HEBREISKA

Hebreiska är det språk som största delen av de inspirerade Skrifterna är skrivna på. Det gäller sammanlagt 39 böcker (enligt den indelning som finns i många översättningar), och de utgör omkring tre fjärdedelar av hela Bibeln. Korta avsnitt i dessa böcker är skrivna på arameiska. (Se ARAMEISKA.)

I Bibelns hebreiska skrifter kallas det språk som hebréerna talade aldrig ”hebreiska”. Det hebreiska ordet ‛ivrị, ”hebré”, används bara om enskilda personer och om Israels folk som helhet. Språket omtalas som ”judarnas språk” (2Ku 18:26, 28), ”judiska” (Neh 13:24) och ”Kanaans språk” (Jes 19:18). På Jesajas tid (700-talet f.v.t.) var det i huvudsak hebreiska som talades i Kanaan. I de kristna grekiska skrifterna däremot används benämningen ”hebreiska” ofta om det språk som judarna talade. (Se HEBRÉER.)

Det hebreiska språkets ursprung. Profanhistorien kastar inget ljus över det hebreiska språkets ursprung, lika lite som den gör det över ursprunget till andra kända forntidsspråk, t.ex. sumeriska, akkadiska (assyrisk-babyloniska), arameiska och egyptiska. Dessa språk uppträder nämligen fullt utvecklade i de äldsta skrivna uppteckningar man har funnit. (Se SPRÅK.) Språkforskarnas olika uppfattningar om hebreiskans ursprung och utveckling – till exempel uppfattningen att hebreiskan har sitt ursprung i arameiskan eller i en kanaaneisk dialekt – är därför bara gissningar. Samma sak kan sägas om försöken att förklara ursprunget till många av de ord som finns i Bibelns hebreiska skrifter. Språkforskare hävdar ofta att ett hebreiskt ord kan härledas från akkadiskan eller arameiskan. Men som dr Edward Horowitz säger: ”Inom etymologin [studiet av ordens ursprung] råder det mycket delade meningar bland språkforskarna, också bland de allra främsta av dem.” Han anför sedan exempel på förklaringar som kända språkforskare har gett angående vissa hebreiska ords etymologi och visar i varje enskilt fall att andra framträdande forskare har en avvikande mening. Sedan tillfogar han: ”Och så får vi dessa ständiga meningsskiljaktigheter mellan lika högt respekterade auktoriteter.” (How the Hebrew Language Grew, 1960, sid. xix, xx)

Bibeln är den enda historiska källa som ger pålitliga upplysningar om ursprunget till det språk vi kallar hebreiska. Det talades av israeliterna, som härstammade från ”Abram, hebrén” (1Mo 14:13), som i sin tur härstammade från Noas son Sem. (1Mo 11:10–26) Med tanke på den profetiska välsignelse som Gud lät uttala över Sem (1Mo 9:26) är det rimligt att dra slutsatsen att Sems språk inte berördes när Gud skapade förvirring i språket för dem som ådrog sig hans misshag i Babel. (1Mo 11:5–9) Från Adams tid hade det talats ”ett enda språk” på jorden, och av allt att döma fortsatte Sem att använda det språket. (1Mo 11:1) Det språk som med tiden blev känt som hebreiska måste i så fall ha varit mänsklighetens ursprungliga språk. Som tidigare nämnts finns det inget i profanhistorien som tyder på att något annat språk var det ursprungliga.

Frågan om språkets stabilitet. Det finns många exempel på att språken förändras under tidens gång. Den svenska som talades på vikingatiden (dvs. för ca 1 000 år sedan) låter i dag som ett främmande språk för de flesta svensktalande. Det skulle därför inte vara något märkligt om det språk som Adam talade hade genomgått stora förändringar vid den tid då Mose började skriva ner Bibelns hebreiska skrifter. Men den höga levnadsålder som människorna uppnådde under den här 2 500 år långa perioden skulle avgjort motverka en sådan tendens till förändring i språket. Det skulle till exempel bara behövas ett led, nämligen Metusela, för att förbinda Adam med dem som överlevde den stora översvämningen. Sem, som uppenbarligen levde samtidigt med Metusela under åtskilliga år före den stora översvämningen, levde också samtidigt med Isak under många år. Och från Isaks död (1738 f.v.t.) fram till Moses födelse (1593 f.v.t.) var det mindre än 150 år. Den långa livstiden, som gjorde att människor i en generation levde samtidigt med långt senare generationer, måste ha bidragit till att språkets enhetlighet bevarades. Det är sant att vi inte alltid vet hur nära varandra personer som tillhörde olika släktled bodde. Det gäller till exempel Sem och Abraham. Regelbundet kommunicerande har stor betydelse för ett språks stabilitet.

Att inte alla Sems avkomlingar fortsatte att tala det språk som existerade före den stora översvämningen i dess ursprungliga form framgår av de skillnader som uppstod mellan de olika semitiska språken, däribland hebreiska, arameiska, akkadiska och olika arabiska dialekter. På 1700-talet f.v.t. (ca 1761) använde Abrahams sonson och hans brors sonson olika uttryck för att namnge det stenröse som de hade rest som ett minnesmärke eller ett vittne mellan sig. Jakob, israeliternas stamfar, kallade det ”Galed”, medan Laban, som bodde i Aram (dock utan att vara en avkomling av Aram), använde det arameiska uttrycket ”Jegar-Sahaduta”. (1Mo 31:47) Att dessa båda uttryck är så olika behöver dock inte nödvändigtvis betyda att det var stor skillnad mellan arameiska och hebreiska vid den här tidpunkten, för det finns inget som tyder på att Jakob hade svårt att förstå språket i Aram eller att själv göra sig förstådd. Efter hand som nya omständigheter och situationer uppstod och nya bruksföremål tillverkades myntades det utan tvivel nya ord som täckte de nya behoven. Sådana uttryck kunde variera från plats till plats bland geografiskt åtskilda grupper som talade språk som tillhörde samma språkfamilj, men själva uppbyggnaden av de besläktade språken förblev i stort sett densamma.

