Vi kan tänka oss in i hur Job hade det. Job hade stark tro, men han får gå igenom svåra prövningar – han förlorar allt han äger, alla hans älskade barn dör och han får en hemsk sjukdom. När det är som allra värst ropar han till Gud: ”O att du ville gömma mig i Sheol!” (Vers 13) Job ser Sheol, mänsklighetens gemensamma grav, som en befrielse. Där skulle Gud gömma honom som en skatt, och han skulle slippa allt elände och lidande.a

Tänkte Job att han skulle bli kvar i Sheol för alltid? Nej, Job trodde inte det. Han fortsätter sin bön: ”O att du ville ... sätta en tidsgräns för mig och komma ihåg mig!” Job hoppas förtröstansfullt att han bara ska stanna i Sheol tillfälligt och att Jehova inte ska glömma bort honom. Job kallar tiden i Sheol sitt ”pliktmässiga arbete”, en påtvingad väntetid. Hur länge skulle han få vänta? ”Tills min avlösning kommer”, säger han. (Vers 14) Avlösningen betyder att han blir befriad från Sheol – han ska med andra ord få liv igen.