GEBA

[Gẹba] Betyder ”kulle”.

En stad som tillhörde Benjamins stam. Den gavs åt kehatiterna och blev en av de 13 präststäderna. (Jos 18:21, 24; 21:17, 19; 1Kr 6:54, 60) Geba låg tydligen vid norra gränsen för Judas rike; därav uttrycket ”från Geba ända till Beersheba”. (2Ku 23:8) Man identifierar vanligen Geba med den nutida byn Jaba, 9 km nordnordöst om tempelberget i Jerusalem. Mellan denna plats och den förmodade platsen för staden Mikmas ligger en djup dal, och i dalen finns det två höjder med branta klippsidor. De motsvarar möjligen de ”tandliknande” branta klipporna Boses och Sene, som stod mitt emot Mikmas respektive Geba. (1Sa 14:4, 5)

Geba är en av de städer som nämns i förbindelse med kung Sauls fälttåg mot filistéerna. Jonatan slog filistéernas garnison i Geba, tydligen på uppdrag av sin far Saul. (1Sa 13:3, 4) För att ta hämnd samlade filistéerna en stor styrka i Mikmas. Många israeliter blev då rädda och gömde sig, och en del flydde till och med till andra sidan Jordan. (1Sa 13:5–7) Senare tog sig Jonatan över från Geba till filistéernas förpost, som utan tvivel fanns vid kanten av ”passet vid Mikmas”. På händer och fötter klättrade han uppför den branta sluttningen till förposten, och med hjälp av sin vapendragare dödade han omkring 20 filistéer. (1Sa 14:6–14; jfr 1Sa 13:16, 23.)

Många år senare befäste Asa Geba med sten och timmer från Rama. (1Ku 15:22; 2Kr 16:6) Vid en tid som inte är närmare angiven fördes några av Gebas invånare i landsflykt till Manahat. (1Kr 8:6) Sanherib och hans assyriska här drog tydligen genom Geba på sin väg mot Jerusalem. (Jes 10:24, 28–32) ”Gebas söner” fanns bland de judar som kom tillbaka från landsflykten i Babylon, och staden blev bebodd på nytt. (Esr 2:1, 26; Neh 7:6, 30; 11:31; 12:29) Profeten Sakarja pekade fram emot det återuppbyggda Jerusalems upphöjda ställning genom att säga att det bergiga området mellan Geba och Rimmon skulle bli lika lågt som Araba. (Sak 14:10; se GIBEA nr 3.)