Bland israeliterna själva kunde det förekomma smärre variationer i uttalet, vilket framgår av att efraimiterna under domartiden (1473–1117 f.v.t.) hade ett avvikande uttal av ordet ”shibbolet”. (Dom 12:4–6) Men detta utgör inte någon grund för att hävda (som somliga har gjort) att israeliterna vid den här tidpunkten talade olika dialekter.

På 700-talet f.v.t. hade skillnaden mellan hebreiska och arameiska blivit så stor att språken kunde betecknas som två olika språk. Detta framgår av den begäran kung Hiskias ämbetsmän riktade till assyrierkungen Sanheribs talesman. De sade: ”Var vänlig och tala till dina tjänare på arameiska, för vi förstår det språket, och tala inte till oss på judarnas språk medan folket som är på muren hör på.” (2Ku 18:17, 18, 26) Även om arameiska på den tiden var det gemensamma språket i Mellanöstern och användes som diplomatspråk, förstod de flesta judar inte det språket. De äldsta kända icke-bibliska dokumenten på arameiska är från ungefär samma tidsperiod och bekräftar att hebreiska och arameiska vid den tiden var två olika språk.

Hade både hebreiska och arameiska avvikit från det ursprungliga språket, eller hade ett av språken bevarats i sin ursprungliga form? Det sägs inte något uttryckligt om detta i Bibeln, men det är mycket som tyder på att det språk som Mose använde då han började skriva ner de inspirerade heliga Skrifterna var samma språk som talades av den första människan.

Om historiska skildringar nedtecknades före den stora översvämningen, skulle dessa i hög grad ha bidragit till att det första språket bevarades i sin ursprungliga form. Även om dessa berättelser fördes vidare muntligt, skulle de tjäna till att bevara det ursprungliga språkets stabilitet. Den minutiösa noggrannhet som judarna i senare tider visade i sina ansträngningar att bevara den heliga skildringen oförfalskad talar för att människorna under den patriarkaliska tiden var lika noggranna med att de äldsta skildringarna av Guds handlingar i forna tider och människans historia skulle bevaras så exakt som möjligt.

Ytterligare en omständighet som talar för att Bibelns hebreiska är det ”enda språk” som talades före språkförbistringen vid Babel är det hebreiska språkets anmärkningsvärda stabilitet under den tusen år långa period då Bibelns hebreiska skrifter skrevs. I ett bibliskt uppslagsverk sägs det: ”Något av det mest anmärkningsvärda i förbindelse med hebreiskan i Gamla testamentet är att även om dessa skrifter kom till under en period på mer än tusen år, är det nästan ingen skillnad mellan språket (grammatiken och ordförrådet) i de äldsta delarna och i de yngsta.” (The International Standard Bible Encyclopedia, utgiven av G. W. Bromiley, 1982, bd 2, sid. 659)

Kunskapen om språket ofullständig. Kunskapen om gammalhebreiska är långt ifrån fullständig. Som professor Burton L. Goddard säger: ”Gamla testamentets hebreiska måste i stor utsträckning förklara sig själv.” (The Zondervan Pictorial Bible Dictionary, utgiven av M. Tenney, 1963, sid. 345) Det beror på att man har funnit så få samtida skrifter på hebreiska som kan bidra till förståelsen av hur orden brukades. Bland de viktigaste är Geserkalendern (en kort uppräkning av jordbruksårets aktiviteter; den dateras vanligen till 900-talet f.v.t.; BILD, bd 1, sid. 960), några ostraka (krukskärvor med inskrift) från Samaria (huvudsakligen beställningar och kvittenser på vin, olja och korn; de dateras i allmänhet till första hälften av 700-talet f.v.t.), Siloaminskriften (som hittades i en vattentunnel i Jerusalem och som antas härstamma från kung Hiskias regeringstid [745–717 f.v.t.]) och Lakisbreven (krukskärvor som troligen är från senare delen av 600-talet f.v.t.).

Dessutom finns det en fenicisk inskrift på kung Ahirams sarkofag från Byblos (Gebal). Den är avfattad på ett språk som har stora likheter med hebreiskan, och den anses vara från början av det första årtusendet f.v.t. Vidare har vi Mesastenen, som uppenbarligen är från början av 800-talet f.v.t. Språket på den här stenen är mycket likt hebreiska, vilket man kan förvänta med tanke på att moabiterna härstammade från Abrahams brorson Lot. (1Mo 19:30–37)

De upplysningar som man kan få från alla dessa inskrifter utgör emellertid bara en bråkdel av de upplysningar som finns i de hebreiska skrifterna i Bibeln.

Även om Bibelns hebreiska skrifter behandlar en mängd vitt skilda ämnen och skribenterna har använt ett stort ordförråd, innehåller de långt ifrån alla ord och uttryck som fanns i gammalhebreiskan. Siloaminskriften och Lakisbreven innehåller till exempel vissa ord och grammatiska konstruktioner som inte förekommer i Bibeln, men det är helt klart att dessa konstruktioner är av hebreiskt ursprung. Ordförrådet hos hebreisktalande människor omfattade utan tvivel många fler ”rotord” än man känner till i dag, förutom tusentals ord som är avledda av dessa rotord.

Förutom i de delar av Bibeln som man vet är skrivna på arameiska finns det i de hebreiska skrifterna flera ord och uttryck vars rot man inte känner till. Lexikografer klassificerar många av dessa ord som ”lånord” och menar att de lånats in i hebreiskan från andra semitiska språk, t.ex. arameiska, akkadiska och arabiska. Men detta är bara ett antagande. Som Edward Horowitz påpekar: ”Ibland ligger lånet så långt tillbaka i tiden att språkforskarna inte vet i vilket språk ordet ursprungligen hörde hemma eller i vilket språk det är ett lånord.” (How the Hebrew Language Grew, sid. 3, 5) Det förefaller mera troligt att de omdiskuterade uttrycken ursprungligen är hebreiska och att osäkerheten angående dem är ytterligare ett vittnesbörd om att kunskapen om det ursprungliga språket fortfarande är ofullständig.

