”Dit du går, går också jag”

RUT gick vid Noomis sida på väg över Moabs höga, vindpinade slätter. De var ensamma nu, två kvinnor i ett vidsträckt landskap. Rut lägger märke till att skuggorna nu på eftermiddagen blir allt längre. Hon tittar på sin svärmor och undrar om det inte börjar bli dags att hitta en lägerplats för natten. Hon älskar Noomi mycket innerligt och skulle göra vad som helst för henne.

Båda kvinnorna var nedtyngda av sorg. Noomi hade varit änka i flera år, men hon sörjde även sina båda söner, Kiljon och Mahlon, som hade dött mer nyligen. Rut sörjde också. Mahlon hade varit hennes man. Rut och Noomi var på väg åt samma håll, från Moab till staden Betlehem i Israel. Men resan måste ändå ha känts helt olika för dem. Noomi var på väg hem. Men Rut var på väg mot något helt okänt, och hon lämnade sin familj, sitt hemland, sin kultur och moabiternas gudar bakom sig. (Rut 1:3–6)

Vad kunde få en ung kvinna att göra så stora förändringar i sitt liv? Hur skulle Rut få kraft att bygga upp ett nytt liv och samtidigt ta hand om Noomi? När vi undersöker svaren kommer vi att hitta många detaljer i moabitiskan Ruts tro som vi kan efterlikna. Men först ska vi se närmare på varför de här kvinnorna började sin långa resa till Betlehem.

En familj drabbas av tragedier

Rut växte upp i Moab, ett litet land som låg öster om Döda havet. Det fanns inte så mycket träd i det här området, som till större delen bestod av en högslätt som var genomskuren av djupa klyftor. Moabs slätter gav ofta goda skördar, även när Israel hemsöktes av hungersnöd. Och det var faktiskt anledningen till att Rut hade träffat Mahlon och hans familj. (Rut 1:1)

En hungersnöd i Israel fick Noomis man, Elimelek, att bestämma sig för att ta med sin fru och deras två söner och flytta till Moab. Att bo i ett främmande land måste ha satt alla familjemedlemmars tro på prov, eftersom israeliterna regelbundet skulle tillbe Jehova på en helig plats som han valde ut. (5 Moseboken 16:16, 17) Noomi lyckades hålla sin tro vid liv. Men naturligtvis sörjde hon när hennes man gick bort. (Rut 1:2, 3)

Hon kanske gick igenom en svår period igen, när hennes söner gifte sig med moabitiska kvinnor. (Rut 1:4) Noomi kände till att israeliternas förfader, Abraham, hade gjort stora ansträngningar när han sökte en hustru till sin son Isak. Han ville hitta någon bland sitt eget folk, som tjänade Jehova. (1 Moseboken 24:3, 4) Senare varnade den mosaiska lagen israeliterna för att låta sina söner och döttrar gifta sig med utlänningar, eftersom det skulle kunna leda dem in i avgudadyrkan. (5 Moseboken 7:3, 4)a

Men trots allt gifte sig Mahlon och Kiljon med moabitiska kvinnor. Även om det här kanske oroade Noomi och gjorde henne besviken är det tydligt att hon gjorde allt för att visa sina svärdöttrar, Rut och Orpa, äkta kärlek och omtanke. Kanske hoppades hon att de också en dag skulle tjäna Jehova. Hur som helst var både Rut och Orpa fästa vid Noomi. Deras nära relation var till stor hjälp när de drabbades av tragedier. Både Rut och Orpa blev änkor utan att ha fått några barn. (Rut 1:5)

Kunde den religiösa bakgrund Rut hade hjälpa henne att klara av den här förlusten? Troligen inte. Moabiterna tillbad många gudar, och den främste guden var Kemosh. (4 Moseboken 21:29) Och precis som många andra folk på den tiden verkar moabiterna ha fyllt sin tillbedjan med fruktansvärda riter, däribland barnoffer. Det Mahlon och Noomi berättade för Rut om israeliternas kärleksfulle och omtänksamme Gud, Jehova, var något helt annorlunda. Jehova styrde sitt folk med kärlek, inte förtryck. (5 Moseboken 6:5) Så nu när Rut sörjde förlusten av sin man kanske hon drogs ännu närmare Noomi och lyssnade på vad hon berättade om Jehova, hans storslagna gärningar och den kärlek och barmhärtighet han visade sitt folk.

