Bekännelse som leder till andlig läkedom
”NÄR jag teg nöttes benen i min kropp ut genom mitt stönande hela dagen. Ty dag och natt var din hand tung över mig. Min livssaft har förvandlats som i sommarens torra hetta.” (Psalm 32:3, 4) De här gripande orden kan ha återspeglat den djupa känslomässiga smärta som kung David i det forntida Israel kände, en smärta som han hade orsakat sig själv genom att dölja en allvarlig synd i stället för att bekänna den.
David var en man med utomordentliga förmågor. Han var en tapper krigare, skicklig statsman, poet och musiker. Ändå förtröstade han inte på sina förmågor, utan på sin Gud. (1 Samuelsboken 17:45, 46) Han beskrevs som en man vars hjärta var ”odelat gentemot Jehova”. (1 Kungaboken 11:4) Men vid ett tillfälle begick han en synd som var mycket klandervärd, och han kan ha anspelat på den i Psalm 32. Vi kan lära oss mycket av att undersöka omständigheterna som ledde fram till denna synd. Vi kommer att urskilja fallgropar som vi bör undvika, men vi kommer också att se att vi behöver bekänna våra synder för att återställa förhållandet till Gud.
En lojal kung gjorde sig skyldig till synd
Israels nation var mitt uppe i ett fälttåg mot ammoniterna, men David var kvar i Jerusalem. En kväll, när han gick omkring på taket till sitt palats, lade han märke till en vacker kvinna som badade i ett hus intill. I stället för att lägga band på sina känslor började han åtrå henne starkt. När David hade tagit reda på att hon hette Batseba och var hustru till Uria, en soldat i hans här, kallade han på henne och begick äktenskapsbrott med henne. Så småningom lät Batseba meddela David att hon var gravid. — 2 Samuelsboken 11:1–5.
David satt fast i fällan. Om deras synd avslöjades, skulle straffet för dem båda vara döden. (3 Moseboken 20:10) Så han tänkte ut en plan. Han kallade hem Batsebas man, Uria, från striden. Efter det att David länge och väl hade frågat ut Uria om kriget, gav han honom befallningen att gå hem till sitt hus. David hoppades att detta skulle få det att se ut som om Uria var far till Batsebas barn. — 2 Samuelsboken 11:6–9.
Till Davids stora förtret gick inte Uria till sin hustru. Uria sade att det var otänkbart för honom att gå till sitt hem när de andra soldaterna utstod krigets vedermödor. När en israelitisk här deltog i ett fälttåg, avhöll sig soldaterna från sexuellt umgänge, också med sina hustrur. De skulle förbli ceremoniellt rena. (1 Samuelsboken 21:5) David inbjöd då Uria till en måltid och gjorde honom drucken, men Uria gick ändå inte hem till sin hustru. Urias trogna uppförande fördömde Davids grova synd. — 2 Samuelsboken 11:10–13.
David satt allt hårdare fast i den fälla som hans egen synd hade gillrat. I sin desperation såg han bara en utväg. Han skickade tillbaka Uria ut i kriget med ett meddelande till befälhavaren, Joab. Avsikten med det korta meddelandet var tydlig och klar: ”Ställ Uria framför de häftigaste stridsanfallen, och ni skall dra er tillbaka från honom, och han skall bli slagen och dö.” Genom att på detta sätt sända Uria i döden verkade den mäktige kungen ha sopat igen spåren. — 2 Samuelsboken 11:14–17.
David gifte sig med Batseba så snart sorgetiden efter hennes man var över. Tiden gick, och deras barn föddes. Under hela den här perioden teg David om sina synder. Kanhända försökte han rättfärdiga sina handlingar inför sig själv. Dog inte Uria på ett hedervärt sätt i strid som så många andra? Hade han inte dessutom varit olydig mot sin kung genom att vägra att gå till sin hustru? Det förrädiska hjärtat kan resonera på alla möjliga sätt för att försöka rättfärdiga synd. — Jeremia 17:9; 2 Samuelsboken 11:25.
Felsteg som ledde till synd
Hur kunde David, som älskade rättfärdighet, sänka sig till att begå äktenskapsbrott och mord? Orsakerna till hans synd kan uppenbarligen spåras till förhållanden som pågått en tid. Man kan undra varför David inte var tillsammans med sina soldater och stödde dem i deras fälttåg mot Jehovas fiender. Tvärtom kopplade han av i sitt palats, där krigets realiteter var alltför avlägsna för att sudda ut hans orätta begär till en trogen soldats hustru. I vår tid är det ett skydd för de sanna kristna att vara aktivt engagerade i andlig verksamhet tillsammans med sin församling och att regelbundet delta i evangeliseringsarbetet. — 1 Timoteus 6:12.
Israels kung var befalld att göra en avskrift av Lagen och läsa den varje dag. Bibeln anger orsaken till detta: ”I det syftet att han må lära sig att frukta Jehova, sin Gud, så att han håller alla denna lags ord och dessa förordningar genom att göra efter dem; för att hans hjärta inte må upphöja sig över hans bröder och för att han inte må vika av från budet vare sig åt höger eller åt vänster.” (5 Moseboken 17:18–20) Det verkar troligt att David inte följde den här anvisningen vid den tid då han begick dessa grova synder. Att vi regelbundet studerar Guds ord och mediterar över det kommer utan tvivel att bidra till att skydda oss mot att handla orätt i dessa kritiska tider. — Ordspråken 2:10–12.
