Del 1 - Forntidens Egypten — det första av de stora världsväldena

EGYPTEN — faraonernas och Nilens forntida rike — var en av världens främsta civilisationer. Dess konstalster pryder de stora museerna. Dess historia skildras i barnens skolböcker. Dess gigantiska monument fyller turisterna med vördnad. Dessutom har många bibliska händelser antingen inträffat i eller berört detta land. Egypten och dess folk nämns mer än 700 gånger i bibeln.

Men vad vet du egentligen om det forntida Egypten? Genom att lära dig lite mer om detta land kommer du att få en bättre förståelse av mycket av det som nämns i bibeln.

I Egypten har arkeologerna funnit mycket som bekräftar bibelns redogörelse. Ett exempel är berättelsen om Josef. Namn, titlar, Josefs ställning som husföreståndare, hans ställning som rikets andre man och som livsmedelsförvaltare, egyptiska begravningsseder och till och med en sådan sedvänja som att bagarna bar korgar med bröd på huvudet — alla dessa detaljer har visat sig stämma med den tidens egyptiska sedvänjor. — 1 Moseboken, kapitel 39—47; 50:1—3.

Landet och dess folk

Egypten är beroende av Nilen. Den bördiga floddalen, som inte är mer än i genomsnitt cirka 20 kilometer bred mellan Assuan och Kairo, ringlar sig norrut som ett smalt grönt band genom den förtorkade afrikanska öknen. I forna tider förde de årliga översvämningarna med sig slam som berikade jorden och gjorde att Egypten kunde exportera livsmedel och bli en tillflyktsort i tider av hungersnöd. (1 Moseboken 12:10) Utmed dess stränder växte papyrusgräs, som användes för att tillverka det första papperet.

Innan Nilen rinner ut i det blå Medelhavet, sprider dess vatten ut sig i ett brett solfjäderformigt delta. Detta område kallas Nedre Egypten. Här låg tydligtvis ”landet Gosen”, där israeliterna bodde under sin långa vistelse i Egypten. — 1 Moseboken 47:27.

Egyptisk religion

De forntida egyptierna trodde att deras Farao var en gud. Detta faktum ger ökad innebörd åt Faraos föraktfulla yttrande till Mose: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst?” (2 Moseboken 5:2, NW) Egyptierna hade också många andra gudar. En förteckning över omkring 740 av dessa gudar upptäcktes i Totmes III:s gravkammare. Egyptierna dyrkade triader av gudar, eller treenigheter, och en av de mest populära av dessa var triaden Osiris, Isis och Horus.

Många av Egyptens mest framträdande gudar avbildades med djurhuvuden och mänskliga kroppar. Horus avbildades med falkhuvud, och Toth avbildades som en man med ibis- eller aphuvud. Katter, schakaler, krokodiler, babianer och olika slags fåglar betraktades som heliga på grund av att de förknippades med vissa gudar. Tjuren Apis, som betraktades som en inkarnation av guden Osiris, förvarades i ett tempel i Memfis, fick sedan en praktfull begravning och blev till och med mumifierad vid sin död. De berömda egyptiska skarabéerna, som bars som amuletter, var avbildningar av pillerbaggen — som ansågs vara en uppenbarelse av skaparguden.

Trots den långa vistelsen i Egypten och den nära kontakten med detta lands folk hade israeliterna bara en enda Gud, Jehova, och fick inte tjäna någon annan än honom. De fick inte heller göra några religiösa bilder och beläten — vare sig av Gud själv eller av fåglar, fyrfotadjur, fiskar eller någonting annat. Deras dyrkan av en guldkalv kort efter uttåget ur Egypten kan ha varit resultatet av egyptiskt inflytande. — 2 Moseboken 32:1—28; 5 Moseboken 4:15—20.

Odödlighetstro

Egyptierna trodde fullt och fast på själens odödlighet. De egyptiska monarkerna lät därför uppföra ståtliga gravar, fulla med livsförnödenheter och lyxartiklar, i hopp om att tillförsäkra sig evig lycka i livet efter detta. Pyramiderna är det mest framträdande exemplet på denna sedvänja.

Sådana ting som guldsmycken, kläder, möbler, vin, mat, lerkärl, elfenbensskrin och till och med små plattor för tillverkning av ögonsmink var omsorgsfullt utplacerade i de egyptiska gravarna. Man trodde att dessa föremål kunde komma till användning i ett liv efter döden. I äldsta tider dödades också slavar och begravdes tillsammans med sina herrar för att tjäna dem efter döden. En samling böner och formler som går under namnet ”Dödsboken” har påträffats inuti tusentals egyptiska mumiekistor. Man hoppades att dessa formler skulle hjälpa den avlidne att övervinna olika faror i livet efter detta.