Skrifter som är från den vanliga tideräkningens början vittnar om att hebreiskan hade ett rikt ordförråd. De omfattar icke-bibliska religiösa skrifter som man har funnit bland Dödahavsrullarna och även den samling rabbinska skrifter på hebreiska som kallas Mishna och som handlar om judisk tradition. Professor Meyer Waxman säger: ”Bibelhebreiskan ... representerar inte hela ordförrådet. Det framgår av Mishna, där det förekommer hundratals hebreiska ord som inte förekommer i Bibeln.” (The Encyclopedia Americana, 1956, bd XIV, sid. 57a) Några av dessa ord kan naturligtvis ha varit senare nybildningar, men många av dem hörde utan tvivel till det hebreiska ordförrådet under den period då Bibelns hebreiska skrifter skrevs.

När började hebreiskan komma ur bruk som talspråk? Det antas allmänt att judarna började gå över till att tala arameiska medan de var i landsflykt i Babylon. Bevisen för detta är emellertid inte särskilt starka. Exempel från vår tid visar att undertryckta folkgrupper och invandrare ofta behåller sitt eget språk mycket längre än 70 år. Dessutom hade judarna fått ett löfte av Gud om att de skulle få vända tillbaka till sitt hemland, och i synnerhet av den orsaken är det troligt att de inte var benägna att sluta tala hebreiska och i stället börja tala akkadiska (assyrisk-babyloniska) eller arameiska, det språk som talades allmänt på den tiden. Det är sant att det förekommer arameiska ord och passager i de böcker som skrevs under och efter landsflykten, t.ex. i Daniels, Esras och Esters böcker. Men detta är inte så märkligt med tanke på att dessa böcker bland annat innehåller berättelser om händelser som ägde rum i arameisktalande länder och med tanke på att de återger officiella brev och handlar om ett folk som var underlagt främmande makter som använde arameiska som diplomatspråk.

I Nehemja 8:8 heter det att lagen lästes upp samtidigt som ”man angav dess innebörd” och gjorde ”det upplästa förståeligt”. Några har uppfattat detta så att de som hade återvänt från landsflykten inte längre förstod hebreiska helt och fullt och att det som lästes upp därför behövde återges på arameiska. Hur det än förhåller sig med den saken, lägger texten först och främst tonvikt på att man förklarade vad den mosaiska lagen lärde och visade hur det skulle tillämpas. (Jfr Mt 13:14, 51, 52; Lu 24:27; Apg 8:30, 31.)

Det sägs faktiskt inget i Bibeln om att folket slutade använda hebreiska som sitt vardagsspråk. Det berättas visserligen att Nehemja fann att några judar hade tagit sig ashdoditiska, ammonitiska och moabitiska hustrur och att deras barn inte ”kunde tala judiska”. Men det förhållandet att detta nämns och att Nehemja var mycket upprörd över dessa äktenskap med icke-israelitiska kvinnor visar att ett sådant åsidosättande av det hebreiska språket starkt ogillades. (Neh 13:23–27) Detta var något man kunde förvänta med tanke på den vikt man lade vid högläsning av Guds ord, som fram till dess huvudsakligen hade skrivits på hebreiska.

Bibeln säger inte mycket om tiden från det att de kanoniska hebreiska skrifterna fullbordades (troligen på Esras och Malakis tid på 400-talet f.v.t.) fram till den vanliga tideräkningens början. Det finns inte heller många icke-bibliska skrifter från den här tiden. Men också i det material som finns är det svårt att finna stöd för tanken att judarna övergick från att tala hebreiska till att tala arameiska. Många av de apokryfiska böckerna, t.ex. Judits bok, Jesus Syraks vishet, Baruks bok och Första Mackabéerboken, skrevs på hebreiska, och dessa böcker dateras vanligtvis till de tre sista århundradena före den vanliga tideräkningens början. Som redan nämnts är några av de icke-bibliska skrifterna bland Dödahavsrullarna också skrivna på hebreiska, och hebreiska användes även av dem som sammanställde den judiska Mishna efter den vanliga tideräkningens början.

Mot bakgrund av dessa och liknande fakta förklarar dr William Chomsky att teorin om att arameiskan helt hade trängt undan hebreiskan, vilket vissa judiska och icke-judiska lärda förfäktar, saknar all grund och har blivit grundligt motbevisad. Det kan tänkas att judarna blev ett tvåspråkigt folk men att hebreiskan förblev det språk man föredrog. Som dr Chomsky säger om hebreiskan i Mishna: ”Detta språk har alla kännetecken som utmärker ett typiskt vardagsspråk, som talades av bönder, köpmän och hantverkare. ... På grundval av det föreliggande materialet förefaller det rimligt att dra slutsatsen att judarna under den andra statsbildningen, i synnerhet under dess senare del, var förtrogna med båda språken [hebreiska och arameiska]. Ibland använde man det ena, ibland det andra.” (Hebrew: The Eternal Language, 1969, sid. 207, 210)

Men det starkaste argumentet för att hebreiskan fortsatte att vara ett levande språk fram till och in i det första århundradet v.t. är att hebreiska omtalas som ett språk på flera ställen i de kristna grekiska skrifterna i Bibeln. (Joh 5:2; 19:13, 17, 20; 20:16; Upp 9:11; 16:16) Även om många lärda menar att uttrycket ”hebreiska” på dessa ställen egentligen avser ”arameiska”, finns det goda skäl att tro att uttrycket verkligen avser det hebreiska språket, så som det förklaras i artikeln ARAMEISKA. När läkaren Lukas säger att Paulus talade till människorna i Jerusalem ”på det hebreiska språket”, är det osannolikt att han därmed menade arameiska. (Apg 21:40; 22:2; jfr Apg 26:14.) Eftersom det i Bibelns hebreiska skrifter tidigare gjordes skillnad på arameiska och ”judarnas språk” (2Ku 18:26) och eftersom den judiske historikern Flavius Josephus i det första århundradet v.t. i sitt omnämnande av det här stället i Bibeln talar om ”hebreiska” och ”arameiska” som två olika språk (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 8 [i, 2]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 842), förefaller det inte finnas någon grund till att de kristna bibelskribenterna skulle säga ”hebreiska” om de menade ”arameiska”.

