FÖDELSEDAG

Den dag då någon är född; på hebreiska jōm hullẹdheth (1Mo 40:20) och på grekiska genẹsia (Mt 14:6; Mk 6:21).

Bibelns släktregister och tidsangivelser visar att hebréerna förde förteckningar över födelseår. (4Mo 1:2, 3; Jos 14:10; 2Kr 31:16, 17) Man visste till exempel hur gamla leviterna, prästerna och kungarna var (4Mo 4:3; 8:23–25; 2Ku 11:21; 15:2; 18:2), och man kände också till Jesu ålder (Lu 2:21, 22, 42; 3:23).

Enligt Bibeln var den dag då ett barn föddes vanligtvis en dag då föräldrarna kände glädje och tacksamhet, och det med rätta, eftersom ”söner är en arvedel från Jehova, moderlivets frukt är en belöning”. (Ps 127:3; Jer 20:15; Lu 1:57, 58) Men det finns ingenting i Bibeln som tyder på att trogna tillbedjare av Jehova någonsin följde den hedniska seden att fira årsdagen av någons födelse.

I Bibeln är bara två födelsedagsfiranden direkt omnämnda, det första firandet gällde den egyptiske farao (på 1700-talet f.v.t.) och det andra Herodes Antipas (i det 1:a årh. v.t.). De båda skildringarna liknar varandra på så sätt att man vid båda tillfällena höll en stor fest och gav ynnestbevis, och båda gångerna avrättade man någon. Vid det första firandet blev chefen för faraos bagare halshuggen, och vid det andra blev Johannes döparen halshuggen. (1Mo 40:18–22; 41:13; Mt 14:6–11; Mk 6:21–28)

Uttrycket ”på vår kungs dag” i Hosea 7:5 kan möjligen syfta på den avfällige israelitiske kungens födelsedag, eftersom skildringen säger att furstarna då gjorde ”sig sjuka ... till följd av vin”. Men uttrycket kan likaväl syfta på årsdagen av hans tronbestigning, som firades med en liknande fest.

Det står att Jobs söner ”brukade hålla fest hos varandra var sin dag”, men detta avser inte något födelsedagsfirande. (Job 1:4) Ordet ”dag” i den här versen är en översättning av det hebreiska ordet jōm och avser tidsperioden från soluppgång till solnedgång. Det hebreiska ordet för ”födelsedag” är däremot sammansatt av två ord, jōm (dag) och hullẹdheth. Skillnaden mellan ”dag” och ”födelsedag” framgår av 1 Moseboken 40:20, där båda uttrycken förekommer: ”Nu var det på tredje dagen [jōm] faraos födelsedag [ordagr.: ”dagen (jōm) för faraos födelse (hullẹdheth)”].” Det är alltså tydligt att det inte syftas på en födelsedag i Job 1:4, vilket obestridligen är fallet i 1 Moseboken 40:20. Jobs sju söner hade troligen en familjefest (möjligen en vår- eller skördefest), och under den veckolånga festen var sönerna värdar för festmåltiden ”var sin dag”.

Att kristendomen infördes innebar ingen förändring av synen på födelsedagsfirande. Jesus instiftade en minneshögtid som skulle firas varje år, inte till minne av hans födelse utan av hans död. Han sade: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Lu 22:19) Om de första kristna inte firade sin räddares födelsedag eller gjorde den till en minnesdag, firade de självklart heller inte sin egen födelsedag. Historikern August Neander skriver: ”Föreställningen om en födelsedags firande war i allmänhet wida skild ifrån de Christnas tänkesätt under denna period.” (Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia, 1829, del 1, bd 2, sid. 90) Och Origenes, som levde på 200-talet v.t., skrev: ”Av alla de heliga som är omtalade i Skrifterna sägs ingen ha hållit en fest eller ett stort gästabud på sin födelsedag. Det är bara syndare (som farao och Herodes) som ordnar stora fester till minne av den dag de kom till världen.” (The Catholic Encyclopedia, 1913, bd X, sid. 709)

Det finns alltså varken i de hebreiska skrifterna eller i de grekiska skrifterna någon grund för att fira födelsedagar. I M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1882, bd I, sid. 817) står det dessutom att judarna ”betraktade födelsedagsfirandet som ett slags avgudisk tillbedjan ..., och detta berodde troligen på de avgudiska riter som ingick i firandet till ära för dem som betraktades som skyddshelgon för den dag på vilken personen i fråga var född”.