Hon öppnade sitt hjärta för Gud i bön

1, 2. a) Varför såg inte Hanna fram emot resan? b) Hur kan vi känna igen oss i Hanna?

HANNA hade fullt upp med förberedelserna inför resan, och hon sköt bort alla andra tankar. Den här resan borde ha varit något att se fram emot. Varje år brukade Elkana, hennes man, ta med sig hela familjen till Silo för att tillbe i tältboningen. Jehova ville att det skulle vara ett glädjefyllt tillfälle. (Läs 5 Moseboken 16:15.) Ända sedan Hanna var liten hade hon tyckt om att vara med vid de här högtiderna. Men saker och ting hade förändrats under senare år.

² Hon var välsignad med en man som älskade henne. Men dessvärre hade Elkana en hustru till. Hon hette Peninna, och hon verkade ha bestämt sig för att göra livet surt för Hanna. Peninna hade till och med kommit på hur hon kunde utnyttja högtiderna för att såra Hanna. Hur då? Och en ännu viktigare fråga – hur kunde Hannas tro på Jehova hjälpa henne att stå ut med den här situationen? Om du går igenom något som tar all din glädje så känner du nog igen dig i berättelsen om Hanna.

3, 4. Vilka två stora utmaningar hade Hanna?

³ Bibeln berättar om två stora problem i Hannas liv. Hon kunde inte göra så mycket åt det ena och inget alls åt det andra. För det första levde hon i ett polygamt äktenskap med en rival som hatade henne. För det andra hade hon inte fått några barn. Det kan vara jobbigt för vilken kvinna som helst att vara barnlös, men på den tiden och i den kulturen innebar det en oerhörd sorg. Alla gifta par räknade med att få barn som kunde föra familjens namn vidare. Barnlöshet ansågs vara mycket skamligt.

⁴ Men Hanna kanske skulle ha klarat av det om det inte hade varit för Peninna. Polygami har aldrig varit ett idealiskt förhållande. Rivalitet, osämja och sårade känslor brukar höra till bilden. Den här sedvänjan var långt ifrån den princip om monogami som Gud gav i Eden. (1 Mos. 2:24) Bibeln målar upp en dyster bild av polygami, och den gripande berättelsen om Elkanas familj ger ytterligare svärta åt det hela.

 5. Varför ville Peninna såra Hanna, och hur gjorde hon det?

⁵ Det var Hanna som Elkana älskade mest av sina två fruar. Enligt judisk tradition hade han gift sig med Hanna först, och Peninna blev en del av familjen några år senare. Hur som helst var hon mycket svartsjuk på Hanna och tog alla tillfällen att göra henne ledsen. Hannas barnlöshet gav Peninna ett övertag. Peninna fick det ena barnet efter det andra, och för varje barn blev hon mer och mer självgod. I stället för att känna medlidande med Hanna och försöka trösta henne så tryckte hon på den här känsliga punkten. Bibeln säger att hon retade Hanna ”för att bringa henne ur jämvikt”. (1 Sam. 1:6) Peninna gjorde det med flit. Hon ville såra Hanna, och hon lyckades.

6, 7. a) Varför kan Hanna ha varit tveksam att berätta om Peninna för sin man? b) Var Hannas barnlöshet ett tecken på att Jehova var missnöjd med henne? Förklara. (Se fotnoten.)

⁶ Under den årliga resan till Silo brukade Peninna utnyttja situationen till max. Alla Peninnas barn – ”alla hennes söner och hennes döttrar” – fick andelar av det som hade blivit offrat till Jehova. Men den älskade Hanna fick en speciell andel. Peninna tog chansen att påminna Hanna om hennes barnlöshet, och till slut kunde inte Hanna hålla tårarna tillbaka. Hon kände inte ens för att äta längre. Elkana såg naturligtvis att hans kära Hanna var ledsen och inte ville äta, så han försökte trösta henne. Han frågade: ”Hanna, varför gråter du, och varför äter du inte, och varför är ditt hjärta sorgset? Är jag inte mer värd för dig än tio söner?” (1 Sam. 1:4–8)

⁷ Elkana var uppmärksam och insåg varför Hanna var så ledsen. Och det var säkert skönt för Hanna att Elkana bekräftade sin kärlek till henne.a Men han sa inget om Peninnas elaka pikar, och Bibeln nämner inte om Hanna beklagade sig för honom. Hon kanske tänkte att det bara skulle göra saken värre att utlämna Peninna. Och skulle Elkana verkligen ta itu med situationen? Tänk om Peninna bara skulle tycka ännu sämre om Hanna, och tänk om Peninnas barn och tjänare skulle bli lika bittra? I så fall skulle Hanna bara känna sig ännu mer utanför i sitt eget hem.

 8. Varför är det viktigt att komma ihåg att Jehova är rättvisans Gud när man råkar ut för orättvisor och avundsjuka?

⁸ Vare sig Elkana kände till hela omfattningen av Peninnas småaktiga beteende eller inte, så var Jehova medveten om allt som hände. I Bibeln får vi precis hela bilden, och det bör vara en allvarlig tankeställare för alla som har tendensen att ge efter för avundsjuka och småsinthet i vardagen. Å andra sidan kan de som är fridsamma och oskyldigt drabbade, som Hanna, få tröst av att rättvisans Gud kommer att ordna allt till det bästa i rätt tid. (Läs 5 Moseboken 32:4.) Det var nog Hanna också medveten om, eftersom hon vände sig till Jehova för att få hjälp.