Det är sant att arameiska användes i hela Palestina på den tiden. Bland annat bruket av det arameiska ordet ”bar” (son) i stället för det hebreiska ”ben” i flera namn (t.ex. Bartolomeus och Simon Barjona [Jonas son, NV]) vittnar om att människor var förtrogna med arameiska. Men det fanns också judar som hade grekiska namn, t.ex. Andreas och Filippus, och detta är inte i sig något bevis för att de talade grekiska, lika lite som Markus latinska namn var ett bevis för att latin talades allmänt i hans familj. Uppenbarligen var det fyra språk som var i bruk i Palestina under det första århundradet: de tre som enligt Bibeln användes på överskriften över Jesu huvud då han hängdes på pålen (hebreiska, latin och grekiska [Joh 19:19, 20]) samt arameiska. Av dessa var latin utan tvivel det som användes minst.

Det är mycket möjligt att Jesus använde arameiska vid vissa tillfällen, till exempel då han talade med den syrisk-feniciska kvinnan. (Mk 7:24–30) Några av de uttryck Jesus använde i uttalanden som har återgetts som hans egna ord anses allmänt vara av arameiskt ursprung. Men inte heller i fråga om detta bör man vara dogmatisk, för det har rests invändningar mot att man betecknar dessa uttryck som arameiska. De ord Jesus uttalade då han hängde på pålen, ”Elị, Elị, lamạ sabachtạni?” (Mt 27:46; Mk 15:34), anses till exempel i allmänhet vara arameiska, kanske en galileisk dialekt. Men i ett bibliskt uppslagsverk heter det: ”Det råder delade meningar om vilket språk orden ursprungligen uttalades på och om det skulle vara mest naturligt för Jesus att uttrycka sig på hebreiska eller arameiska. ... Det finns dokument som tyder på att man i Palestina under det första århundradet e.Kr. använde en form av hebreiska som i viss utsträckning var påverkad av arameiska.” (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 2, sid. 86) Den grekiska transkriberingen av dessa ord så som den återgetts av Matteus och Markus gör det inte möjligt att med bestämdhet identifiera vilket språk som ursprungligen användes.

Något som också talar för att hebreiska fortfarande användes på apostlarnas tid är att flera källor uppger att Matteus ursprungligen skrev sitt evangelium på hebreiska.

Det förefaller därför som om hebreiskan började komma ur bruk som talat språk i synnerhet efter och som en följd av Jerusalems och templets ödeläggelse år 70 v.t., då de överlevande judarna blev kringspridda. Språket fortsatte dock att användas i synagogorna på de platser där judarna slog sig ner. I synnerhet från 500-talet eller däromkring gjorde judiska lärda som kallades masoreter stora ansträngningar för att bevara den hebreiska bibeltexten ren och oförfalskad. Och från 1500-talet väcktes intresset för klassisk hebreiska till liv igen, och under det efterföljande århundradet började man bedriva intensiva studier av andra semitiska språk. Detta har bidragit till en klarare förståelse av det hebreiska språket och resulterat i bättre översättningar av Bibelns hebreiska skrifter.

Alfabet och skrift. Det hebreiska alfabetet består av 22 konsonanter. Några av dem representerar uppenbarligen två ljud, så att det allt som allt rör sig om 28 olika ljud. Vokalljuden måste läsaren själv tillfoga beroende på sammanhanget, ungefär på samma sätt som när vi läser ”någon” när det står ”ngn” och ”telefon” när det står ”tfn”. Man menar att det traditionella uttalet av den hebreiska bibeltexten hölls levande och fördes vidare av dem som hade specialiserat sig på att undervisa folket genom att högläsa ur Lagen, Profeterna och Psalmerna. Under senare hälften av det första årtusendet v.t. uppfann masoreterna ett system av prickar och streck som kallades vokaltecken, och de sattes in i konsonanttexten. Dessutom tillfogades vissa accenttecken och läsetecken som skulle ange betoning, pauser och förbindelser mellan ord och satser och tjäna som musikaliska beteckningar.

Den gamla skriftformen i de äldsta kända hebreiska inskrifterna skiljer sig betydligt från den hebreiska kvadratskriften i senare dokument, till exempel de som härstammar från de första århundradena v.t. Kvadratskriften kallas ibland ”arameisk” eller ”assyrisk”. Man antar att övergången från gammalhebreisk skrift till kvadratskrift skedde under landsflykten i Babylon. Den tyske professorn Ernst Würthwein säger emellertid: ”En sak är säker, och det är att den gammalhebreiska texten användes under lång tid vid sidan av kvadratskriften. Man finner till exempel gammalhebreiska skrivtecken på mynten från den tid då Bar Kochbas uppror ägde rum (132–135 e.Kr.). Och bland de texter som man har funnit i grottorna vid Döda havet finns det också några som är skrivna med gammalhebreisk skrift.” (Der Text des Alten Testaments, 5:e uppl., 1988, sid. 5, 6)

Origenes, en kristen skribent på 100- och 200-talet v.t., hävdade att tetragrammet, Guds heliga namn, skrevs med gammalhebreiska bokstäver i de mest korrekta exemplaren av grekiska översättningar av Bibelns hebreiska skrifter. Detta har bekräftats av fyndet av några delvis bevarade läderrullar som dateras till första århundradet v.t. och som innehåller de så kallade ”mindre profeterna” på grekiska. I dessa rullar är tetragrammet skrivet med gammalhebreiska bokstäver. (Se NV, Tillägg 1C, sid. 1681, § 2–4.) Fragment från slutet av 400-talet eller början av 500-talet av Aquilas grekiska översättning innehåller också Guds namn skrivet med gammalhebreiska bokstäver. (Se NV, Tillägg 1C, sid. 1681, § 7, 8.)

Doktor Edward Horowitz säger: ”Det var det gammalhebreiska alfabetet som grekerna lånade och förde vidare till det latinska, och det är det gammalhebreiska alfabetet som det grekiska liknar mest.” (How the Hebrew Language Grew, sid. 18)

Egenskaper och särdrag. Hebreiskan är ett mycket uttrycksfullt språk, som lämpar sig väl för att skildra händelser livfullt. De korta satserna och de enkla konjunktionerna (bindeorden) ger liv och rörelse åt berättelsen. Hebreisk poesi har också andra värdefulla drag. Den kännetecknas av parallellismer och rytm och är anmärkningsvärt uttrycksfull.

