snart Mose var färdig med att skriva denna lags ord i en bok, intill deras fullbordan, att Mose började befalla leviterna, dem som bar Jehovas förbunds ark, i det han sade: ’När ni tar denna lagbok, skall ni lägga den vid sidan av Jehovas, er Guds, förbunds ark.’” — 5 Moseboken 31:24—26, NW.

Förbundsarken var en helig kista som symboliserade att Gud var närvarande bland sitt folk. Israeliterna bar den med sig (tillsammans med Mose skrifter), när de tågade in i det utlovade landet, där den förvarades på olika platser. Vid ett tillfälle råkade den i händerna på filistéerna. Längre fram förde David, Israels kung, Guds ark till Jerusalem, och så småningom fick den en permanent plats i det tempel som kung Salomo byggde där i staden. Men kung Ahas byggde ett hedniskt altare i templet och lät så småningom stänga det. Kung Manasse fyllde det med avgudadyrkan.

Vad hände under tiden med förbundsarken och med Mose skrifter? Det vet vi inte, men åtminstone en del av dem gick förlorade. När man på kung Josias tid arbetade med att sätta templet i stånd, fann några män av en händelse ”lagboken”, kanske själva originalet som skrivits av Mose. (2 Kungaboken 22:8) Mycket av det som stod att läsa i denna bok var okänt för kungen, och bekantgörandet av dess innehåll åstadkom ett omfattande andligt återupplivande. — 2 Kungaboken 22:11—23:3.

Efter Josias död blev invånarna i Juda återigen otrogna, och så småningom blev de deporterade till Babylon. Templet lades i ruiner och alla värdeföremål som fanns i det fördes bort till Babylon. Det finns inga uppgifter om vad som sedan hände med arken eller med den värdefulla handskrift som man hade funnit på Josias tid. Många år senare, när alla de judar som hade återvänt till sitt hemland uppmuntrades att bygga upp Jerusalem och återupprätta den sanna tillbedjan, läste emellertid prästen Esra och andra högt för dem ur ”Moses lagbok”. (Nehemja 8:1—8) Det fanns således avskrifter av de ursprungliga skrifterna. Varifrån kom dessa?

Avskrifter av Guds ord

Mose hade pekat fram emot en tid då Israel skulle komma att styras av en kung och hade tecknat ner denna uttryckliga befallning: ”Och det skall ske, när han intar sin plats på sitt kungarikes tron, att han i en bok skall skriva åt sig en avskrift av denna lag, efter den som är under uppsikt av prästerna, leviterna.” (5 Moseboken 17:18, NW) Man skulle således göra avskrifter av Guds ord.

Att göra avskrifter av bibeln blev så småningom ett yrke i Israel. Det sägs till exempel i Psalm 45:2 (NW): ”Må min tunga vara en skicklig avskrivares skrivstift.” Vissa avskrivare nämns vid namn, till exempel Safan och Sadok. Men den mest framträdande avskrivaren i forna tider var Esra, som också fick bidra med en del av bibelns originalskrifter. (Esra 7:6; Nehemja 13:13; Jeremia 36:10) Även under den period då de senare delarna av bibeln tecknades ner blev de böcker som redan var fullbordade avskrivna och spridda.

När Jesus Kristus var på jorden, fanns avskrifter av de hebreiska skrifterna (1 Moseboken—Malaki) att tillgå inte bara i Jerusalem, utan tydligen också i synagogorna i Galileen. (Lukas 4:16, 17) Ja, till och med så långt borta som i Berea i Macedonien hade ödmjuka judar möjlighet att ”dagligen [rannsaka] Skrifterna”! (Apostlagärningarna 17:11) I våra dagar har vi tillgång till omkring 1.700 handskrivna exemplar av de bibelböcker som skrevs före Jesu födelse och cirka 4.600 av dem som sammanställdes av hans lärjungar (Matteus—Uppenbarelseboken).

Var dessa avskrifter noggrant utförda? Ja, mycket. Professionella avskrivare av de hebreiska skrifterna (s. k. soferim) var mycket angelägna om att inte göra några fel. För att kontrollera sitt arbete räknade de orden och till och med bokstäverna i varje bibelbok som de skrev av. Därför hyste varken Jesus, aposteln Paulus eller andra som ofta citerade de forntida bibelskribenterna något tvivel om att de avskrifter som de använde var tillförlitliga. — Lukas 4:16—21; Apostlagärningarna 17:1—3.

De judiska och kristna avskrivarna var naturligtvis inte ofelbara, och vissa fel smög sig därför in i texten. Det stora antalet avskrifter som bevarats fram till vår tid hjälper oss emellertid att spåra upp dessa fel. På vilket sätt? Genom att olika avskrivare gjorde olika fel. Om man jämför handskrifter av olika avskrivare, kan man därför upptäcka många av dessa felaktigheter.

Varför vi kan lita på bibeln

År 1947 upptäckte man helt överraskande några mycket gamla skriftrullar i grottor i närheten av Döda havet. Dessa handskrifter visade hur noggrant bibelns text hade skrivits av. Bland dessa skriftrullar fanns ett exemplar av bibelboken Jesaja som var omkring 1.000 år äldre än de äldsta av de handskrifter som man tidigare haft tillgång till. Trots detta visade en jämförande undersökning att de enda skillnaderna mellan handskriften från Döda havet och senare avskrifter gällde sådant som ordföljd och grammatiska konstruktioner. Innebörden i texten var oförändrad efter tusen års avskrivning! Forskaren William Henry Green kunde därför göra följande uttalande beträffande texten i de hebreiska skrifterna: ”Det kan lugnt sägas att inget annat forntida verk har vidarebefordrats med sådan exakthet.” Liknande kommentarer har gjorts beträffande den noggrannhet med vilken de kristna grekiska skrifterna vidarebefordrats.

Det skulle verkligen vara fantastiskt att finna de handskrifter som Mose eller Jesaja själva skrev. Men vi behöver egentligen inte originalhandskrifterna. Det viktiga är inte dokumenten som sådana, utan deras innehåll. Och mirakulöst nog kan vi, trots många stormiga seklers gång och ständiga avskrifter, vara fullständigt övertygade om att bibelns innehåll fortfarande är detsamma som i de ursprungliga handskrifterna. Bibelns egen utsaga har följaktligen visat sig vara sann: ”Allt kött är såsom gräs, och all dess härlighet är såsom gräsets blomster; gräset vissnar, och blomstret faller av, men Jehovas uttalande består för evigt.” — 1 Petrus 1:24, 25.