Noomi var säkert nyfiken på vad som hände i hennes hemland. Kanske var det en resande köpman som en dag berättade att hungersnöden i Israel var över. Jehova hade börjat hjälpa sitt folk igen. Betlehem levde återigen upp till sitt namn, som betyder ”brödhus”. Noomi bestämde sig för att återvända hem. (Rut 1:6)

Men hur skulle Rut och Orpa göra? (Rut 1:7) De hade utvecklat mycket starka band till Noomi efter allt de hade gått igenom. I synnerhet Rut verkar ha tagit intryck av Noomis omtanke och starka tro på Jehova. Så de tre änkorna gav sig av mot Juda tillsammans.

Den här skildringen påminner oss om att tragedier och svåra förluster drabbar både goda och onda människor. (Predikaren 9:2, 11) Den visar också att det är förståndigt att söka tröst och lindring hos vänner när vi drabbas av svåra förluster – särskilt hos dem som tjänar Jehova, den Gud som Noomi tillbad. (Ordspråksboken 17:17)

Ruts lojala kärlek

De tre änkorna kom allt längre på sin resa, men det var något som började gnaga i Noomis sinne. Hon tänkte på vilken stark kärlek de två yngre kvinnorna hade visat mot henne och hennes söner. Och hon kunde inte stå ut med tanken på att förvärra deras redan svåra situation. Vad skulle hon kunna erbjuda dem om de lämnade sitt hemland och följde med henne till Betlehem?

Till slut sa Noomi: ”Gå, vänd tillbaka, var och en till sin mors hus. Må Jehova visa kärleksfull omtanke mot er, alldeles som ni har visat kärleksfull omtanke mot de män som nu är döda och mot mig.” Hon förklarade också att hon hoppades att Jehova skulle ge dem en ny start i livet och möjligheten att gifta om sig. ”Sedan kysste hon dem, men de började gråta högljutt.” Det är inte svårt att förstå varför Rut och Orpa var så fästa vid Noomi, som var så omtänksam och osjälvisk. De sa om och om igen: ”Nej, tillsammans med dig vill vi vända tillbaka till ditt folk.” (Rut 1:8–10)

Men det var inte så lätt att övertyga Noomi. Hon förklarade att hon inte hade mycket till framtid att erbjuda dem i Israel. Hon hade ju ingen man som försörjde henne och inga söner de kunde gifta sig med, så utsikterna verkade ganska dystra. Det kändes mycket bittert för henne att hon inte kunde göra så mycket för dem. (Rut 1:11–13)

Orpa förstod att det låg någonting i det Noomi sa. Hon hade sin familj där i Moab, sin mamma och ett hem som väntade. Det verkade mycket mer praktiskt att stanna kvar i Moab. Orpa grät när hon tog farväl av sin svärmor, och med tunga steg vände hon tillbaka hemåt igen. (Rut 1:14)

Men hur skulle Rut göra? Det Noomi hade sagt gällde ju henne också. Ändå läser vi: ”Men Rut höll fast vid henne.” Noomi kanske fortsatte gå men märkte att Rut följde efter henne. Hon försökte övertala henne: ”Se! Din svägerska som har blivit änka har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka tillsammans med din svägerska som har blivit änka.” (Rut 1:15) Det Noomi säger här förmedlar en viktig detalj till läsarna. Orpa återvände inte bara till sitt folk, utan till ”sina gudar” också. Hon var nöjd med att fortsätta tillbe Kemosh och andra falska gudar. Kände Rut likadant?