Hebreiskan är rik på metaforer. ”Havets strand” i 1 Moseboken 22:17 är på hebreiska egentligen ”havets läpp”. Andra uttryck är ”jordens ansikte” (för ”jordens yta”), ”bergets huvud” (för ”bergets topp”) och ”grottans mun” (för ”grottans öppning”). Att detta bruk av beteckningar från människokroppen inte har något med en animistisk uppfattning om naturen att göra framgår klart av vad Bibeln säger, för den uttrycker det största förakt för den som tillber föremål av trä eller sten. (Jfr Jes 44:14–17; Jer 10:3–8; Hab 2:19.)

Det hebreiska ordförrådet består huvudsakligen av ord som kan förbindas med något konkret, något som man kan se, höra, känna, smaka på och känna lukten av. Med hjälp av dessa ord målas bilder i läsarens eller åhörarens sinne. Några filologer menar därför att hebreiskan saknar abstrakta uttryck. Men det finns abstrakta substantiv i bibelhebreiskan. Substantivet machashavạh (av roten chashạv, som betyder ”tänka”) översätts med sådana abstrakta uttryck som ”tanke” och ”plan”. Av verbet batạch (som betyder ”förtrösta (lita) på”) kommer substantivet bẹtach, ”trygghet”, som också används som adverb, ”tryggt”. Men i regel uttrycks abstrakta begrepp med substantiv som har konkret betydelse. Verbet kavẹdh har till exempel grundbetydelsen ”vara tung” (som i Job 23:2). I Hesekiel 27:25 har detta verb återgetts med ”blev ... härlig”, men ordagrant står det ”blev ... tung”. Av samma verb kommer också substantivet kavẹdh, som används om ”levern”, ett av de tyngsta inre organen, och substantivet kavọ̄dh, som betyder ”härlighet”, ”ära”. (3Mo 3:4; Jes 42:8 och not; Jes 66:12) Det finns också andra exempel på att den abstrakta betydelsen avleds av den konkreta: Substantivet jadh, som betyder ”hand”, kan också användas i betydelsen ”vård”, ”genom (med hjälp av)” och ”ledning”. (2Mo 2:19; 1Mo 42:37; 2Mo 35:29; 38:21) Ordet ’af används både om ”näsborre (näsa)” och om ”vrede”. (1Mo 2:7; 24:47; 27:45) Substantivet zerọ̄a‛, ”arm”, står också för det abstrakta begreppet ”styrka”. (Job 22:8, 9)

Det är i själva verket detta bruk av konkreta uttryck som gör det till en utmaning att översätta Bibelns hebreiska skrifter. Om man översätter hebreiska uttryck ordagrant kan betydelsen bli en annan. Och eftersom olika språk har olika grammatik är det en utmaning för en översättare att överföra det hebreiska språkets känsla, uttrycksform och kraftfullhet till ett annat språk, i synnerhet när det gäller verbformerna.

Något som särskilt utmärker hebreiskan är en satsbyggnad som gör det möjligt att uttrycka sig kort och fyndigt. Arameiskan, som är det semitiska språk som står hebreiskan närmast, är något tyngre och mera ordrik och omständlig. Vid översättning från hebreiska är det ibland nödvändigt att använda flera ord för att återge ett hebreiskt verbs livfullhet och dramatiska och bildliga innehåll. Även om detta gör det svårt att vara kortfattad, bidrar det till att ge en bättre inblick i den hebreiska textens skönhet och dess precisa och uttrycksfulla formuleringar.

Hebreisk poesi. Dessa egenskaper hos språket tillsammans med den starka prägeln av realism gör hebreiskan särskilt lämpad för poesi. De hebreiska versraderna är korta – många består av bara två eller tre ord – vilket gör att dikten i sin helhet efterlämnar ett mycket starkt intryck. Professor James Muilenburg, som var medlem av den kommitté som utarbetade den amerikanska reviderade översättningen (Revised Standard Version), har mycket träffande sagt: ”Uttryckssättet [i hebreisk poesi] är koncentrerat. Tonvikten läggs på de betydelsefulla orden. Den hebreiska texten till Psalm 23 består av bara 55 ord; våra nutida västliga översättningar använder dubbelt så många ord. Men inte ens i en översättning går den ursprungliga hebreiska textens kortfattade uttryckssätt förlorat. ... I hebreisk poesi används ett levande språk. ... Den hebreiske poeten hjälper oss att se, höra och känna. De fysiska sinnesförnimmelserna är friska och levande. ... Poeten tänker i bilder, och bilderna är hämtade från vardagslivet, som alla människor är förtrogna med.” (An Introduction to the Revised Standard Version of the Old Testament, 1952, sid. 63, 64)

Det korta och fyndiga uttryckssättet i hebreisk poesi kan belysas med hjälp av den första versen i Psalm 23, så som den kan återges i en ordagrann översättning baserad på Nya världens översättning. Ett snedstreck visar vilket eller vilka ord som har använts för att återge de enskilda hebreiska orden:

Jehova / [är] min herde. /

Ingenting / skall jag sakna. /

För att återge fyra hebreiska ord har man alltså använt åtta svenska ord. Ordet ”är” har lagts till för att göra meningen fullständig. Det är underförstått på hebreiska.

De viktigaste formerna av parallellism. Det viktigaste stildraget i hebreisk poesi är parallellismen. Detta uttrycksmedel skapar rytm, inte genom slutrim och inte heller genom en fast stavelseräkning, utan genom parallella tankar. Det har kallats ”tankerim” eller ”tankens rytm”. Lägg märke till de två raderna i Psalm 24:1:

Jorden är Jehovas och det som fyller den,

det fruktbara landet och de som bor i det.

Dessa två rader är ett exempel på en så kallad synonym parallellism, dvs. att den andra raden upprepar en del av den föregående men med andra ord. Frasen ”är Jehovas” är gemensam för båda raderna, men ”jorden” och ”det fruktbara landet” är poetiska synonymer, liksom uttrycken ”det som fyller den” och ”de som bor i det”.

De flesta forskare i våra dagar räknar också med två andra viktiga former av parallellism:

I antitetisk parallellism står, som framgår av benämningen, den ena raden som en motsats eller kontrast till den andra. Psalm 37:9 är ett exempel på detta:

Ty de som gör det onda skall utrotas,

men de som hoppas på Jehova skall ta jorden i besittning.

