Jehova, hela jordens opartiske domare
”Fadern ... dömer opartiskt efter vars och ens gärning.” — 1 PETRUS 1:17.
1, 2. a) Varför bör tanken att Jehova är den store domaren både få oss att känna fruktan och trösta oss? b) Vilken roll spelar Jehovas jordiska tjänare i Jehovas rättssak mot nationerna?
JEHOVA är hela jordens store domare. (1 Moseboken 18:25, NW) Som universums suveräne Gud har han den fulla rätten att döma sina skapelser. Denna tanke är tröstande men inger också fruktan. På ett rörande sätt uttryckte Mose denna skenbara paradox, när han skrev: ”Jehova, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den Gud som är stor, väldig och inger fruktan, som inte behandlar någon partiskt eller tar mutor, som skipar rätt åt den faderlöse pojken och änkan och som älskar den bofaste främlingen, så att han ger honom bröd och en mantel.” — 5 Moseboken 10:17, 18, NW.
2 Vilken imponerande jämvikt! En stor och mäktig Gud, som inger fruktan men som ändå opartiskt och kärleksfullt värnar om faderlösas, änkors och bofasta främlingars intressen. Vem skulle kunna önska sig en mer kärleksfull domare än Jehova? Jehova ger en bild av sig själv som att han har en rättssak mot nationerna i Satans värld, och därför uppmanar han sina tjänare på jorden att vara hans vittnen. (Jesaja 34:8; 43:9—12; NW) Han är inte beroende av deras vittnesbörd som bevis för att han är Gud och den rättmätige suveränen. Men han ger sina vittnen det ovanliga privilegiet att inför hela mänskligheten få vittna om att de erkänner hans överhöghet. Hans vittnen underkastar sig hans rättfärdiga suveränitet, och genom sin offentliga tjänst motiverar de andra att också ställa sig under den högste domarens myndighet.
Jehovas sätt att döma
3. Hur skulle man kunna sammanfatta Jehovas sätt att döma, och hur belystes detta i fallet med Adam och Eva?
3 Under mänsklighetens tidiga historia dömde Jehova själv vissa syndare. Exempel på hans sätt att sköta rättssaker utgör mönstret för dem av hans tjänare som senare skulle bli ansvariga för dömandet bland hans folk. (Psalm 77:12, 13, NW) Så här skulle man kunna sammanfatta hans sätt att döma: Fasthet där så är nödvändigt, barmhärtighet där så är möjligt. I fallet med Adam och Eva — fullkomliga människor som uppsåtligt hade gjort uppror — var det så att de inte förtjänade någon barmhärtighet. Därför dömde Jehova dem till döden. Men hans barmhärtighet kom till uttryck mot deras avkomlingar. Jehova sköt upp verkställandet av dödsdomen och lät därigenom Adam och Eva få barn. Han gav kärleksfullt deras avkomlingar hopp om befrielse från slaveriet under synd och död. — 1 Moseboken 3:15; Romarna 8:20, 21.
4. Hur handlade Jehova med Kain, och varför är det fallet av speciellt intresse?
4 Det sätt varpå Jehova handlade med Kain är av speciellt intresse, eftersom det är det första upptecknade fallet med en av Adams och Evas ofullkomliga avkomlingar som är ”sålda under synden”. (Romarna 7:14) Tog Jehova detta med i beräkningen och handlade annorlunda med Kain än han hade gjort med hans föräldrar? Och skulle detta fall kunna utgöra en lärdom för kristna tillsyningsmän i våra dagar? Låt oss se. Eftersom Jehova lade märke till Kains felaktiga reaktion när hans offer inte togs emot med gillande, varnade han kärleksfullt Kain för den fara han var i. Som ett gammalt ordspråk säger: ”Bättre förekomma än förekommas.” Jehova gick så långt han kunde genom att varna Kain för att låta den syndiga benägenheten få herraväldet över honom. Han försökte hjälpa honom att ta sig för ”att göra gott”. (1 Moseboken 4:5—7, NW) Detta är första gången som Gud uppmanade en syndig människa att ändra sinne. När Kain visade en förhärdad inställning och begick sitt grova brott, dömde Jehova honom till förvisning, men han mildrade domen med ett påbud som förbjöd andra människor att döda Kain. — 1 Moseboken 4:8—15.