Dessutom löd det sista av de tio budorden: ”Du skall inte ha begär till din medmänniskas hustru.” (2 Moseboken 20:17) Vid den här tiden hade David flera hustrur och bihustrur. (2 Samuelsboken 3:2–5) Men det skyddade honom inte mot att åtrå en annan vacker kvinna. Den här händelsen påminner oss om allvaret i Jesu ord: ”Jag säger er att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han grips av begär till henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matteus 5:28) I stället för att ge näring åt sådana olämpliga begär bör vi snabbt avlägsna dem från sinnet och hjärtat.
Ånger och barmhärtighet
Bibelns ärliga berättelse om Davids synd finns givetvis inte med för att tillgodose någons intresse för det sexuella. Redogörelsen ger oss en möjlighet att se hur en av Jehovas enastående egenskaper kom till uttryck på ett kraftfullt och rörande sätt, nämligen hans barmhärtighet. — 2 Moseboken 34:6, 7.
När Batseba hade fött en son, sände Jehova profeten Natan för att ställa David till svars för det han gjort. Det här var en barmhärtig handling. Om ingen hade talat med David och han hade fortsatt att tiga, kunde han ha blivit förhärdad och fortsatt på en syndfull väg. (Hebréerna 3:13) Lyckligtvis drog David nytta av Guds barmhärtighet. Natans skickliga men tydliga ord påverkade Davids samvete, och han erkände ödmjukt att han hade syndat mot Gud. Psalm 51, som handlar om Davids synd i samband med Batseba, skrevs av David efter det att han hade ångrat sig och bekänt sin grova synd. Må vi aldrig låta vårt hjärta bli förhärdat, om vi skulle begå en allvarlig synd. — 2 Samuelsboken 12:1–13.
David blev förlåten, men han skonades inte från tuktan eller konsekvenserna av sin synd. (Ordspråken 6:27) Hur skulle det ha kunnat vara på annat sätt? Om Gud bara hade översett med allt detta, hade han fått göra avkall på sina normer. Det hade varit lika verkningslöst som när översteprästen Eli gav sina ondskefulla söner en lindrig tillrättavisning och sedan lät dem fortsätta med sina onda handlingar. (1 Samuelsboken 2:22–25) Men Jehova visar ändå kärleksfull omtanke om en ångerfull syndare. Hans barmhärtighet är som friskt, kallt vatten som hjälper den som har handlat fel att uthärda syndens konsekvenser. Att känna värmen av Guds förlåtelse och det uppbyggande umgänget med medtillbedjare är stärkande. Ja, tack vare Kristi lösenoffer kan den ångerfulle få uppleva Guds ”oförtjänta omtankes rikedom”. — Efesierna 1:7.
Ett rent hjärta och en ny ande
När David väl hade bekänt sin synd, gav han inte uttryck åt några negativa känslor av värdelöshet. I de psalmer han skrev som handlar om bekännelse visar han att han var lättad och besluten att tjäna Gud troget. Titta till exempel i Psalm 32. I vers 1 läser vi: ”Lycklig är den vars uppror är förlåtet, vars synd är övertäckt.” Oavsett hur allvarlig en synd är, kan man till slut känna lycka om man är uppriktigt ångerfull. Ett sätt att visa den här uppriktigheten är att ta det fulla ansvaret för sina handlingar, precis som David gjorde. (2 Samuelsboken 12:13) Han försökte inte rättfärdiga sig själv inför Jehova eller lägga skulden på andra. Vers 5 lyder: ”Min synd bekände jag slutligen för dig, och min missgärning övertäckte jag inte. Jag sade: ’Jag kommer att bekänna mina överträdelser för Jehova.’ Och du själv förlät mina synders missgärning.” Att ärligt bekänna sin synd ger lättnad, så att man inte längre behöver plågas av sitt samvete på grund av tidigare orätta handlingar.
När David hade bett om Jehovas förlåtelse, bönföll han honom: ”Skapa i mig ett rent hjärta, o Gud, och lägg i mitt inre en ny, en fast ande.” (Psalm 51:10) Davids bön om ett rent hjärta och en ny ande visar att han var medveten om den syndfulla benägenheten i honom och att han behövde Guds hjälp för att rena sitt hjärta och börja om på nytt. I stället för att börja tycka synd om sig själv var han besluten att fortsätta sin tjänst för Gud. Han bad: ”O Jehova, må du öppna dessa mina läppar, för att min egen mun må förkunna ditt lov.” — Psalm 51:15.
Hur reagerade Jehova på Davids uppriktiga ånger och beslutsamma ansträngning att tjäna honom? Han gav David denna värmande försäkran: ”Jag kommer att ge dig insikt och undervisa dig om den väg du bör gå. Jag skall ge dig råd, med mitt öga riktat på dig.” (Psalm 32:8) Här är en försäkran om att Jehova personligen uppmärksammar den ångerfulles känslor och behov. Jehova vidtog åtgärder för att ge David mer insikt, dvs. förmåga att se mer än till hur saker och ting ter sig till det yttre. Om han ställdes inför en frestelse i framtiden, skulle han kunna förutse resultatet av sina handlingar och hur de skulle påverka andra, och han skulle kunna handla på ett förståndigt sätt.
Den här händelsen i Davids liv är till uppmuntran för alla som har begått en allvarlig synd. Genom att bekänna vår synd och visa uppriktig ånger kan vi återfå det värdefullaste vi äger: vårt förhållande till Jehova Gud. Den tillfälliga smärta och skam som vi kan behöva uthärda är att föredra framför den vånda som kommer av att förbli tyst eller de ödesdigra följderna av ett förhärdat upproriskt handlingssätt. (Psalm 32:9) Vi kan i stället få uppleva den värmande känslan av att bli förlåtna av en kärleksfull, barmhärtig Gud, ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”. — 2 Korinthierna 1:3.
[Bild på sidan 31]
David hoppades kunna komma undan konsekvenserna av sin synd genom att sända Uria i döden