I syntetisk parallellism (som också kan kallas parallellism i form eller uppbyggnad) är den andra halvan av versraden inte bara en upprepning av tanken i den första halvan eller en kontrast till den, utan en vidareutveckling där en ny tanke fogas till. Psalm 19:7–9 är ett exempel på detta:

Jehovas lag är fullkomlig,

ger själen ny styrka.

Jehovas påminnelse är tillförlitlig,

gör den oerfarne vis.

Jehovas befallningar är rättrådiga,

får hjärtat att glädja sig;

Jehovas bud är rent,

får ögonen att lysa.

Fruktan för Jehova är ren,

består för evigt.

Jehovas domar är sanna;

de har alla visat sig vara rättfärdiga.

Lägg märke till att andra halvan av varje versrad gör tanken fullständig; hela versraden är därför en syntes, dvs. en förening av två olika element till en helhet. Det är bara genom den andra halvan av versraden, till exempel ”ger själen ny styrka” och ”gör den oerfarne vis”, som läsaren får veta hur ”Jehovas lag är fullkomlig” och hur ”Jehovas påminnelse är tillförlitlig”. I en sådan rad av syntetiska paralleller tjänar skillnaden mellan första och andra delen av versraden till att ge ett rytmiskt intryck. Samtidigt som tanken skrider framåt bevarar versen en struktur eller form som består av parallella satser.

Andra former av parallellism. Några menar att det finns andra former av parallellism, men de är egentligen bara varianter eller kombinationer av de redan nämnda formerna. Tre av dessa andra former är: den emblematiska, den stegvisa och den introverta.

I den emblematiska (eller jämförande) parallellismen används jämförelser eller metaforer. Ett exempel är Psalm 103:12:

Så långt som soluppgången är från solnedgången,

så långt från oss avlägsnar han våra överträdelser.

I den stegvisa parallellismen kan två, tre eller ännu fler rader användas för att upprepa och vidareföra tanken i den första raden. Psalm 29:1, 2 är ett exempel på detta:

Tillskriv Jehova, ni söner av de starka,

tillskriv Jehova härlighet och styrka.

Tillskriv Jehova hans namns härlighet.

Den introverta parallellismen är mer komplicerad och kan omfatta flera verser som har ett speciellt inre sammanhang. Lägg märke till följande exempel från Psalm 135:15–18:

1) Nationernas avgudar är silver och guld,

2) verk av människohänder.

3) Mun har de men kan inte tala,

4) ögon har de men kan inte se,

5) öron har de men kan inte lyssna.

6) Det finns ingen ande i deras mun.

7) De som har gjort dem skall bli som de,

8) var och en som förtröstar på dem.

Denna form av parallellism förklarar W. Trail i sin bok Literary Characteristics and Achievements of the Bible (1864, sid. 170) på följande sätt: ”Här motsvarar första raden den åttonde – i den ena har vi hedningarnas avgudar, i den andra de som förtröstar på avgudarna. Andra raden motsvarar den sjunde – den ena handlar om verket, den andra om tillverkarna. Tredje raden motsvarar den sjätte – i den ena nämns munnar som inte kan tala, i den andra munnar som inte har ande. Fjärde raden motsvarar den femte, och här kan det sägas att den introverta parallellismen för samman de båda halvorna till en syntetisk parallellism – ögon som inte kan se och öron som inte kan höra.”

En liknande men enklare form av parallellism består i att orden i de två rader som följer på varandra kastas om, som i Jesaja 11:13b:

Efraim skall inte vara svartsjukt på Juda,

och Juda skall inte hysa fiendskap mot Efraim.

Grammatik

I. Verb. Verben har en framträdande plats i hebreiskan. Den enklaste verbformen är tredje person singularis maskulinum i perfektum. Det är den form man finner som uppslagsord i ordböcker. De tre konsonanter som den här formen vanligen består av utgör som regel verbets rot. Det är vanligt i semitiska språk att verben är uppbyggda av tre rotkonsonanter. De flesta orden i ett semitiskt språk kan spåras tillbaka till en sådan rot som består av tre konsonanter.

Verbroten utgör verbets grundform och kallas ibland ”den rena stammen”. Av denna stam bildas sex andra stamformer genom tillägg av prefix, fördubbling av vissa konsonanter och ändring av vokalerna. De sju stamformerna av verbet innehåller verbets grundbetydelse i tre former: den enkla grundformen, den intensiva formen och den kausativa (förorsakande) formen.

Inom dessa sju stamformer böjs verbet i person, genus och numerus genom att vissa prefix och suffix fogas till stammen.

Aspekt. I svenskan är vi vana vid att verben har olika tempus (tidsformer). Vi skiljer mellan dåtid, nutid och framtid. För hebréerna var tidsmomentet inte det avgörande men däremot handlingens tillstånd eller aspekt, dvs. om man betraktade handlingen som fullständig (fullbordad) eller ofullständig (ofullbordad).

Om verbet beskriver en handling som fullständig eller fullbordad används perfektformen. I Första Moseboken 1:1 heter det till exempel: ”I begynnelsen skapade Gud himlen och jorden.” Handlingen var fullbordad; Gud ”skapade”, dvs. han fullbordade skapandet av himlen och jorden.

Om handlingen betraktas som ofullständig eller ofullbordad används imperfektformen. Ett exempel på detta har vi i 1 Moseboken 1:7: ”Därefter grep Gud sig an med att göra den öppna rymden.” Ett annat exempel har vi i 1 Moseboken 2:6, som enligt den alternativa återgivningen i fotnoten lyder: ”Men en dimma steg ständigt upp från jorden.” Handlingen hade alltså börjat och var i gång, men den beskrivs inte som avslutad eller fullbordad.