Rut hejdade Noomi på den ödsliga vägen, för hon var säker på sin sak. Hon kände mycket starkt för Noomi, och hon älskade Jehova av hela sitt hjärta. Så hon sa: ”Försök inte övertala mig att överge dig, att vända tillbaka och inte följa med dig; ty dit du går, går också jag, och där du tillbringar natten, tillbringar jag natten. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Må Jehova göra så mot mig och lägga mer därtill, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” (Rut 1:16, 17)

Ruts ord är verkligen fantastiska! Fortfarande, mer än 3 000 år senare, känner många till det hon sa. Hennes ord visar att hon hade en viktig egenskap, lojal kärlek. Ruts kärlek var så stark, så lojal, att hon skulle hålla fast vid Noomi vart hon än gick. Det var bara döden som kunde skilja dem åt. Noomis folk skulle bli hennes folk. Rut var beredd att lämna allt i Moab bakom sig, även de moabitiska gudarna. Till skillnad från Orpa kunde Rut av hela sitt hjärta säga att hon ville att Noomis Gud, Jehova, skulle bli hennes Gud också.b

Så de två kvinnorna fortsatte sin långa resa till Betlehem utan Orpa. Enligt en beräkning kan resan ha tagit så lång tid som en vecka. Men att de hade varandras stöd gjorde det säkert lättare att bära alla sina sorger.

Även i vår tid är det många människor som bär på sorg. Bibeln kallar det för ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”, och många människor har drabbats hårt av olika tragedier. (2 Timoteus 3:1) Så den egenskap som Rut visade har blivit viktigare än någonsin. Lojal kärlek – den kärlek som håller fast och helt enkelt vägrar släppa taget – är en mäktig kraft i en värld som blir allt mörkare. Vi behöver visa lojal kärlek i äktenskapet, i familjen, i den kristna församlingen och till våra vänner. Om vi odlar den här egenskapen efterliknar vi Ruts fina exempel.

Rut och Noomi i Betlehem

Det är naturligtvis stor skillnad på att bara säga att man har en sådan kärlek och att visa det med handlingar. Rut hade nu en möjlighet att visa lojal kärlek inte bara till Noomi, utan till den Gud som hon hade valt att tjäna, Jehova.

De två kvinnorna kom till slut fram till Betlehem, en by som ligger ungefär en mil söder om Jerusalem. Noomi och hennes familj verkar tidigare ha varit välkända i det lilla samhället, för ryktet att hon var tillbaka spred sig snabbt. Kvinnorna tittade på henne och sa: ”Är detta Noomi?” Hon hade av allt att döma förändrats en hel del av åren i Moab. Hennes ansikte och hennes hållning bar tydliga spår av sorg och bedrövelse. (Rut 1:19)

Noomi berättade för sina kvinnliga släktingar och sina tidigare grannar hur bittert hennes liv hade blivit. Hon tyckte till och med att hennes namn skulle ändras från Noomi, som betyder ”min ljuvlighet”, till Mara, som betyder ”bitter”. Stackars Noomi! Hon trodde att det var Jehova Gud som var orsak till hennes lidande, precis som Job tidigare hade trott. (Rut 1:20, 21; Job 2:10; 13:24–26)

När de två kvinnorna slog sig ner i Betlehem började Rut fundera på hur hon bäst skulle kunna försörja sig själv och Noomi. Hon fick veta att Jehova hade gett israeliterna lagar som var till hjälp för de fattiga. De hade tillåtelse att gå ut på fälten under skördetiden, följa efter arbetarna och samla ihop det som lämnades kvar. De kunde också plocka ax som växte längs kanterna och i hörnen av åkrarna.c (3 Moseboken 19:9, 10; 5 Moseboken 24:19–21)

Det var nu tiden för kornskörden, troligen i april enligt vår kalender, och Rut gick till fälten för att se vem som skulle låta henne plocka ax efter sina skördemän. Hon råkade hamna på ett fält som tillhörde en man som hette Boas, en välbärgad markägare som var släkt med Noomis avlidne man, Elimelek. Trots att lagen gav henne rätten att plocka ax tog hon det inte för givet. Hon gick till den unge man som hade ansvaret för skördemännen och frågade om lov att arbeta på fältet. Han gav henne tillåtelse att göra det, så hon satte genast i gång. (Rut 1:22–2:3, 7)

Tänk dig hur Rut följer efter skördearbetarna. När de skär av axen med sina skäror av flinta, böjer hon sig ner och plockar upp det de tappar eller lämnar efter sig. Hon binder ihop stråna till kärvar och bär i väg dem till en plats där hon senare kan klappa ut kornen. Det var ett tidsödande, tröttsamt arbete, och det blev allt tuffare när solen klättrade högre på himlen. Men Rut var uthållig och tog bara paus för att torka svetten ur pannan och för att äta en enkel lunch ”i huset” – troligen ett skydd som gav arbetarna lite skugga.

