Hur Hanna fick frid

EN TROGEN kvinna lovprisar Jehova högt i bön. Hon känner att Gud har rest upp henne ur stoftet och ersatt hennes modfälldhet med jubel.

Kvinnans namn är Hanna. Vad är det då som så har förändrat hennes situation? Varför är hon nu så glad? Hur kan hennes erfarenhet hjälpa oss? Låt oss för att få svar på dessa frågor se på berättelsen om Hanna.

En pressad familj

Elkana är en levit som bor i Efraims område, och Hanna är den ena av hans båda hustrur. (1 Samuelsboken 1:1, 2; 1 Krönikeboken 6:33, 34) Även om Gud från början inte avsåg att en man skulle ha mer än en hustru, så tilläts månggifte under reglerade former i den mosaiska lagen. Elkanas familj tillber Jehova, men i äktenskap med mer än en hustru blir det ofta stridigheter, som vi också ser i Elkanas familj.

Hanna är ofruktsam, medan däremot Peninna, Elkanas andra hustru, har flera barn. Peninna är Hannas rival. (1 Samuelsboken 1:2b)

Ofruktsamhet betraktas som en vanära bland israelitiska kvinnor och till och med som ett tecken på att man är ovärdig i Guds ögon. Men det finns ingenting som tyder på att Hannas oförmåga att få barn är ett tecken på Guds misshag. Men i stället för att försöka trösta Hanna använder Peninna sin egen förmåga att föda barn till att göra sin rival förtvivlad.

Färder till Jehovas helgedom

Trots detta spända förhållande färdas Elkanas familj varje år till Jehovas helgedom i Siloa för att frambära offer åt Jehova. Detta är en sträcka på omkring sex mil fram och tillbaka, och man går den antagligen till fots. Dessa tillfällen måste vara särskilt svåra för Hanna, eftersom Peninna och hennes barn får flera andelar av gemenskapsoffret, medan Hanna bara får en enda andel. Peninna passar nu på tillfället att reta Hanna och få henne ur jämvikt, eftersom det verkar som om Jehova har ”tillslutit hennes moderliv”. Detta upprepas år efter år och får till följd att Hanna gråter och inte vill äta. Dessa färder till Jehovas helgedom, som skulle skänka Hanna glädje, blir i stället fyllda med ångest. Men trots detta företar Hanna färderna. (1 Samuelsboken 1:3–7)

Ser du hur Hanna är ett gott exempel för oss? Hur reagerar du när du bli nedstämd? Isolerar du dig då och drar dig undan från dina medtroende? Det gjorde inte Hanna. Hon gjorde det i stället till en vana att vara bland Jehovas tillbedjare. Det bör vi också göra om vi befinner oss i prövande omständigheter. (Psalm 26:12; 122:1; Ordspråksboken 18:1; Hebréerna 10:24, 25)

Elkana försöker trösta Hanna och få henne att öppna sitt hjärta. Han frågar: ”Hanna, varför gråter du, och varför äter du inte, och varför är ditt hjärta sorgset? Är jag inte mer värd för dig än tio söner?” (1 Samuelsboken 1:8) Elkana är kanske inte medveten om hur Peninna beter sig mot Hanna, och Hanna kanske föredrar att inte beklaga sig utan lida i tysthet. Hur som helst söker Hanna, som är andligt sinnad, frid genom att vända sig till Jehova i bön.

Hanna avlägger ett löfte

Gemenskapsoffren äts vid Jehovas helgedom. När Hanna har lämnat den sal där man äter, ber hon till Gud. (1 Samuelsboken 1:9, 10) ”Härarnas Jehova, om du verkligen ser till din slavinnas betryck och kommer ihåg mig och inte glömmer din slavinna utan ger din slavinna en manlig avkomling, så skall jag ge honom åt Jehova alla hans livsdagar, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud.” (1 Samuelsboken 1:11)

Hannas bön är uttrycklig. Hon ber om en pojke och lovar att han skall överlämnas åt Jehova och leva som nasir i hela sitt liv. (4 Moseboken 6:1–5) Ett sådant löfte måste godkännas av hennes man, Elkana, och det han senare gör visar att han godkänner sin älskade hustrus löfte. (4 Moseboken 30:6–8)

Det sätt varpå Hanna ber får översteprästen Eli att tro att hon är drucken. Hannas läppar rör sig, men det hörs inga ord, eftersom hon ber i sitt hjärta. Hennes bön är mycket innerlig. (1 Samuelsboken 1:12–14) Föreställ dig hur Hanna måste ha känt sig när översteprästen Eli anklagar henne och säger att hon är drucken! Men hon svarar honom respektfullt. När Eli inser att Hanna har bett på grund av sitt ”stora bekymmer” och sin ”grämelse”, säger han: ”Må Israels Gud uppfylla din önskan.” (1 Samuelsboken 1:15–17) Hanna går då sin väg, och hon äter, och hennes ansikte ser ”inte längre så bekymrat ut”. (1 Samuelsboken 1:18)