Eftersom den hebreiska perfektformen beskriver en handling som fullbordad eller fullständig används den naturligtvis i första hand om sådant som hör det förflutna till. Formen kathạv (som är perfektum av ett aktionsverb i tredje person singularis maskulinum) betyder först och främst ”han skrev” (2Kr 30:1; 32:17; Esr 4:7; Est 8:5); den kan också översättas med den verbform som i svenskan kallas perfektum, dvs. ”har skrivit” (2Ku 17:37), eller med pluskvamperfektum, dvs. ”hade skrivit” (Jos 8:32; Est 9:23; Job 31:35; Jer 36:27). Men den hebreiska perfektformen kathạv kan också återges ”skall skriva” och således användas om något som hör framtiden till, nämligen för att visa att handlingen med visshet skall äga rum. (4Mo 5:23; 5Mo 17:18, not) I dessa fall avses en fullständig eller fullbordad handling, men det är inte fråga om en handling i det förflutna. Ett verb i perfektum säger alltså inte i sig självt något om tidpunkten för handlingen. Perfektformen kan användas om en handling som betraktas som fullständig eller fullbordad oavsett vilken tidpunkt det rör sig om: dåtid, nutid eller framtid. Imperfektformen brukas däremot om en handling som betraktas som ofullständig eller ofullbordad, men också den kan användas om handlingar oavsett vid vilken tidpunkt de äger rum.

Även om de forntida hebréerna uppenbarligen hade ett tidsbegrepp, spelade tidsmomentet en underordnad roll i deras språk. Thorleif Boman skriver om detta i sin bok Das hebräische Denken im Vergleich mit dem griechischen (6:e uppl., 1977, sid. 124): ”Det semitiska tempusbegreppet, enligt vilket man bara betraktar en handling som fullbordad eller ofullbordad, är helt främmande för den indogermanska indelningen i tre tidsformer (dåtid, nutid och framtid).” (Se också Wilhelm Gesenius Hebräische Grammatik, nytryck av 28:e uppl., 1977, sid. 132.) Vidare skriver Kyle M. Yates i sin bok The Essentials of Biblical Hebrew (reviderad av J. Owens, 1954, sid. 129): ”Den tidsuppfattning som de flesta moderna språk avspeglar är inte densamma som tidsuppfattningen i de semitiska språken. Att kunna placera in en handling i tiden var inte av någon avgörande betydelse i det hebreiska sättet att tänka. Bara för den som tänker på indogermanskt vis är det nödvändigt att placera in handlingen i ett schema där det läggs stor vikt vid tidsmomentet. Det var i allmänhet tillräckligt för semiterna att förstå om handlingen var fullständig eller ofullständig, och om så inte var fallet, fanns det ofta ett ord som angav tiden eller den historiska inramningen och som kunde sätta tidsfaktorn i fokus.” Om det är som Bibeln antyder, nämligen att hebreiskan var människornas ursprungliga språk, som användes i Eden, kan det förhållandet att tidsfaktorn inte framhävs i de hebreiska verben ha samband med de framtidsutsikter människorna hade i sin fullkomlighet, då Adam kunde se fram emot att få leva för evigt och livslängden inte hade reducerats till blott 70 eller 80 år. Det språk Jehova hade tillhandahållit var ett fullgott redskap för kommunicerande mellan honom och människorna och mellan människorna inbördes.

Vid översättning till exempelvis svenska är det sammanhanget som får avgöra vilken tid som avses. Det är sammanhanget som visar om den handling som beskrivs skall uppfattas som något som har hänt tidigare, något som äger rum nu eller något som hör framtiden till.

II. Substantiv. Som nämnts tidigare kan nästan alla hebreiska ord, också substantiven, härledas från en verbrot. Roten kommer till synes både i substantivets stavning och i dess betydelse.

Substantiven har två genus (kön): maskulinum och femininum. Ord som står i femininum slutar vanligtvis på -ah (i pluralis -ōth), till exempel susạh (sto), susọ̄th (ston).

Hebreiskan har tre numerus: singularis, pluralis och dualis. Dualis (som känns igen på ändelsen -ạjim) används i regel om sådant som förekommer parvis, till exempel händer (jadhạjim) och öron (’oznạjim).

Personliga pronomen kan fogas till substantiven som suffix. Ordet sus betyder ”häst”, men susị betyder ”min häst” och susẹjkha ”dina hästar”.

III. Adjektiv. Adjektiven är också avledda av verbroten. Roten i verbet gadhạl (växa upp, bli stor) är även roten till adjektivet gadhọ̄l (stor).

Ett adjektiv kan användas på två sätt:

1) Predikativ användning: Adjektivet står då vanligtvis framför substantivet på hebreiska och rättar sig efter det i fråga om genus och numerus. Uttrycket tōv haqqọ̄l (ordagr.: ”god rösten”) återges med ”rösten är god”. Verbet ”är”, som är underförstått i den här konstruktionen, fogas till i översättningen. (Den bestämda artikeln på hebreiska är ha. Det finns ingen obestämd artikel.)

2) Attributiv användning: Adjektivet står då efter substantivet på hebreiska, och förutom att det överensstämmer med substantivet i genus och numerus står det också i bestämd form när substantivet gör det. Orden haqqọ̄l hattọ̄v (ordagr.: ”rösten den goda”) betyder alltså ”den goda rösten”.

Transkription. Att transkribera hebreiska ord innebär att ersätta de hebreiska bokstäverna med bokstäver från exempelvis det latinska alfabetet. Hebreiska skrivs från höger till vänster, men vid transkription till svenska skrivs orden från vänster till höger. I de följande avsnitten och i transkriptionstabellen anges några allmänna regler som har följts i detta verk.

Angående konsonanterna. Som det framgår av tabellen har fem av konsonanterna en särskild form när de står sist i ett ord. Vissa konsonanter (ת ,פ ,כ ,ד ,ג ,ב) har både ett mjukt och ett hårt uttal. Uttalet skall vara hårt när det är en punkt, en dạghesh lẹne, inuti bokstaven (תּ ,פּ ,כּ ,דּ ,גּ ,בּ). En punkt i en bokstav används också för att ange fördubbling. Då kallas punkten dạghesh fọrte. I de ovan nämnda konsonanterna anger punkten fördubbling när det är en vokal omedelbart före konsonanten. Ordet גַּבַּי transkriberas därför gabbạj. Alla konsonanterna kan ha dạghesh fọrte med undantag av ע ,ח ,ה ,א samt ר. En punkt i bokstaven he’ (הּ) i slutet av ett ord är en så kallad mappịq och anger att ה inte är stumt utan uttalas.

