Elia lämnade ödmjukt frågan i Jehovas händer. Om Jehova lät Elisa se när han tog bort den äldre profeten skulle det betyda att han beviljade Elisas önskemål. Och ”medan de gick vidare och talade med varandra” hände något fantastiskt! (2 Kungaboken 2:10, 11)

Plötsligt var det något som lyste upp himlen och kom allt närmare männen. Försök för din inre syn se hur det lysande föremålet störtar mot dem till ljudet av en tjutande, vinande stormvind. De skils från varandra; kanske slår den mäktiga synen dem med sådan häpnad att de faller till marken. Det de såg var en vagn, en stridsvagn av eld. Elia förstod att tiden nu var inne. Steg han upp i vagnen? Skildringen säger inget om det. Hur som helst kände han hur han lyftes upp, högt upp i luften, och fördes bort av stormvinden.

Vart tog Elia vägen? En del samfund lär ut att han togs upp till himlen för att vara med Gud. Men så kan det inte vara. Flera hundra år senare konstaterade Jesus att ingen hade stigit upp till himlen före honom. (Johannes 3:13) Så när vi läser att ”Elia for upp till himlen i en stormvind” måste vi ta reda på vilken himmel som avses. (2 Kungaboken 2:11) I Bibeln syftar ”himlen” inte bara på den plats där Jehova bor, utan också på den plats där molnen finns och fåglarna flyger, dvs. jordens atmosfär. (Psalm 147:8) Det var alltså dit Elia for upp. Men vad hände sedan?

Jehova förflyttade helt enkelt sin älskade profet till ett nytt uppdrag, den här gången till grannriket Juda. Bibeln visar att Elia fortsatte som profet där, i kanske mer än sju år. På den tiden var den onde Jehoram kung i Juda. Han hade gift sig med dottern till Ahab och Isebel, så deras onda inflytande levde fortfarande kvar. Jehova befallde Elia att skriva ett brev med ett domsbudskap mot Jehoram. Och precis som det var förutsagt dog Jehoram en fruktansvärd död. Inte nog med det – skildringen avslutas med orden: ”Ingen saknade honom när han dog.” (2 Krönikeboken 21:12–20)