Hur annorlunda var inte israeliternas uppfattning! De kände till det som senare skulle komma att nedtecknas i bibeln: ”Vad de döda angår, är de inte medvetna om någonting alls.” De visste också att när en man dör, ”på den dagen förgås verkligen hans tankar”.a Deras hopp om framtida liv bestod i en uppståndelse från de döda. — Predikaren 9:5, 10; Psalm 146:4; NW; Job 14:13—15.

Vem levde när?

Egyptologer räknar med 31 ”dynastier” av egyptiska kungar och talar om Gamla riket (dynastierna 3—6), Mellersta riket (dynastierna 11 och 12) och Nya riket (dynastierna 18—20). Men det här sättet att räkna är långt ifrån exakt. Det är delvis grundat på tvivelaktiga och fragmentariska skrifter och kan rentav inbegripa ett antal kungar som regerat samtidigt, fast på olika platser, snarare än en följd av härskare som avlöst varandra.b

När Mose började skriva de första böckerna i bibeln, följde han av allt att döma egyptiernas egen sedvänja att tala om sin kung som ”Farao”, utan att använda hans personnamn. Vi känner därför inte till namnet på de faraoner som Abraham och Josef kände eller på den som härskade vid tiden för israeliternas uttåg ur Egypten. Längre fram kom emellertid titeln ”Farao” att sammankopplas med kungens egennamn, varigenom det blev möjligt att förknippa bibliska händelser med den egyptiska kungalängden. Här följer några faraoner som är av särskilt intresse för dem som studerar bibeln:

Echnaton (av den s. k. 18:e dynastin) var en ivrig tillbedjare av solskivan Aton. År 1887 påträffades omkring 377 lertavlor i Tel el-Amarna, cirka 30 mil söder om Kairo. Denna intressanta samling lertavlor utgjordes av diplomatisk korrespondens som mottagits av Echnaton och hans far, Amenhotep III. Den innehöll bland annat brev från furstarna i Jerusalem, Megiddo, Hasor, Sikem, Lakis, Hebron, Gasa och andra stadsstater i Palestina. Dessa brev, som kanske skrivits kort innan israeliterna kom in i Kanaans land, visar att det förekom oförsonliga fejder och sammansvärjningar. De visar också att varje stad hade en egen kung, precis som det sägs i bibelboken Josua.

Tutanchamon var svärson till Echnaton. Hans magnifika grav har påträffats av arkeologer, och alla dess guldföremål finns nu utställda på olika museer. Dessa föremål är ett enastående exempel på faraonernas rikedomar. Det var sådana rikedomar som Mose tidigare hade vänt ryggen, när han vägrade ”att låta kalla sig son av Faraos dotter och valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Guds folk än att ha den tillfälliga njutningen av synd”. — Hebréerna 11:24, 25.

Mernefta tillhörde ”19:e dynastin”. På ett segermonument som påträffats i ett tempel i Tebe hade denne Farao låtit inrista att ”Israel är ödelagt, hans säd finns ej mer”. Det här är det enda direkta omnämnandet av Israels nation som hittills påträffats i de forntida egyptiska annalerna. Även om påståendet uppenbarligen var tomt skryt, tycks det tyda på att den israelitiska erövringen av Kanaans land redan hade ägt rum. Denna erövring, som kan dateras till år 1473 f.v.t., måste således ha inträffat mellan den tidpunkt då Echnaton mottog el-Amarna-breven och Merneftas tid.

Sisak (Sheshonk I, ”22:a dynastin”) är den förste Farao som nämns vid namn i bibeln. Med en väldig här av vagnar och ryttare invaderade han Juda, hotade Jerusalem och ”tog skatterna i Herrens [Jehovas] hus och skatterna i kungshuset. Alltsammans tog han.” (2 Krönikeboken 12:9) Denna skildring bekräftas av en väggrelief på södra sidan av Amons tempel i Karnak (det forntida Tebe). Den visar 156 fångar, slagna i bojor, som var och en representerar en intagen stad eller by, däribland Megiddo, Sunem och Gibeon. Bland de platser han hade erövrat räknar Sisak också upp ”Abrahams åker” — det första omnämnandet av Abraham i de egyptiska urkunderna.

