SPÅDOM

Spådom omfattar i allmänhet alla metoder att skaffa sig dold kunskap med hjälp av spiritistiska, ockulta makter, särskilt kunskap om framtida händelser. (Se SPIRITISM.) Särskilda former av spådom behandlas under ASTROLOGER; BESVÄRJARE, BESVÄRJELSE; MAGI OCH TROLLDOM; SPÅKUNNIG.

De som utövar spådom tror att övermänskliga gudar avslöjar framtiden för dem som har lärt sig att läsa och tyda vissa tecken och omen som man menar förmedlas på olika sätt: genom himlafenomen (stjärnors och planeters position och rörelse, förmörkelser, meteorer), genom fysiska krafter på jorden (vind, oväder, eld), genom djurens uppträdande (hundars ylande, fåglars flykt, ormars rörelser), genom det mönster teblad bildar i en kopp, genom oljeformationer på vattenytan, genom den riktning pilar tar när de faller, genom utseendet på inre organ (lever, lungor, tarmar) från offerdjur, genom linjerna i handflatan, genom lottkastning och genom de dödas ”andar”.

Vissa former av spådom har fått egna namn. Som exempel kan nämnas auspicier, dvs. tydning av sådana tecken och omen som fåglarnas flykt (populärt bland romarna); kiromanti, konsten att spå med hjälp av handflatans mönster; haruspicium, studiet av djurs inälvor; oneiromanti, spådom genom drömtydning; nekromanti, rådfrågning av de döda. Vid vissa andra former av spådom används kristallkulor eller orakel.

Ursprung. Spådomskonsten uppstod i Babylonien, kaldéernas land, och därifrån bredde de ockulta sederna ut sig när människorna spred sig över jorden. (1Mo 11:8, 9) En fjärdedel av fynden från Assurbanipals bibliotek lär bestå av tavlor med omen och tolkningar av alla de egendomliga fenomen som kunde iakttas på himlen och på jorden och av alla slags triviala händelser i det vardagliga livet. Kung Nebukadnessar tillgrep spådom innan han bestämde sig för att angripa Jerusalem. Det sägs: ”Han har skakat pilarna. Han har frågat med hjälp av terafimbilderna; han har sett på levern. I hans högra hand är nu spådomen för Jerusalem.” (Hes 21:21, 22)

Seden att spå med hjälp av en lever byggde på föreställningen att levern var sätet för all livskraft och alla känslor. En sjättedel av människans blod befinner sig i levern. Leverns lober, gångar, bihang, blodkärl, förhöjningar och märken studerades och tolkades som tecken eller omen från gudarna. (Se ASTROLOGER.) Man har funnit ett stort antal levermodeller i lera. Den äldsta är från Babylon och innehåller omen och kilskriftstexter som användes av spåmän. (BILD, bd 2, sid. 324) Prästerna i det forntida Assyrien kallades baru, som betyder ”granskaren” eller ”den som ser”, eftersom granskning av levern var en viktig del av deras spådomsorienterade religion.

Fördöms i Bibeln. Alla former av spådom, oavsett vad de kallas, är helt i strid med Bibeln. Genom Mose varnade Jehova strängt och gång på gång israeliterna för att ta efter de andra nationernas spådomskonster. Han sade: ”Det får inte hos dig finnas någon som låter sin son eller sin dotter gå genom eld, någon som ägnar sig åt spådom, någon som utövar magi eller någon som ser efter omen eller någon trollkarl, eller någon som binder andra med en trollformel eller någon som rådfrågar ett spiritistiskt medium eller en som är spåkunnig eller någon som söker vägledning hos de döda. Ty var och en som gör sådant är avskyvärd för Jehova, och på grund av dessa avskyvärdheter driver Jehova, din Gud, undan dem för dig.” (5Mo 18:9–12; 3Mo 19:26, 31) De som utövade spådom blev fördömda även om deras spådomar slog in. (5Mo 13:1–5; Jer 23:32; Sak 10:2) Att spådom betraktas som något ytterst allvarligt i Bibeln framgår av de lagar som sade att alla utövare ovillkorligen skulle dödas. (2Mo 22:18; 3Mo 20:27)

Trots upprepade befallningar fanns det avfällingar som ignorerade Jehova – inte bara vanliga människor som kvinnan i En-Dor, utan även mäktiga personer som kungarna Saul och Manasse och drottning Isebel. (1Sa 28:7, 8; 2Ku 9:22; 21:1–6; 2Kr 33:1–6) Den gode kung Josia renade Juda från dem som utövade spådom på hans tid, men det var inte tillräckligt för att rädda riket från att bli ödelagt, som systerriket Israel hade blivit. (2Ku 17:12–18; 23:24–27) I sin kärleksfulla omtanke sände Jehova emellertid först sina profeter för att varna invånarna för deras avskyvärda handlingar, så som hans profeter också varnade Babylon, modern till all spådom. (Jes 3:1–3; 8:19, 20; 44:24, 25; 47:9–15; Jer 14:14; 27:9; 29:8; Hes 13:6–9, 23; Mik 3:6–12; Sak 10:2)