5, 6. a) Hur handlade Jehova med den generation av människor som levde före floden? b) Vad gjorde Jehova innan han verkställde dom på invånarna i Sodom och Gomorra?
5 När Jehova före floden såg att ”människans uselhet var mycket stor på jorden”, ”kände [han] sig sårad i sitt hjärta”. (1 Moseboken 6:5, 6, NW) Han ”kände ånger” på så sätt att han beklagade att flertalet människor i generationen före floden hade missbrukat sin fria vilja och att han måste verkställa dom på dem. Men han gav dem ändå tillräcklig varning genom att under många år använda Noa som ”en rättfärdighetens predikare”. Därefter hade Jehova ingen orsak att skona den världen av ogudaktiga. — 2 Petrus 2:5.
6 Jehova blev också tvungen att handha en rättssak mot de depraverade invånarna i Sodom och Gomorra. Men lägg märke till hur han gick till väga. Han hade hört ett ”klagoskri” över dessa människors chockerande uppförande, om inte annat så genom den rättfärdige Lots böner. (1 Moseboken 18:20, NW; 2 Petrus 2:7, 8) Men innan han handlade begav han sig genom sina änglar ner för att konstatera fakta. (1 Moseboken 18:21, 22; 19:1) Han tog sig också tid till att försäkra Abraham att han inte skulle handla orättfärdigt. — 1 Moseboken 18:23—32.
7. Vilka lärdomar kan äldste, som tjänar i dömande kommittéer, hämta av exempel på Jehovas sätt att döma?
7 Vad kan de äldste i våra dagar lära sig av dessa exempel? I fallet med Adam och Eva visade Jehova kärlek till och omtanke om dem som var släkt med de skyldiga men som var oskyldiga i fallet. Han visade barmhärtighet mot Adams och Evas avkomlingar. I Kains fall förutsåg Jehova den fara som Kain var i och resonerade vänligt med honom för att försöka avvärja att han begick en synd. Jehova var också omtänksam mot Kain efter det att han hade förvisat honom. Och det var först sedan Jehova hade visat mycket tålmodigt uthärdande som han verkställde sin dom på den generation som levde före floden. Ställd inför halsstarrig ondska kände Jehova sig ”sårad i sitt hjärta”. Han beklagade att människorna hade gjort uppror mot hans rättfärdiga styre och att han var tvungen att döma dem ogynnsamt. (1 Moseboken 6:6, NW; jämför Hesekiel 18:31; 2 Petrus 3:9.) I fallet med Sodom och Gomorra handlade Jehova först sedan han hade konstaterat fakta. Vilka enastående exempel för dem i våra dagar som måste handha rättssaker!
Mänskliga domare på den patriarkaliska tiden
8. Vilka grundläggande lagar uppställda av Jehova var kända på den patriarkaliska tiden?
8 Trots att det av allt att döma inte fanns någon skriven lagsamling vid den tiden kände det patriarkaliska samhället till Jehovas grundläggande lagar, och hans tjänare var förpliktade att hålla dem. (Jämför 1 Moseboken 26:5.) Dramat i Eden hade visat behovet av lydnad och underkastelse under Jehovas suveränitet. Fallet med Kain hade visat att Jehova inte godkänner mord. Omedelbart efter floden gav Gud mänskligheten lagar om livets helgd, mord, dödsstraff och ätandet av blod. (1 Moseboken 9:3—6) Jehova fördömde kraftfullt äktenskapsbrott i samband med den händelse som rörde Abraham, Sara och Abimelek, kungen i Gerar i närheten av Gasa. — 1 Moseboken 20:1—7.