Konsonanterna waw och jōdh kan användas för att ange vokaler. Bokstaven waw (ו) med vokaltecknet chọ̄lem ( ֹ) ovanför bildar en vokal som kallas plene chọ̄lem eller chọ̄lem magnum (וֹ), som i detta verk transkriberas ō. Bokstaven waw med en punkt mitt i (‏(וּ kallas shụreq. Den transkriberas u och utgör i början av ett ord alltid en självständig stavelse. Om det står ett vokaltecken under ett waw med en punkt mitt i (וַּ), är punkten dạghesh fọrte och betecknar fördubbling. Ordet בַּוַּי transkriberas alltså bawwạj, medan בּוּז transkriberas buz.

När kaf står i slutet av ett ord, skrivs shewạ’ ( ְ) och qạmets ( ָ) inte under bokstaven utan mitt i den, alltså: ךָ ,ךְ.

Angående vokalerna. Alla vokaltecknen i tabellen står under raden, bortsett från chọ̄lem ( ֹ), som står över konsonanten, och shụreq (·), som står mitt i waw (וּ = u).

Angående de reducerade vokalerna. Det svenska uttal som anges i tabellen är bara ungefärligt. På hebreiska uttalas var och en av de reducerade vokalerna med ett mycket kort, svagt ljud.

Shewạ’ skall under vissa omständigheter (och efter bestämda regler) uttalas som en kort mummelvokal (shewạ’ mọbile) och transkriberas då som e. Men oftast när shewạ’ står efter en kort vokal och alltid när det står under en konsonant som sluter en stavelse är shewạ’ stumt (shewạ’ quiẹscens) och markerar stavelseslut, till exempel i יִקְטֹל, som läses jiqtọl.

Stavelser. På hebreiska börjar alla stavelser med en konsonant och innehåller antingen 1) en hel vokal eller 2) en reducerad vokal och en hel vokal. Ordet קָטַל består alltså av två stavelser, nämligen קָ (qa) och טַל (tal). Båda stavelserna innehåller en hel vokal och börjar med en konsonant. Ordet בְּרִית (berịth) däremot består av bara en stavelse, eftersom det har bara en hel vokal (. = i), medan shewạ’, e ( ְ), är en reducerad vokal.

Det finns två undantag från regeln att alla stavelser börjar med en konsonant: 1) När ett ord börjar med shụreq, וּ (u), som då står som en självständig stavelse. Ordet וּבֵן utläses u·vẹn, och ordet וּשְׁמִי utläses u·shemị. 2) I förbindelse med pạthach furtịvum, som vokalen pạthach ( ַ) kallas när den skjuts in under konsonanterna ע ,ח ,הּ när dessa står i slutet av ord. Då uttalas pạthach före konsonanten. Alltså skall רוּחַ utläsas rụ·ach och inte ru·chạ.

Ett litet vågrätt streck som kallas maqqẹf (־) fungerar som ett bindestreck mellan två eller flera ord, så att de framträder som ett enda ord där bara det sista ordet behåller betoningen. Alltså skall כָּל־אֲשֶׁר utläsas kol-’ashẹr.

Betoning. I hebreiska ord ligger betoningen på den sista eller den näst sista stavelsen. I de flesta ord ligger betoningen på den sista stavelsen.

I detta verk anges betoningen i transkriberade ord med en punkt under vokalen (eller diftongen) i den stavelse som skall betonas. En punkt (·) används i några få fall för att ange stavelsegräns.

[Tabell på sidan 936]

Grundform

Intensiv

Kausativ

1) Aktiv (qal)

3) Aktiv (pi‛el)

6) Aktiv (hif‛il)

2) Passiv (nif‛al)

4) Passiv (pu‛al)

7) Passiv (hof‛al)

—

5) Reflexiv (hithpa‛el)

—

[Tabell på sidan 936]

—

Grundform

Intensiv

Kausativ

Aktiv

קָטַל

qatạl

han dräpte

קִטֵּל

qittẹl

han dräpte (brutalt)

הִקְטִיל

hiqtịl

han förorsakade att någon dräpte

Passiv

נִקְטַל

niqtạl

han dräptes

קֻטַּל

quttạl

han dräptes (brutalt)

הָקְטַל

hoqtạl

han drevs till att dräpa

Reflexiv

—

הִתְקַטֵּל

hithqattẹl

han dräpte sig

—

[Tabell på sidan 937]

Konsonanter

Form

Benämning

Transkription och uttal

’ạlef

’ nästan stumt

בּ

bēth

—

גּ

gịmel

—

gh ursprungligen mjukt, närmare j

דּ

dạleth

—

dh ursprungligen som th i engelskans then

he’

h i ordslut nästan alltid stumt

waw

w som engelskt ”w”

zạjin

z tonande ”s”

chēth

ch tyskt ach-ljud

tēth

jōdh

כּ

kaf

כ i ordslut: ך

—

kh tyskt ach-ljud

lạmedh

מ i ordslut: ם

mem

נ i ordslut: ן

nun

sạmekh

‛ạjin

‛ nästan stumt

פּ

pe’

פ i ordslut: ף

—

צ i ordslut: ץ

tsadhẹ̄

qōf

rēsh

שׂ

sin

שׁ

shin

תּ

taw

—

th som i engelskans ”bath”

Hela vokaler

ָ (lång)

qạmets

a som i ”far”

ַ (kort)

pạthach

a som i ”tack”

ֵ (lång)

tserẹ̄

e som i ”mer”

ֶ (kort)

seghọ̄l

e som i ”berg”

ִ (kort)

chịreq

i som i ”mitt”

ֹ (lång)

chọ̄lem

o som i ”kol”

ָ (kort)

qạmets chatụf

o som i ”post”

ֻ (kort)

qibbụts

u som o i ”ost”

ִ (lång)

shụreq = וּ

u som o i ”mor”

Reducerade vokaler (halvvokaler)

shewạ’

e kort och otydligt ljud, som i ”gosse”, eller stumt, när det markerar stavelseslut

chatẹf pạthach

a som i ”hatt”

chatẹf seghọ̄l

e som i ”herr”

chatẹf qạmets

o som i ”gott”

Särskilda kombinationer

י ָ = aj

י ַ = aj

י ֵ = ē

י ֶ = ej

י ִ = i

וֹ = ö

וּ = u

יו ָ = aw