 9. Vad kan vi lära oss av att Hanna villigt gjorde resan till Silo, även om hon visste hur hon skulle bli behandlad?

⁹ Redan tidigt på morgonen var huset fullt av aktivitet. Alla, både stora och små, gjorde sig i ordning för resan till Silo. Den stora familjen skulle få färdas omkring tre mil genom den bergiga terrängen i Efraims område.b Det var en resa som tog en eller två dagar till fots. Hanna visste hur hennes rival skulle uppföra sig. Men trots det stannade hon inte hemma. Hon är ett fint exempel för alla Guds tjänare i dag. Andras dåliga uppförande bör aldrig få störa vår tillbedjan av Jehova. Om vi skulle låta det hända, kan vi gå miste om de välsignelser som hade hjälpt oss att uthärda.

10, 11. a) Varför gick Hanna till tältboningen så fort hon kunde? b) Hur bad Hanna till Jehova?

¹⁰ Efter en lång dag på slingrande vägar började familjen närma sig Silo. De såg staden på avstånd, där den låg uppe på en höjd med kullar runt omkring. Hanna hade säkert gått och tänkt på vad hon skulle säga i bön till Jehova. När de kom fram åt hela familjen lite mat, men så snart Hanna kunde drog hon sig undan och gick till Jehovas tältboning. Översteprästen Eli satt vid dörrposten. Men Hanna lade inte märke till honom, för hon var helt inriktad på sin bön till Jehova. Här i tältboningen var hon säker på att Jehova skulle lyssna. Även om ingen annan kunde förstå hennes frustrerande situation, så kunde i alla fall hennes Far i himlen förstå. Alla hennes känslor vällde upp, och hon började gråta.

¹¹ Hanna skakade av snyftningar när hon talade tyst med Jehova. Läpparna darrade när hon sökte efter orden som kunde uttrycka hennes smärta. Hon bad länge och öppnade helt sitt hjärta för Jehova. Men hon gjorde mer än att bara be att han skulle besvara hennes innerliga önskan att få ett barn. Hanna ville inte bara få välsignelser, hon ville också ge något tillbaka. Så hon gav ett löfte och sa att om hon fick en son, skulle han få tjäna Jehova hela livet. (1 Sam. 1:9–11)

12. Vad ska vi tänka på när vi ber, som Hannas exempel visar?

¹² Hanna är därför ett exempel för alla Guds tjänare när det gäller bön. Jehova vädjar till sitt folk att tala öppet och förbehållslöst med honom. Han vill att vi ska berätta om våra bekymmer för honom, precis som när ett barn pratar med en kärleksfull förälder. (Läs Psalm 62:8; 1 Thessalonikerna 5:17.) Aposteln Petrus inspirerades att skriva några uppmuntrande ord om bön. I Första Petrus 5:7 står det att Jehova vill att vi ska kasta alla våra ”bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om” oss.

13, 14. a) Vilken felaktig slutsats drog Eli om Hanna? b) Hur är Hannas svar till Eli ett fint exempel för oss?

¹³ Men människor är inte alltid lika empatiska och förstående som Jehova. Medan Hanna grät och bad innerligt så blev hon avbruten av någon. Det var översteprästen Eli som hade iakttagit henne. Han sa: ”Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att bli av med ditt rus.” Eli hade lagt märke till Hannas darrande läppar, hennes snyftningar och hennes ångest. Och i stället för att ta reda på vad som var på tok drog han den förhastade slutsatsen att hon hade druckit för mycket. (1 Sam. 1:12–14)

¹⁴ Tänk så hemskt det måste ha varit för Hanna i hennes ångestfyllda situation att bli så grundlöst anklagad – dessutom av en man i en högt respekterad ställning! Men återigen är hon ett strålande exempel på någon som visar tro. Hon lät inte den här mannens ofullkomligheter stå i vägen för hennes tillbedjan av Jehova. Hon svarade respektfullt på Elis fråga och förklarade sin situation. Eli var nog mer dämpad och hade en mjukare ton när han sa: ”Gå i frid, och må Israels Gud uppfylla din önskan, det som du har bett honom om.” (1 Sam. 1:15–17)

15, 16. a) Hur påverkades Hanna av sin bön i tältboningen? b) Hur kan vi följa Hannas exempel när vi har negativa känslor?

¹⁵ Hur påverkades Hanna av att hon öppnade sitt hjärta för Jehova i tältboningen? Bibeln säger: ”Kvinnan gick sedan sin väg, och hon började äta, och hennes ansikte såg inte längre så bekymrat ut.” (1 Sam. 1:18) En annan översättning säger: ”Hon såg inte ledsen ut längre.” (The Jerusalem Bible) Nu kände sig Hanna mycket bättre. I stället för att bära den känslomässigt tunga bördan själv hade hon lagt den på sin himmelske Fars oändligt mycket starkare och tåligare axlar. (Läs Psalm 55:22.) Finns det något problem som är för stort för honom? Nej, inte alls!