9, 10. Vilka exempel visar att det fanns ett rättssystem i det patriarkaliska samhället?
9 På den tiden fungerade familjeöverhuvuden som domare och behandlade rättsliga frågor. Så här sade Jehova om Abraham: ”Jag har ... lärt känna honom väl, för att han må befalla sina söner och sitt hushåll efter sig att de skall hålla Jehovas väg till att utöva rättfärdighet och rätt.” (1 Moseboken 18:19, NW) Abraham visade osjälviskhet och urskillning, när han avgjorde en tvist mellan sina egna herdar och Lots herdar. (1 Moseboken 13:7—11) I tron att hans sonhustru Tamar var en äktenskapsbryterska dömde Juda, som fungerade som patriarkaliskt överhuvud och domare, henne till att stenas till döds och brännas. (1 Moseboken 38:11, 24; jämför Josua 7:25.) Men när han fick reda på alla fakta, förklarade han henne för mer rättfärdig än han var själv. (1 Moseboken 38:25, 26, NW) Hur viktigt är det inte att känna till alla fakta innan man fattar ett rättsligt beslut!
10 Jobs bok alluderar på ett rättssystem och visar hur önskvärd en opartisk dom är. (Job 13:8, 10; 31:11; 32:21) Job påminner sig den tid då han var en respekterad domare som satt i stadsporten och skipade rättvisa och försvarade änkans och den faderlöses sak. (Job 29:7—16) Det finns således bevis för att ”äldre män” — redan före uttåget ur Egypten och innan Israels nation fick sin lagliga författning av Gud — tjänstgjorde som domare bland Abrahams avkomlingar. (2 Moseboken 3:16, 18, NW) Ja, Mose presenterade lagförbundets villkor för Israels ”äldre män”, äldste, vilka representerade folket. — 2 Moseboken 19:3—7, NW.
Israels rättssystem
11, 12. Vad skilde, enligt två bibelkännare, Israels rättssystem från andra nationers?
11 Rättskipningen i Israel skilde sig rätt mycket från det rättsliga förfaringssättet i de kringliggande nationerna. Man gjorde ingen skillnad mellan de lagar som reglerade människors handlande mot varandra och mot samhället. De var båda sammanflätade med de moraliska och de religiösa lagarna. Ett brott mot ens nästa var ett brott mot Jehova. I boken The People and the Faith of the Bible (Bibelns folk och tro) skriver författaren André Chouraqui: ”Hebréernas rättsliga tradition skiljer sig från deras grannars, inte bara i sin definition av överträdelser och straff, utan också i själva andan i lagarna. ... Torah [lagen] är inte skild från det dagliga livet; den behärskar det dagliga livets karaktär och innehåll genom att dela ut välsignelse eller förbannelse. ... Det är nästan omöjligt att i Israel göra en tydlig åtskillnad i stadens rättsverksamhet. Den var dold i helheten i ett liv helt anpassat till att fullgöra den levande Gudens vilja.”
12 Denna unika situation placerade rättskipningen i Israel på ett mycket högre plan än i de samtida nationerna. Bibelkännaren Roland de Vaux skriver: ”Trots alla sina likheter till form och innehåll skiljer sig den israelitiska lagen radikalt från bestämmelserna i ’avtalen’ och artiklarna i ’lagsamlingarna’ i Mellersta Östern. Det är en religiös lag. ... Ingen lagsamling i Mellersta Östern kan jämföras med den israelitiska lagen, som i sin helhet tillskrivs Gud som författare. Om den innehåller och ofta blandar etiska och rituella föreskrifter, så är det därför att den omfattar hela fältet av det gudomliga förbundet och därför att detta förbund styrde människors relationer till varandra såväl som deras förhållande till Gud.” Inte underligt att Mose frågade: ”Vilken stor nation finns det som har så rättfärdiga förordningar och rättsliga beslut som hela denna lag som jag förelägger er i dag?” — 5 Moseboken 4:8, NW.
