OFÄRDIGHET, HÄLTA

De hebreiska och grekiska ord som återges med ”ofärdig” eller ”halt” avser ofta ett fysiskt funktionshinder som medför att den drabbade inte kan gå normalt. Ofärdighet och hälta kan bero på medfödda missbildningar (Apg 3:2; 14:8), men orsakas i de flesta fall av olyckor eller sjukdomar.

Det aronitiska prästerskapet. Om en avkomling av Aron var halt kunde han inte tjäna som präst, men han fick äta av det som gavs till prästernas underhåll. (3Mo 21:16–23) Jehova ställde höga krav på prästerna i fysiskt avseende, eftersom de representerade honom i hans helgedom. Kristus, den store översteprästen, var likaså ”lojal, sveklös, obefläckad, skild från syndarna”. (Heb 7:26)

Offerdjur. Enligt lagen var det även förbjudet att offra ett djur som var halt eller hade något annat lyte, eftersom offerdjuren förebildade Kristi fullkomliga offer. (5Mo 15:21; 3Mo 22:19, 20) De avfälliga israeliterna bröt mot denna lag och blev därför tillrättavisade av Gud, som sade: ”När ni frambär ett halt djur eller ett sjukt [till att offras, säger ni]: ’Det är inte något ont.’ Jag ber dig, för fram det till din ståthållare. Kommer han att finna välbehag i dig, eller kommer han att ta emot dig välvilligt? ... Skulle jag finna välbehag i detta från er hand?” (Mal 1:8, 13) Aposteln Paulus tillämpade uppenbarligen detta krav i andlig bemärkelse på de kristna när han skrev: ”Jag [bönfaller] er ... att frambära era kroppar till ett levande och heligt slaktoffer som är välbehagligt för Gud – er förnuftsmässiga heliga tjänst.” (Rom 12:1)

Jakob blir halt. När Jakob var omkring 97 år gammal brottades han en hel natt med en materialiserad ängel. Han lyckades hålla kvar ängeln ända tills denne välsignade honom. Under kampen rörde ängeln vid ledskålen i Jakobs höftled, så att höften gick ur led. Till följd av detta blev Jakob halt. (1Mo 32:24–32; Hos 12:2–4) På det sättet blev han ständigt påmind om att han visserligen hade ”kämpat med Gud [Guds ängel] och med människor och till slut fått övertaget”, som ängeln sade, men att han i själva verket inte hade besegrat en av Guds mäktiga änglar. Gud tillät att Jakob brottades med ängeln endast för att det var i enlighet med hans avsikt. Jakob bevisade därigenom att han verkligen förstod hur viktigt det var att ha Guds välsignelse.

Hänsyn. Bibeln framhåller att man skall visa hänsyn mot ofärdiga. Job sade att han i sin välmakts dagar var ”fötter åt den halte”. (Job 29:15) Jesus och hans lärjungar hade medlidande med de sjuka och ofärdiga och botade många av dem. (Mt 11:4, 5; 15:30, 31; 21:14; Apg 3:1–10; 8:5–7; 14:8–10)

Bildspråk. Jebuséerna gav högmodigt uttryck för hur säkra de kände sig i sin fästning när de hånade David: ”’Här kommer du inte in, utan blinda och halta skall driva bort dig.’ De tänkte: ’Här kommer David inte in.’” Det är möjligt att de faktiskt placerade ut blinda och halta som försvarare på muren, vilket Josephus gör gällande (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], VII, 61 [iii, 1]), och det kan ha varit därför som David sade: ”Den som slår jebuséerna skall genom vattentunneln nå fram till både de halta och de blinda, som är förhatliga för Davids själ!” Dessa halta och blinda var en symbol för jebuséernas förolämpning mot David och, vilket var ännu allvarligare, mot Jehovas härar. Jebuséerna, och därmed också de halta och blinda bland dem, var förhatliga för David på grund av deras högmod. Det är också möjligt att det var jebuséernas ledare han kallade ”de halta och de blinda” för att håna dem. (2Sa 5:6–8)

Det har lagts fram flera förklaringar till det som sägs i vers 8: ”Det är därför man säger: ’Ingen blind eller halt kommer in i huset.’” Detta uttalande tillskrivs inte David i texten. Det kan tänkas att andra formulerade detta talesätt med tanke på sådana som i likhet med jebuséerna skröt med eller var tvärsäkra på att ingen kunde hota deras trygga ställning. Talesättet kan också ha betytt: ”Ingen som har kontakt med människor som är lika otrevliga som jebuséerna kommer in.” Andra menar att bibelstället kan återges så här: ”... eftersom de blinda och de halta sade: Han kommer inte in i detta hus”, eller: ”Eftersom de, även de blinda och de halta, hade sagt: Han kommer inte in i huset.” (Barretts Synopsis of Criticisms, London 1847, bd II, del II, sid. 518; KJ, randnot)

Vid ett senare tillfälle frågade Elia israeliterna: ”Hur länge skall ni halta mellan två ståndpunkter? Om Jehova är den sanne Guden, så följ honom, men om Baal är det, så följ honom.” På den tiden hävdade israeliterna att de tillbad Jehova, men samtidigt dyrkade de Baal. De gick osäkert och haltande på sin levnadsväg likt en ofärdig. Under den kraftmätning som följde försökte baalsprofeterna från morgonen ända till middagstiden förgäves få sin gud att svara dem, och de ”fortsatte att halta runt altaret som de hade rest”. Detta kan vara en hånfull beskrivning av de fanatiska baalsdyrkarnas rituella dans eller hoppande, men det kan också tänkas att de haltade på grund av att de var trötta efter den långdragna och meningslösa ritualen. (1Ku 18:21–29)

