GRÄNSMÄRKE
När israeliterna erövrade Kanaan fick varje familj ett jordstycke som markerades med ett gränsmärke. Gränsmärkena beskrivs inte i Bibeln, men man kan ha använt pålar, stenar och även fåror i marken. Det hebreiska ordet för ”gränsmärke” är samma ord som det som betecknar ”gräns” och ”område”, nämligen gevụl. (1Mo 10:19; 47:21) Några av de gränsmärken som man använde i Palestina hade inskrifter som igenkänningstecken. I Egypten och Mesopotamien har man funnit gränsstenar med utförliga inskrifter. I Nippur har man till exempel funnit en gränssten med en inskrift från Nebukadnessar I:s tid.
Gränssten från Susa med symboler för de babyloniska gudarna Ishtar (åttauddig stjärna), Sin (månskära) och Shamash (solskiva)
Enligt Jehovas lag var det förbjudet att flytta gränsmärken. (5Mo 19:14; se också Ord 22:28.) Det sades: ”Förbannad är den som flyttar sin medmänniskas gränsmärke.” (5Mo 27:17) Eftersom jordägarna för det mesta levde av det som de odlade på sina ägor, skulle man beröva någon en del av hans livsuppehälle om man flyttade ett gränsmärke. Det var detsamma som stöld, och det var också så det betraktades i forna tider. (Job 24:2) Men det fanns hänsynslösa människor som gjorde sig skyldiga till sådana lagöverträdelser, och på Hoseas tid liknades Judas furstar vid sådana som flyttar en gräns. (Hos 5:10)
Jehova har omtanke om faderlösa och änkor. Det sägs därför att han skall riva ner de högmodigas hus, ”men änkans gränsmärke låter han stå kvar”. (Ord 15:25) I Ordspråksboken 23:10, 11 sägs det dessutom: ”Flytta inte ett uråldrigt gränsmärke, och gör inte intrång på de faderlösas åkrar. Ty deras Friköpare är stark; han skall själv ta sig an deras rättssak mot dig.”