Andra världsvälden framträder

Så småningom kom Egypten att ersättas av Assyrien som den dominerande världsmakten. Men Egypten var fortfarande en politisk maktfaktor att räkna med. Hosea, den siste kungen i tiostammarsriket Israel, konspirerade med kung So i Egypten i ett misslyckat försök att kasta av sig det assyriska oket. (2 Kungaboken 17:3, 4) Många år senare, då kung Hiskia regerade i Juda, tågade kung Tirhaka i Etiopien (troligen den etiopiske härskaren i Egypten, Farao Taharka) in i Kanaan och avvärjde för tillfället angreppet från den assyriske kungen Sanherib. (2 Kungaboken 19:8—10) I Sanheribs egna annaler, som påträffats i Assyrien, åsyftas antagligen denna händelse när det sägs: ”Själv tog jag levande till fånga ... den etiopiske konungens körsvenner.” — Oriental Institute Prism of Sennacherib, University of Chicago.

Jehovas profet Jesaja hade förutsagt att Egypten skulle överlämnas ”i en hård herres hand” och att en ”grym” kung skulle få råda över egyptierna. (Jesaja 19:4) Sannfärdigheten i denna profetia bekräftas av ett assyriskt dokument i vilket Sanheribs son Esarhaddon skryter om sin erövring av Egypten och säger: ”Dess kung, Tirhaka, sårade jag fem gånger med pilskott och härskade över hela hans rike.”

Omkring år 629 f.v.t. drog Farao Neko norrut för att genskjuta härarna från det kommande tredje världsväldet, Babylon. Bibeln berättar att kung Josia i Jerusalem oförståndigt nog försökte hejda de egyptiska styrkorna vid Megiddo och blev besegrad och dödad.c (2 Krönikeboken 35:20—24) Omkring fyra år senare, år 625 f.v.t., blev Farao Neko själv besegrad av babylonierna vid Karkemis. Både bibeln och de babyloniska krönikorna beskriver denna händelse, som gav babylonierna herraväldet över västra Asien.

År 525 f.v.t. kom Egypten att behärskas av det fjärde världsväldet, Medo-Persien. Nära två århundraden senare, år 332 f.v.t., framträdde Alexander den store på världsskådeplatsen och lade Egypten under det femte världsväldet, Grekland. Alexander grundade staden Alexandria i Nilens deltaområde, där den första bibelöversättningen från hebreiska till grekiska påbörjades omkring år 280 f.v.t. Denna översättning, som brukar kallas Septuagintaöversättningen, var den bibel som användes av Jesu efterföljare i den grekisktalande världen.

Vid tiden för det sjätte världsväldet, Rom, blev Jesus som spädbarn förd till Egypten för att undkomma den svartsjuke kung Herodes. (Matteus 2:13—15) Egyptier hörde till dem som var närvarande i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t. och fick höra de kristna på ett mirakulöst sätt förkunna de goda nyheterna. Den vältalige kristne lärjungen Apollos, från det första århundradet, kom också från Egypten. — Apostlagärningarna 2:10; 18:24.

Ja, Egypten och egyptierna har spelat en framträdande roll i bibelns historia, och många arkeologiska fynd bekräftar de bibliska skildringarna av detta forntida land. Egypten var faktiskt så framträdande att det i somliga profetior får stå som en symbol för hela den värld som står under Satans herravälde. (Hesekiel 31:2; Uppenbarelseboken 11:8) Men trots sin styrka som världsmakt kunde det forntida Egypten aldrig omintetgöra uppfyllelsen av Jehovas uppsåt. Samma sak kan sägas om det andra världsväldet i bibelns historia, Assyrien, som vi skall se i nästa nummer av Vakttornet.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Medelhavet

Karkemis

Eufrat

Megiddo

Jerusalem

Alexandria

GOSEN

Memfis

Nilen

NEDRE EGYPTEN

Tebe

[Bildkälla]

Grundat på en karta utgiven med copyright av Pictorial Archive (Near Eastern History) Est. and Survey of Israel

[Bild på sidan 24]

Egyptisk gud, avbildad med människokropp och falkhuvud

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från British Museum, London

[Bilder på sidan 25]

Avsnitt av ”Dödsboken” som påträffats i en egyptisk kista

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från ledningen för Museo Egizio, Turin

Egyptisk mumiekista, mumiemask och lock

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från ledningen för Museo Egizio, Turin

[Bild på sidan 26]

Kung Tutanchamon bredvid den sittande guden Amon

[Bildkälla]

Genom tillmötesgående från ledningen för Museo Egizio, Turin