LÖVHYDDA, HYDDA

Ett enkelt skydd med ett slags tak av grenar och blad, ibland med upphöjt trägolv. Det hebreiska ordet är sukkạh (sokh i Klag 2:6) och det grekiska skēnẹ̄ (Apg 15:16). Under den årliga lövhyddohögtiden i Jerusalem byggde man lövhyddor på hustak, gårdar och torg och även på tempelområdet och längs vägarna runt Jerusalem. Som byggmaterial använde man grenar av poppel, olivträd och oljeträd samt blad av palmer och väldoftande myrten. På detta sätt blev israeliterna påminda om att Jehova lät dem bo i lövhyddor när han förde dem ut ur Egypten. (3Mo 23:34, 40–43; Neh 8:15; se LÖVHYDDOHÖGTIDEN.)

Hyddor användes också till en del praktiska ändamål. Jakob gjorde hyddor som skulle ge skydd åt hans boskap, och den plats där han gjorde detta kallade han Sukkot, som betyder ”hyddor”. (1Mo 33:17) Härar som låg i fält och i synnerhet befälspersoner använde också hyddor. (1Ku 20:12, 16)

Ofta byggde man en hydda i vingården eller mitt på fältet, så att den som höll vakt för att hindra tjuvar eller djur att komma in kunde få skydd mot solens hetta. (Jes 1:8) Här i skuggan åt skördearbetarna sitt middagsmål och sparade tid som annars skulle ha gått förlorad om de lämnade fältet. När det regnade kunde ett tjockt tak av grenar och blad ge skydd. (Jes 4:6) Jona gjorde sig en hydda för att få skydd mot solen medan han väntade på att få se vad som skulle hända med Nineve, som han hade profeterat mot. (Jon 4:5)

Bildspråk. Jesaja beskriver hur öde Jerusalem var i Jehovas ögon och liknar staden vid en hydda i en vingård i motsats till en folkrik stad. (Jes 1:8) Jehova framställer sig själv som boende i en hydda av moln när han tillfälligt stiger ner från himlen till jorden. Där gömmer sig majestätisk allmakt, och därifrån kommer åskskrällar. (Ps 18:9, 11; 2Sa 22:10, 12; Job 36:29) Det gömställe där de som förtröstar på Jehova söker sin tillflykt kallas av David Jehovas ”hydda”. (Ps 31:20)

Amos talar om återuppbyggnaden av ”Davids fallna hydda”. (Am 9:11) Jehova hade lovat David att dennes kungarike skulle bestå till oöverskådlig tid. Hesekiel blev inspirerad att profetera angående omstörtandet av Judas rike och avsättandet av Sidkia, den siste kungen i Davids släktlinje: ”En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Inte heller detta skall tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” (Hes 21:27) Från den tidpunkten satt det inte längre någon kung av Davids släkt på ”Jehovas tron” i Jerusalem. (1Kr 29:23) Men på pingstdagen år 33 v.t. framhöll Petrus att Jesus Kristus var av Davids släkt och att det i verkligheten var honom som Gud hade haft i tankarna när han talade om den kung som skulle härska för evigt. Petrus upplyste de judar som var samlade där i Jerusalem om att det var nu, i deras tid, som Jehova hade uppväckt Jesus och gjort honom till både Herre och Kristus. (Apg 2:29–36) Senare visade lärjungen Jakob att Amos profetia uppfylldes på insamlandet av Kristi lärjungar (Guds kungarikes arvingar), som blev uttagna bland både judar och hedningar. (Apg 15:14–18; Rom 8:17)