¹⁶ När vi känner oss ledsna, besvikna och helt förkrossade så är det bra om vi följer Hannas exempel och öppnar oss för Jehova. Bibeln säger att Jehova är den ”som hör bön”. (Ps. 65:2) Om vi ber i tro kan vi också få uppleva att våra bedrövade känslor ersätts av ”Guds frid, som övergår allt förstånd”. (Fil. 4:6, 7)

17, 18. a) Hur visade Elkana att han gav sitt stöd åt Hannas löfte? b) Hur förändrades Hannas och Peninnas relation?

¹⁷ Nästa dag gick Hanna tillbaka till tältboningen med Elkana. Hon hade förmodligen berättat om sin bön och om löftet hon gett, för enligt den mosaiska lagen hade mannen rätt att ogiltigförklara ett löfte som hustrun hade gett utan hans samtycke. (4 Mos. 30:10–15) Men den här trogne mannen gjorde inte det. I stället tillbad han Jehova tillsammans med Hanna i tältboningen innan de gav sig av hemåt igen.

¹⁸ När gick det upp för Peninna att hon inte kunde provocera Hanna längre? Det står inget om det i Bibeln, men beskrivningen att Hanna inte längre såg så bekymrad ut antyder att Hanna började se ljusare på livet. Hur det än var måste Peninna ha upptäckt att hennes giftiga kommentarer inte längre hade någon effekt. Och Bibeln nämner inte hennes namn igen.

19. Vilken välsignelse fick Hanna, och hur visade hon att hon förstod vem den kom ifrån?

¹⁹ Månaderna gick, och Hannas inre lugn växte till ett lyckorus när hon förstod att hon var med barn. Men mitt i all glädje så glömde hon inte för ett ögonblick vem som hade gett henne den här välsignelsen. När pojken var född gav hon honom namnet Samuel, som betyder ”Guds namn”. Innebörden har tydligtvis att göra med att anropa Guds namn, precis som Hanna hade gjort. Det året följde hon inte med till Silo. Hon stannade hemma med sitt barn i tre år tills han var avvand. Sedan samlade hon kraft för att klara av att skiljas från sin älskade son.

20. Vad gjorde Hanna och Elkana för att infria sitt löfte till Jehova?

²⁰ Det kan inte ha varit lätt. Naturligtvis visste Hanna att Samuel skulle bli väl omhändertagen i Silo, kanske av någon av kvinnorna som tjänade där vid tältboningen. Men ändå, han var ju så liten, och vilken mor vill inte vara tillsammans med sitt barn? Trots det var inte Hanna och Elkana missunnsamma när de överlämnade pojken, utan tacksamma. De offrade i tältboningen, och sedan överlämnade de Samuel till Eli. Hanna påminde samtidigt Eli om sitt löfte några år tidigare.

21. Hur visade Hanna i sin bön att hon hade stark tro? (Se rutan ”Två innehållsrika böner”.)

²¹ Efter det bad Hanna en bön som Gud ville ha med i sitt inspirerade ord, Bibeln. När du läser hur hon uttrycker sig i 1 Samuelsboken 2:1–10 ser du hennes starka tro bakom varje ord. Hon prisar Jehova för att han använder sin kraft så storslaget – för att han använder sina förmågor till att ödmjuka de högmodiga, välsigna de nedtryckta och både ge och ta liv. Hon lovprisar Jehova för hans unika helighet, rättvisa och trofasthet. Hanna kunde med rätta säga: ”Det finns ingen klippa som vår Gud.” Man kan helt och hållet lita på Jehova, han är oföränderlig och beskyddar alla dem som känner sig nedslagna och som vänder sig till honom för att få hjälp.

22, 23. a) Hur kan vi vara säkra på att Samuel kände sig älskad av sina föräldrar när han växte upp? b) Hur välsignade Jehova Hanna ännu mer?

²² Det var verkligen en gåva för Samuel att ha en mamma som hade så stark tro på Jehova. Han saknade henne säkert när han växte upp, men han behövde aldrig känna sig bortglömd. År efter år kom Hanna till Samuel med en liten ärmlös tunika som han kunde ha när han tjänade vid tältboningen i Silo. Varje litet stygn var ett bevis på hennes omtanke och kärlek. (Läs 1 Samuelsboken 2:19.) Man kan föreställa sig hur hon hjälpte Samuel med hans nya tunika, slätade ut vecken och tillgivet såg på honom, och värmen i hennes röst gick inte att ta miste på. Det var en välsignelse för Samuel att ha en sådan mamma, och som vuxen blev han själv till välsignelse både för sina föräldrar och för hela Israel.

²³ Hanna blev inte heller bortglömd. Jehova välsignade henne genom att hon och Elkana fick fem barn till efter Samuel. (1 Sam. 2:21) Men Hannas största välsignelse var nog ändå hennes förhållande till Jehova, och det blev bara starkare med åren. Du kan få uppleva samma sak om du efterliknar Hannas tro.