Domare i Israel
13. I vilka avseenden var Mose ett fint exempel för de äldste i våra dagar?
13 Hurdan måste den vara som skulle tjäna som domare i ett så upphöjt rättssystem? Så här heter det i Bibeln om den allra förste man som förordnades som domare i Israel: ”Mannen Mose var den ojämförligt saktmodigaste av alla de människor som var på markens yta.” (4 Moseboken 12:3, NW) Han var inte alltför självsäker. (2 Moseboken 4:10) Och även om Mose skulle döma folket, blev han ibland deras förespråkare inför Jehova och vädjade till honom att han skulle förlåta dem, och han erbjöd sig till och med att offra sig själv för deras skull. (2 Moseboken 32:11, 30—32) Han förklarade poetiskt: ”Mitt tal kommer att flöda som daggen, som milda regn på gräs och som ymniga regnskurar på växtlighet.” (5 Moseboken 32:2, NW) I stället för att döma folket genom att förlita sig på sitt eget förstånd förklarade han: ”Ifall det uppstår en rättssak hos dem, skall den komma inför mig, och jag skall döma mellan den ena parten och den andra, och jag skall kungöra den sanne Gudens beslut och hans lagar.” (2 Moseboken 18:16, NW) När han var osäker, lade han fram saken för Jehova. (4 Moseboken 9:6—8; 15:32—36; 27:1—11) Mose var ett fint föredöme för de äldste i våra dagar som är ”herdar” för Guds ”hjord” och som fattar rättsliga beslut. (Apostlagärningarna 20:28) Må deras förhållande till sina bröder också visa sig vara ”som milda regn på gräs”.
14. Vilka andliga kvalifikationer hade de män som Mose tillsatte som domare i Israel?
14 Till slut förmådde inte Mose själv bära den börda det innebar att handha folkets alla rättsfall. (2 Moseboken 18:13, 18) Han accepterade sin svärfars förslag om att skaffa hjälp. Och vad var det för slags män som valdes? Vi läser: ”Välj ut dugliga män, som fruktar Gud, pålitliga män, som hatar orätt vinning. ... Och Mose grep sig an med att välja ut dugliga män ur hela Israel och att ge dem ställningar som huvudmän över folket, som föreståndare för skaror på tusen, föreståndare för skaror på hundra, föreståndare för skaror på femtio och föreståndare för skaror på tio. Och de dömde folket vid varje lämpligt tillfälle. En svår rättssak brukade de låta komma inför Mose, men varje mindre rättssak brukade de själva handha som domare.” — 2 Moseboken 18:21—26, NW.
15. Vilka kvalifikationer hade de män som tjänade som domare i Israel?
15 Man kan se att ålder inte var det enda kriteriet för att utvälja män till att tjäna som domare. Mose förklarade: ”Skaffa fram visa och omdömesgilla och erfarna män ur era stammar, så att jag kan sätta dem till huvudmän över er.” (5 Moseboken 1:13, NW) Mose kände väl till vad den unge Elihu hade förklarat många år tidigare: ”Det är inte de som blott är rika på dagar som befinns vara visa, inte heller de som blott är gamla som förstår rätten.” (Job 32:9, NW) De som tillsattes måste helt visst vara ”erfarna män”. Men de måste framför allt vara dugliga, gudfruktiga och pålitliga män, sådana som hatade orätt vinning och som var visa och omdömesgilla. Det verkar därför vara uppenbart att de ”huvudmän” och ”domare” som nämns i Josua 23:2 och 24:1 inte skilde sig från de ”äldre män” (NW) som nämns i samma verser, utan hade utvalts bland dem. — Se Insight on the Scriptures, band 2, sidan 549.