Spådom var också mycket vanligt på Jesu apostlars tid. På Cypern blev en trollkarl vid namn Bar-Jesus slagen med blindhet därför att han försökte hindra Paulus förkunnande. Och i Makedonien drev Paulus ut en spådomsdemon ur en besvärlig tjänsteflicka, till stor förtret för hennes herrar, som hade tjänat mycket pengar på hennes ockulta förmåga. (Apg 13:6–11; 16:16–19) Andra, som Simon från Samaria, upphörde frivilligt med sina magiska konster, och i Efesos var det så många som brände sina böcker om spådom att värdet av dessa böcker uppgick till 50 000 silverstycken (320 000 kr, ifall det var denarer). (Apg 8:9–13; 19:19)

Människans naturliga önskan att känna till framtiden blir tillfredsställd när hon tillber och tjänar sin store Skapare, eftersom han genom sin kommunikationskanal kärleksfullt uppenbarar på förhand det som är bra för människor att veta. (Am 3:7) Men när någon vänder sig bort från Jehova och avlägsnar sig från den ende som från början vet slutet, faller han lätt offer för demoners spiritistiska inflytande. Saul är ett slående exempel på detta. Till att börja med vände han sig till Jehova Gud för att få kunskap om framtida händelser, men när han på grund av trolöshet blev avskuren från all kontakt med Gud vände han sig i stället till demonerna för att få vägledning. (1Sa 28:6, 7; 1Kr 10:13, 14)

Det finns därför en tydlig skillnad mellan den sanning som Gud uppenbarar och de upplysningar som skaffas genom spådom. De som utövar spådom blir ofta försatta i våldsamma kramper av osynliga demoniska makter. Ibland kommer de i vild extas under påverkan av mystisk musik och narkotika. Jehovas sanna tjänare får inte sådana fysiska eller mentala anfall när den heliga anden driver dem att tala. (Apg 6:15; 2Pe 1:21) Guds profeter kände sig förpliktade att tala öppet utan att kräva betalning, medan hedniska spåmän utövade sitt yrke för självisk vinnings skull.

Det finns inte ett enda positivt uttalande om spådom i Bibeln. På många ställen fördöms utövandet av spiritism och spådom i samma sammanhang som otukt och äktenskapsbrott. (2Ku 9:22; Nah 3:4; Mal 3:5; Gal 5:19, 20; Upp 9:21; 21:8; 22:15) I Guds ögon är spådom jämställt med upproriskhet, som är en allvarlig synd. (1Sa 15:23) Det skulle därför vara i strid med Bibeln att omtala Jehovas kommunikation med sina tjänare som ”god” spådom.

Jehovas överlägsenhet över spåmännen. Att Jehova besitter obegränsad kraft medan magiutövande spåmän har mycket begränsad kraft illustreras på ett dramatiskt sätt i berättelsen om det som hände när Mose och Aron trädde fram inför farao. När Arons stav blev till en orm tycktes de egyptiska magikerna efterlikna det underverket. Men vilket bakslag de drabbades av när Arons stav slukade deras stavar! De egyptiska prästerna tycktes också förvandla vatten till blod och få grodor att krypa upp över landet. Men när Jehova förvandlade stoftet till myggor blev trollkarlarna med sina hemliga konster tvungna att erkänna att detta skedde genom ”Guds finger”. (2Mo 7:8–12, 19–22; 8:5–11, 16–19; 9:11)

Den onde Haman lät någon (troligen en astrolog) kasta ”’pur’, det vill säga lott, ... om dag efter dag och om månad efter månad” för att avgöra den bästa tidpunkten för att utrota Jehovas folk. (Est 3:7–9) Om detta bibelställe sägs det i ett kommentarverk: ”När Haman använde denna metod för att ta reda på den gynnsammaste dagen för att genomföra sin hemska plan, gjorde han vad Persiens kungar och förnäma alltid hade gjort. De tog nämligen aldrig itu med något utan att ha rådgjort med astrologerna och förvissat sig om vad som var den bästa tidpunkten.” (Commentary on the Whole Bible, Jamieson, Fausset och Brown) När spådomen var utförd satte Haman genast sin onda plan i verket. Men Jehova visade återigen sin makt att befria sitt folk, och Haman, som litade till spådom, hängdes själv upp på den påle som han hade rest åt Mordokaj. (Est 9:24, 25)

Ännu ett exempel på att Jehovas kraft är långt överlägsen de ockulta makternas är berättelsen om när moabiterna kom med ”spådomslön” för att leja den mesopotamiske spåmannen Bileam till att förbanna Israel. (4Mo 22:7) Bileam sökte ”olycksbringande omen”, men Jehova såg till att han bara uttalade välsignelser. I ett av sina ordspråksmässiga budskap sade Bileam, som inte kunde stå emot Jehovas kraft: ”Det finns ingen olycksbringande trollformel mot Jakob, ingen spådom mot Israel.” (4Mo 23, 24)

”Pythons ande”. I Filippi i Makedonien mötte Paulus en tjänsteflicka som var besatt av ”en ande, en spådomsdemon”, eller ordagrant ”en pythons ande” (grek.: pneuma pỵthōna; Apg 16:16). ”Python” var namnet på den orm som enligt mytologin vaktade templet och oraklet i Delfi. Ordet pỵthōn kom att beteckna en person som kunde förutsäga framtiden och även anden som talade genom den personen. Längre fram började ordet användas om buktalare, men här i Apostlagärningarna syftar det på en demon som gjorde det möjligt för flickan att utöva spådomskonst.