Sunem — en plats för både kärlek och våld
STADEN Sunem låg i södra Galileen, i den östliga delen av Jisreels lågslätt. Vid den här lilla staden ägde två av de mest betydelsefulla striderna i den bibliska historien rum, men den var också känd som platsen där två kvinnor som visade lojal kärlek föddes.
Bakom Sunem reste sig ett berg som man tror var Morekullen, medan berget Gilboa låg tvärs över slätten, omkring 8 kilometer därifrån. Mellan dessa båda berg låg ett landområde som var rikt på vatten och fruktbart — ett av de bördigaste områdena i Israel.
Det frodiga landskapet kring Sunem utgör scenen för en av de mest hänförande skildringar av kärlek som någonsin berättats — Höga Visan. Den här sången berättar om en vacker lantflicka som hellre ville gifta sig med sin vän som var herde än anta erbjudandet från kung Salomo att bli en av hans hustrur. Salomo gjorde bruk av all sin vishet och av sin rikedom för att vinna hennes hjärta. Han lovordade henne om och om igen och sade: ”Vem är denna kvinna som blickar ner likt morgonrodnaden, vacker som fullmånen, ren som den glödande solen?” Och han lovade att uppvakta henne med alla smycken hon kunde drömma om. — Höga Visan 1:11; 6:10.
För att hon skulle få en inblick i det kungliga livet förmådde Salomo henne att som en del av hans sällskap, som åtföljdes av 60 av hans bästa soldater, följa med honom till Jerusalem. (Höga Visan 3:6–11) Han lät henne bo i hans kungliga palats, som var så imponerande att när drottningen av Saba såg det så sägs det att ”ingen ande [befanns] mer vara i henne”. — 1 Kungaboken 10:4, 5.
Men flickan från Sunem var lojal mot den unge herden. ”Som ett äppelträd bland skogens träd”, sade hon, ”så är den jag har kär.” (Höga Visan 2:3) Salomo kan glädja sig åt sina tusen vingårdar. En enda vingård — tillsammans med sin älskade — var tillräckligt för henne. Hon kunde inte rubbas i sin kärlek. — Höga Visan 8:11, 12.
En annan vacker kvinna bodde i Sunem. Vi vet ingenting om hur hon såg ut, men hon hade sannerligen hjärtats skönhet. Bibeln säger att hon hade gjort ”inskränkningar” — eller gjort sig besvär — för att förse profeten Elisa med mat och husrum. — 2 Kungaboken 4:8–13.
Vi kan förstå att Elisa efter en lång och tröttsam resa kände tacksamhet, när han återvände till den lilla takkammare som kvinnan och hennes man hade gjort i ordning. Troligtvis besökte han deras hem många gånger, eftersom hans tjänst omfattade 60 år. Varför insisterade den här sunemitiska kvinnan på att Elisa skulle göra besök i deras hem varje gång han kom förbi den vägen? Därför att hon satte värde på Elisas arbete. Den här ödmjuke, osjälviske profeten verkade som nationens samvete och påminde kungar, präster och vanliga medborgare om deras förpliktelse att tjäna Jehova.
Den sunemitiska kvinnan var säkert en av dem som Jesus tänkte på när han sade: ”Den som tar emot en profet därför att det är en profet, han skall få en profets lön.” (Matteus 10:41) Jehova gav den här gudfruktiga kvinnan en speciell belöning. Hon födde en son efter att ha varit ofruktsam i många år. Flera år senare fick hon också Guds hjälp, när landet under sju år drabbades av hungersnöd. Den här gripande berättelsen påminner oss om att den vänlighet vi visar mot Guds tjänare aldrig kommer att passera obemärkt för vår himmelske Fader. — 2 Kungaboken 4:13–37; 8:1–6; Hebréerna 6:10.
Två avgörande strider
Även om staden Sunem är känd som den plats där dessa två lojala kvinnor bodde, är det också platsen för två strider som ändrade Israels historia. I närheten av staden fanns ett idealiskt slagfält — slätten mellan Morekullen och berget Gilboa. Härförare på Bibelns tid slog alltid läger där det var gott om vatten, på högre mark som gav skydd och, om det var möjligt, med en dominerande ställning där det gick att överblicka en torr dalslätt med plats för stora skaror män, hästar och vagnar. Sunem och Gilboa erbjöd sådana fördelar.
Under domartiden slog en här på 135.000 midjaniter, amalekiter och andra läger på slätten framför Morekullen. De kameler de hade var ”så talrika som sandkornen som är på havsstranden”. (Domarna 7:12) På motsatta sidan av slätten, vid Harodsbrunnen vid foten av berget Gilboa, befann sig israeliterna under ledning av domaren Gideon, och han hade bara 32.000 soldater.
Dagarna före en strid försökte båda sidor att demoralisera varandra. De stora skarorna hånfulla soldater, krigskamelerna, vagnarna och hästarna kunde injaga skräck i de israelitiska fotsoldaterna. Midjaniterna — som redan var på plats, medan israeliterna höll på att församlas — var säkert en syn som ingav fruktan. När Gideon frågade: ”Vem är rädd och skälver?” var det två tredjedelar av hans här som erkände det och lämnade slagfältet. — Domarna 7:1–3.
Nu var det bara 10.000 israelitiska soldater som stirrade på de 135.000 fiendesoldaterna på andra sidan slätten, men det dröjde inte länge förrän Jehova minskade antalet soldater till bara 300. Den här lilla gruppen delades, enligt vad man brukade göra i Israel, upp i tre avdelningar. I skydd av mörkret spred de ut sig och intog sina ställningar på tre sidor av fiendelägret. Sedan slog de 300 på befallning av Gideon sönder krukorna, där de hade gömt sina facklor, höll upp facklorna och ropade: ”Jehovas svärd och Gideons!” De blåste i sina horn och fortsatte att göra det. I mörkret trodde den uppskrämda blandade gruppen av soldater att de blev angripna av 300 skaror. Jehova vände var och en mot den andre, och ”hela lägret började springa och skrika och tog till flykten”. — Domarna 7:15–22; 8:10.
Ytterligare en strid ägde rum nära Sunem, under kung Sauls tid. Bibeln berättar att ”filistéerna [församlade sig] och kom och slog läger i Sunem. Då församlade Saul hela Israel, och de slog läger i Gilboa”, precis som Gideons här hade gjort många år tidigare. Men till skillnad från Gideon förtröstade Saul inte på Jehova, utan föredrog att vända sig till ett andemedium i En-Dor. När han såg filistéernas läger ”blev han rädd, och hans hjärta började skälva mycket”. I den strid som följde tog israeliterna till flykten och led ett svårt nederlag. Både Saul och Jonatan dog. — 1 Samuelsboken 28:4–7; 31:1–6.
Så kom det sig att Sunems historia inbegrep både kärlek och våld, både förtröstan på Jehova och tro på demonerna. På den här dalslätten var två kvinnor ihärdiga i sin kärlek och gästfrihet, och två israelitiska ledare utkämpade avgörande strider. Alla fyra exemplen visar hur viktigt det är att förlita sig på Jehova, som aldrig underlåter att belöna dem som tjänar honom.
[Bild på sidan 31]
Den nutida byn Sulam på platsen för det forntida Sunem, med Morekullen i bakgrunden
[Bildkälla]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.