Att skipa rättvisa
16. Vad bör vi i våra dagar lägga märke till angående de anvisningar som Mose gav de nyligen tillsatta domarna?
16 Så här sade Mose om de anvisningar som gavs till dessa tillsatta domare: ”Vidare befallde jag era domare just vid den tiden, i det jag sade: ’När ni håller förhör i en rättssak mellan era bröder, skall ni döma med rättfärdighet mellan en man och hans broder eller hans bofaste främling. Ni skall inte vara partiska i domen. Ni skall höra den lille såväl som den store. Ni skall inte bli förskräckta på grund av en man, ty domen hör Gud till; och den rättssak som är för svår för er skall ni lägga fram för mig [Mose], och jag skall höra den.’” — 5 Moseboken 1:16, 17.
17. Vilka tillsattes som domare, och vilken varning gav kung Josafat dem?
17 Det var naturligtvis endast under Mose livstid som en rättssak kunde föras till honom. Ytterligare anordningar gjordes därför för att svårare rättsfall skulle kunna hänskjutas till prästerna, leviterna och särskilt tillsatta domare. (5 Moseboken 17:8—12; 1 Krönikeboken 23:1—4; 2 Krönikeboken 19:5, 8) Till de domare som kung Josafat tillsatte i Juda städer sade han: ”Se till vad ni gör, ty det är inte för en människa ni dömer, utan för Jehova. ... Så bör ni göra i fruktan för Jehova med trofasthet och med odelat hjärta. Vad varje rättssak beträffar, som kommer inför er från era bröder som bor i sina städer, ... skall ni varna dem, för att de inte må göra orätt mot Jehova och harm inte skall behöva komma över er och över era bröder. Så skall ni göra, för att ni inte må dra skuld över er.” — 2 Krönikeboken 19:6—10, NW.
18. a) Bland annat vilka principer skulle domarna i Israel tillämpa? b) Vad måste domarna tänka på, och vilka skriftställen visar följderna av att de glömde detta?
18 Bland de principer som domarna i Israel måste tillämpa var följande: samma rättvisa för rik och fattig (2 Moseboken 23:3, 6; 3 Moseboken 19:15); strikt opartiskhet (5 Moseboken 1:17, NW); inte ta emot mutor. (5 Moseboken 16:18—20) Domarna måste alltid komma ihåg att de som de dömde var Jehovas får. (Psalm 100:3) Ett av skälen till att Jehova förkastade det köttsliga Israel var faktiskt att deras präster och herdar inte dömde med rättfärdighet och att de behandlade folket med hårdhet. — Jeremia 22:3, 5, 25; 23:1, 2; Hesekiel 34:1—4; Malaki 2:8, 9.
19. Vilket gagn har vi av att på det här sättet granska de rättvisenormer Jehova hade före den vanliga tideräkningen, och vad skall vi begrunda i följande artikel?
19 Jehova förändras inte. (Malaki 3:6) Denna korta genomgång av hur rätt skulle skipas i Israel och hur Jehova betraktade varje förnekande av rättvisan bör ge de äldste som i våra dagar är ansvariga för att fatta rättsliga beslut anledning till eftertanke. Jehovas exempel som domare och det rättssystem som han införde i Israel fastslog de principer som utgör mönstret för skipandet av rättvisa inom den kristna församlingen. Detta skall vi se i följande artikel.
Repetitionsfrågor
◻ Hur skulle man kunna sammanfatta Jehovas sätt att döma?
◻ Hur belystes Jehovas sätt att döma i hans handlande med Kain och med den generation som levde före floden?
◻ Vilka tjänade som domare under den patriarkaliska tiden, och hur gjorde de det?
◻ Hur skilde sig Israels rättssystem från andra nationers?
◻ Vad slags män tillsattes som domare i Israel, och vilka principer skulle de följa?
[Bild på sidan 10]
Tillsatta äldre män skipade rättvisa i stadsporten på den patriarkaliska tiden och i Israel