Rut trodde nog inte, och förväntade inte heller, att någon skulle lägga märke till henne. Men Boas gjorde det. Han frågade den unge arbetsledaren vem hon var. Boas hade stark tro, och det märktes när han hälsade på sina arbetare, som kan ha varit tillfälliga arbetare och utlänningar. Han sa: ”Jehova vare med er”, och de svarade på samma sätt. Den här andlige äldre mannen visade Rut samma intresse som en far visar sina barn. (Rut 2:4–7)

Boas kallade Rut ”dotter” och gav henne rådet att fortsätta komma till hans fält och plocka ax. Han sa att hon skulle hålla sig nära de unga kvinnorna i hans hushåll för att undvika att bli ofredad av arbetarna. Han såg också till att hon fick mat när det var dags att äta. Men framför allt försökte han berömma och uppmuntra henne. Hur då? (Rut 2:8, 9, 14)

Rut frågade Boas vad hon, som trots allt var en utlänning, hade gjort för att förtjäna hans godhet. Han svarade att han hade hört om allt hon gjort för sin svärmor, Noomi. Det är troligt att Noomi hade prisat sin kära Rut bland kvinnorna i Betlehem, och ryktet hade nått fram till Boas. Han visste också att Rut hade börjat tjäna Jehova för han sa: ”Må Jehova belöna ditt handlingssätt, och må du få full lön från Jehova, Israels Gud, när du nu har kommit för att söka tillflykt under hans vingar.” (Rut 2:12)

De orden måste verkligen ha uppmuntrat Rut! Hon hade bestämt sig för att söka skydd under Jehovas vingar, likt en fågelunge som trycker sig tätt intill en beskyddande förälder. Hon tackade Boas för att han talade så tröstande till henne. Och hon fortsatte arbeta ända till kvällen. (Rut 2:13, 17)

Rut visade verkligen stark tro, och hon är ett fint exempel för alla som kämpar med ekonomiska problem i vår tid. Hon tyckte inte att andra var skyldiga henne något, så därför uppskattade hon all hjälp hon fick. Rut skämdes inte för att ta ett arbete med lägre status och arbeta hårt och länge för att kunna ta hand om någon hon älskade. Hon tog tacksamt emot goda råd om att arbeta på ett säkert sätt och i rätt sällskap. Och viktigast av allt är att hon aldrig glömde vem som var hennes verkliga trygghet – hennes beskyddande far, Jehova Gud.

Om vi visar lojal kärlek som Rut gjorde och är ödmjuka, flitiga och uppskattande kan vår tro också bli ett fint exempel för andra. Men hur såg Jehova till att Rut och Noomi fick det de behövde? Den frågan ska vi besvara i en kommande artikel.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 26]

Ett litet mästerverk

Ruts bok har beskrivits som en liten ädelsten, ett mästerverk. Den är inte lika omfattande som Domarboken, som är placerad alldeles före Rut i Bibeln. Men Domarboken hjälper oss att förstå när det som beskrivs i Ruts bok inträffade. (Rut 1:1) Båda böckerna skrevs tydligen av profeten Samuel. Många som har läst Bibeln i sin helhet håller med om att Ruts bok finns på rätt plats. När man precis har läst om de krig, anfall och motangrepp som beskrivs i Domarboken, kommer man till den här lilla boken. Den påminner oss om att Jehova lägger märke till fredligt sinnade människor som kämpar med sina vardagliga bekymmer. Det här familjedramat ger djupa lärdomar om kärlek, sorg, tro och lojalitet som kan vara till nytta för oss alla.

[Bild på sidan 24]

Rut var förståndig och höll fast vid Noomi i tider av sorg.

[Bild på sidan 24, 25]

”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.”

[Bild på sidan 27]

Rut var ödmjuk och villig att arbeta hårt för att försörja sig själv och Noomi.