PROVINS

Ett förvaltningsområde styrt av en central myndighet. (Est 1:16; 2:3, 18) I Bibeln nämns provinser i samband med Israel, Babylonien, Medo-Persien och det romerska riket. (1Ku 20:14–19; Est 1:1–3; Dan 3:1, 3, 30; Apg 23:34) De hebreiska och arameiska orden för ”provins” (medhinạh) kommer från verbet din, som betyder ”döma”. I de kristna grekiska skrifterna används ordet eparkheia, som betecknar ett område som en romersk styresman hade myndighet över.

Profeten Daniel blev härskare över hela provinsen Babylon, kanske den huvudprovins som innefattade själva staden Babylon. (Dan 2:48) Hans tre hebreiska vänner, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, fick också administrativa uppgifter i denna provins. (Dan 2:49; 3:12) Elam verkar ha varit en annan provins i Babylonien. (Dan 8:2) De judar som återvände från landsflykten kallades ”provinsens söner” (Esr 2:1; Neh 7:6), kanske för att de hade bott i provinsen Babylon eller för att de nu bodde i den medo-persiska provinsen Juda. (Neh 1:3)

Under kung Ahasveros (Xerxes I) regering sträckte sig det medo-persiska världsväldet från Indien till Etiopien och bestod av 127 provinser. Judarna var spridda över hela detta område. (Est 1:1; 3:8; 4:3; 8:17; 9:2, 30) En av de 127 provinserna var Juda, som hade sin egen ståthållare med underlydande ämbetsmän. (Neh 1:3; 11:3) Det verkar dock som om Juda också var en del av ett större förvaltningsområde under en högre ämbetsman. Denne ämbetsman lät tydligen alla allvarliga klagomål över förhållanden i de provinser som han hade myndighet över gå vidare till kungen, och därefter väntade han på kungens tillåtelse att ingripa. Underordnade ämbetsmän kunde också be om att vissa förhållanden i en provins skulle undersökas. (Esr 4:8–23; 5:3–17) Om kungen gav sin tillåtelse kunde provinserna få medel från den kungliga skattkammaren, och kungliga dekret sändes med kurirer till olika delar av riket. (Esr 6:6–12; Est 1:22; 3:12–15; 8:10–14) Alla invånare i provinserna kände därför till regeringens lagar och dekret. (Jfr Est 4:11.)

Systemet med provinser i forntidens nationer medförde ofta att undersåtarnas livsvillkor var svåra, precis som den vise mannen säger i Predikaren 5:8.

Romerska provinser. Efter hand som Rom lade under sig landområden utanför den italienska halvön upprättades administrativa enheter som styrdes av ståthållare, och dessa områden kallades provinser.

År 27 f.v.t. indelade Augustus, den förste romerske kejsaren, de 22 dåvarande provinserna i två kategorier. De tio fredligare, som inte krävde ständig närvaro av romerska legioner, blev senatsprovinser. Den högste romerske styresmannen i dessa provinser var prokonsuln. (Apg 18:12; se PROKONSUL.) De återstående provinserna var direkt underställda kejsaren och styrdes av en prokurator (ståthållare) eller, om det gällde en större provins, en militärbefälhavare som kallades legat. De kejserliga provinserna var ofta gränsprovinser eller provinser där det av andra skäl fanns legioner stationerade, och genom att noga övervaka dessa provinser behöll kejsaren kontrollen över hären. Områden som erövrades efter år 27 f.v.t. blev också kejserliga provinser. En provins kunde delas upp i mindre enheter.

Provinsens status kunde ändras från att vara en senatsprovins till att bli en kejserlig provins, eller omvänt. (Se CYPERN.) Dessutom ändrades ibland gränserna för en provins. Det betydde att en stad eller ett område som tillhörde en provins vid en viss tidpunkt kunde höra till en angränsande eller rentav nybildad provins vid en senare tidpunkt. Exempel på detta kan man finna i artiklarna KAPPADOKIEN; KILIKIEN; PAMFYLIEN och PISIDIEN.

Sedan Herodes den stores son Arkelaus (Mt 2:22) blivit landsförvisad kom Judeen under romersk administration. Ståthållaren (prokuratorn) i provinsen var i viss mån ansvarig inför legaten i den större provinsen Syrien.

När Paulus överlämnades till ståthållaren Felix i Caesarea, frågade denne ”vilken provins han [dvs. Paulus] var ifrån och fick reda på att han var från Kilikien”. (Apg 23:34) Paulus var född i Tarsos, som låg i den romerska provinsen Kilikien. (Apg 22:3)

Ståthållaren i en kejserlig provins utnämndes av kejsaren på obestämd tid, i motsats till prokonsuln i en senatsprovins som vanligtvis innehade sin ställning i bara ett år. Felix ersattes av Festus som ståthållare i den kejserliga provinsen Judeen. (Apg 25:1)