Vad kan vi lära oss av detta? När vi ber till Jehova om våra bekymmer, kan vi tala om för honom hur vi känner det och be innerligt om hjälp. Och om vi har gjort allt vi kan för att lösa problemet, bör vi lämna saken i Jehovas händer. Det är det bästa vi kan göra. (Ordspråksboken 3:5, 6)

Efter det att Jehovas tjänare har bett innerligt till honom är det mycket sannolikt att de kommer att få uppleva en liknande frid som Hanna. Så här skrev aposteln Paulus om bönen: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allt era önskningar göras kända för Gud genom bön och ödmjuk anhållan tillsammans med tacksägelse; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnen med hjälp av Kristus Jesus.” (Filipperna 4:6, 7) När vi kastar vår börda på Jehova, måste vi låta honom ta hand om den. I likhet med Hanna behöver vi då inte längre vara bekymrade. (Psalm 55:22)

En son lånad åt Jehova

Gud vänder nu sin uppmärksamhet till Hanna, och hon blir havande och föder en son. (1 Samuelsboken 1:19, 20) Detta är ett av de få tillfällen i Bibeln som berättar om hur Gud ser till att det föds ett barn som skall bli hans tjänare. Elkanas och Hannas son Samuel skall bli en Jehovas profet, och han skall ha en viktig uppgift i upprättandet av Israels kungadöme.

Hanna börjar utan tvivel undervisa Samuel om Jehova redan från Samuels späda barndom. Men glömmer hon det löfte hon har gett? Nej, verkligen inte! ”Så snart pojken är avvand skall jag ta med honom, och han skall träda fram inför Jehovas ansikte och bo där till oöverskådlig tid”, säger hon. När Samuel är avvand, kanske vid tre års ålder eller något äldre, tar Hanna honom, precis som hon har lovat, till Jehovas helgedom för att han skall bo där. (1 Samuelsboken 1:21–24; 2 Krönikeboken 31:16)

Efter det att Hanna och hennes man, Elkana, har offrat till Jehova för de Samuel till Eli. Hanna håller sannolikt sin lille son i handen när hon säger till Eli: ”Förlåt mig, min herre! Så sant din själ lever, min herre, jag är den kvinna som stod hos dig på den här platsen för att be till Jehova. Det var om den här pojken jag bad, och Jehova uppfyllde min önskan, det som jag bad honom om. Och jag i min tur har lånat honom åt Jehova. Alla de dagar, som han är till, är han ett lån åt Jehova.” Därigenom börjar Samuel sin livslånga särskilda tjänst för Gud. (1 Samuelsboken 1:25–28; 2:11)

Hanna tänker hela tiden på Samuel. Vi läser: ”Hans mor [brukade] göra en liten ärmlös överklädnad åt honom, och hon tog den med upp till honom år efter år, när hon gick upp med sin man för att offra det årliga slaktoffret.” (1 Samuelsboken 2:19) Hanna fortsätter säkert att be för Samuel. Vid sina årliga besök uppmuntrar hon honom utan tvivel att troget fortsätta att tjäna Gud.

Vid ett tillfälle välsignar Eli Samuels föräldrar och säger till Elkana: ”Må Jehova ge dig en avkomma av denna hustru i stället för det som lånades bort, det som lånades bort åt Jehova.” I överensstämmelse med dessa ord blir Hanna och Elkana välsignade med ytterligare tre söner och två döttrar. (1 Samuelsboken 2:20, 21)

Elkana och Hanna är verkligen fina föredömen för kristna föräldrar! Många mödrar och fäder har varit villiga att så att säga låna sina söner och döttrar åt Jehova genom att uppmuntra dem att välja någon form av heltidstjänst långt hemifrån. Sådana kärleksfulla föräldrar är värda beröm för de uppoffringar de gör. Och Jehova kommer att belöna dem.

Hannas glada bön

Den en gång ofruktsamma Hanna blir lycklig! Bibeln innehåller inte många böner som kvinnor har bett. Men vi känner till två av Hannas böner. Den första uttrycker hennes känslor av förtvivlan när hon blev retad, och den andra är en jublande bön av tacksägelse. ”Mitt hjärta jublar över Jehova”, börjar Hanna. Hon gläder sig över att ”till och med den ofruktsamma har fött”, och hon lovprisar Jehova som en som ”upphöjer” och som ”reser upp den ringe ur stoftet”. Ja, ”ur askgropen lyfter han upp den fattige”. (1 Samuelsboken 2:1–10)

Den inspirerade berättelsen om Hanna visar att vi kan bli sårade av andras ofullkomligheter eller illvilja. Men vi får inte låta sådana prövningar beröva oss den glädje som kommer av att tjäna Jehova. Han är den som hör bön och som besvarar sina trogna tjänares rop om hjälp och befriar dem från nöd och ger dem överflödande frid och andra välsignelser. (Psalm 22:23–26; 34:6–8; 65:2)

[Fotnot]

[Bild på sidan 17]

Hanna lånade Samuel åt Jehova