Ofärdighet, haltande och snavande används i bildspråk för att beteckna osäkerhet eller vacklan i tal, handling eller avsikt. Bildad avsåg förmodligen att varna Job för de faror som låg framför honom när han beskrev hur det skulle gå för den som slår in på ondskans väg: ”Ofärd står redo att göra honom halt.” (Job 18:12) David och Jeremia använde sig av liknande bildspråk när de beskrev hur deras fiender bara väntade på att de skulle gå med vacklande steg och halta. Jeremias fiender hoppades att de därigenom skulle kunna ”få övertaget över honom och ta hämnd på honom”. (Jer 20:10; Ps 38:16, 17)

I ordspråk. ”Den som anförtror en sak i den enfaldiges hand lemlästar sina fötter [vilket gör honom ofärdig] och får dricka våld”, skrev den vise kung Salomo. Den som anlitar en dåre för att få någonting uträttat skadar i hög grad sina egna intressen. Han kan vara säker på att hans planer kommer att misslyckas och leda till skada för honom själv. (Ord 26:6)

I nästa vers används en liknande bild: ”Har den ofärdiges ben hämtat upp vatten? Då finns det ett ordspråk i de enfaldigas mun.” (Ord 26:7) I forna tider var det ofta, särskilt i städer som var byggda på en höjd, nödvändigt att klättra nerför en stege eller gå nerför en lång trappa för att hämta upp vatten ur en brunn. Om en enfaldig försöker uttala eller tillämpa ett ordspråk, blir resultatet lika klumpigt och resultatlöst som när en ofärdig försöker bära vatten uppför en trappa.

Guds folk i forntiden. När Jehova talade om återställelsen av sitt folk efter fångenskapen i Babylon lovade han att han skulle ge det styrka till att lämna Babylon och klara av den riskfyllda resan tillbaka till det ödelagda Jerusalem. All andlig ofärdighet, tveksamhet eller obeslutsamhet skulle tas bort. Genom profeten Jesaja uppmuntrade han sitt folk med orden: ”Då skall den halte klättra som en hjort.” (Jes 35:6) Guds folk hade haltat och fallit och hamnat i fångenskap, men ”på den dagen”, sade Jehova, ”skall jag samla de haltande. ... Och jag skall låta de haltande bli en kvarleva och dem som hade förts långt bort en mäktig nation.” (Mik 4:6, 7; Sef 3:19)

För att ytterligare trösta sitt folk lovade Jehova att han som dess kung skulle skydda det mot angripare. Han beskrev hur hjälplösa Sions fiender skulle vara genom att likna dem vid ett fartyg utan segel och med slak rigg och ostagad mast. Sedan sade han: ”På den tiden skall byte [från fienden] i överflöd fördelas; till och med de halta skall ta mycket plundringsgods.” Det skulle finnas så mycket byte att även sådana som vanligtvis inte kunde vara med om att ta plundringsgods då skulle kunna vara med. (Jes 33:23)

Omtanke om andligt halta. Den som skrev brevet till hebréerna påpekade att det bland dem fanns många som var andligt omogna och som borde göra framsteg. (Heb 5:12–14) Efter att ha talat om tuktan sade han: ”Fortsätt att göra stigarna raka för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan i stället kan läkas.” (Heb 12:13) Även de starka skulle vara noga med hur de vandrade som kristna så att inte de svagare, de andligt ”halta”, skulle snava eller komma till skada. Om de som var starka i tron använde sin andliga frihet fullt ut, kunde det få dem som var svagare i tron att snava och falla. (Rom 15:1)

Aposteln Paulus belyser denna princip med ett exempel som har att göra med vad man äter och dricker. (Rom 14:13–18, 21) Han säger bland annat: ”Gör ... detta till ert beslut: att inte för en broder lägga en sten att snava på eller bli en orsak till fall.” Han säger också: ”Det är bra att inte äta kött eller dricka vin eller göra någonting som får din broder att snava.” (Jfr 1Kor 8:7–13.)

Paulus visar å andra sidan att en kristen bör styrka sina egna andliga ”ben” så att han inte haltar eller snavar på grund av det som händer eller på grund av något som andra gör. Han bör bygga upp sin styrka så att han kan vandra stadigt och säkert på den kristna vägen. Paulus säger: ”Den som äter skall inte se ner på den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter; Gud har ju välkomnat honom.” (Rom 14:3) Denna princip uttrycks också i Psalmerna: ”Stor frid har de som älskar din lag, för dem finns ingen sten att snava på.” (Ps 119:165) De som älskar Guds lag låter inte någonting få dem att halta i andligt avseende.

Fullständigt botande. Ofärdighet har varit orsak till många tårar. När Jesus Kristus var på jorden botade han många som var ofärdiga och lemlästade. Han botade rentav några som hade förtvinade kroppsdelar. (Mk 3:1, 5; jfr Lu 22:50, 51.) Med hjälp av ”en ny himmel” kommer han att utföra ett liknande botande. Som Guds förordnade överstepräst och kung kommer han att åstadkomma ett fullständigt botande, och han skall torka varje tår från människornas ögon. (Mt 8:16, 17; Upp 21:1, 4)