OSTRAFFLIGHET

Moralisk felfrihet eller fullständighet, helgjutenhet, oklanderlighet, oförvitlighet, integritet, det att vara fläckfri eller fri från anklagelse.

De hebreiska ord som har avseende på ostrafflighet eller oförvitlighet (tom, tummạh, tam, tamịm) har grundbetydelsen ”hel” eller ”fullständig”. (Jfr 3Mo 25:30; Jos 10:13; Ps 19:13; Ord 1:12.) Ordet tamịm används flera gånger i betydelsen ”felfri” eller fullständig i fysiskt avseende, dvs. utan lyte, till exempel när det gäller offerdjur. (2Mo 12:5; 29:1; 3Mo 3:6) Men de ovannämnda orden används oftare om moralisk felfrihet eller oklanderlighet.

När ordet tamịm används om Jehova Gud kan det med rätta återges med ”fullkomlig”, till exempel när det beskriver hans verk, hans väg, hans kunskap och hans lag. (5Mo 32:4; Job 36:4; 37:16; Ps 18:30; 19:7) Alla dessa uttryck för Guds egenskaper vittnar om en sådan ojämförlig fullständighet och helhet och en sådan felfrihet att det är tydligt att de härrör från den ende sanne Guden. (Rom 1:20; se FULLKOMLIGHET.)

Betydelsen av människors ostrafflighet. I några få fall har det hebreiska ordet tom helt enkelt betydelsen ”uppriktighet” i fråga om motiv eller ”oskuld” i fråga om dåliga motiv. (Jfr 1Mo 20:5, 6; 2Sa 15:11, not.) Men i huvudsak betecknar de ovannämnda hebreiska orden orubblig hängivenhet för det som är rättfärdigt. Av det sätt varpå dessa ord används i Bibeln framgår det tydligt att det är livsviktigt att visa obrytbar hängivenhet för en person, Jehova Gud, och för hans uttryckliga vilja och avsikt.

Hör samman med den stora stridsfrågan. De två första människorna fick i Eden möjlighet att visa att de ville vara ostraffliga eller oförvitliga. Förbudet mot att äta av kunskapens träd satte deras hängivenhet för Skaparen på prov. När de utsattes för påtryckningar från Guds motståndare, som vädjade till deras själviskhet, gav de efter och blev olydiga. Deras skamkänsla, deras ovilja att träda fram inför sin Skapare och deras undvikande svar på hans frågor vittnade om att de inte längre var ostraffliga. (Jfr Ps 119:1, 80.) Men de var uppenbarligen inte de första som bröt sin ostrafflighet, eftersom den andeskapelse som förledde dem att göra uppror redan hade gjort det. (1Mo 3:1–19; jfr Satans handlingssätt med det som sägs i klagosången om kungen i Tyros i Hes 28:12–15; se SATAN.)

Satans uppror, som kom till synbart uttryck i Eden, väckte en stridsfråga av universell betydelse – stridsfrågan om Guds rätt att utöva sitt suveräna styre över alla sina skapelser, hans rätt att kräva fullständig lydnad av dem. Eftersom frågan var av moralisk art och inte gällde vem som var starkast, kunde den inte avgöras genom en ren maktdemonstration, till exempel genom att Gud genast tillintetgjorde Satan och de två människorna. Att man känner till detta är en hjälp att förstå varför ondskan och dess upphov, Satan, har fått lov att finnas till så länge. (Se ONDSKA, ONT.) Eftersom det var hos människorna som Guds motståndare först sökte stöd för sitt uppror (det tidigaste vittnesbördet om att några av Guds andesöner ställde sig på Satans sida har samband med tiden före syndafloden; 1Mo 6:1–5; jfr 2Pe 2:4, 5), kom frågan om människans ostrafflighet i förhållande till Guds suveräna vilja att utgöra en viktig del av den övergripande stridsfrågan (även om Jehovas suveränitet inte i sig själv är beroende av att hans skapelser är ostraffliga). Detta bekräftas i berättelsen om Job.

Job. Job, som tydligtvis levde i perioden mellan Josefs död och den tidpunkt då Mose trädde fram, beskrivs som en man som ”var klanderfri [el.: ”ostrafflig”, ”oförvitlig”; hebr.: tam] och rättrådig, och han fruktade Gud och vände sig bort från det onda”. (Job 1:1 och not; se JOB.) Att frågan om människans ostrafflighet och oförvitlighet utgör en del av stridsfrågan mellan Jehova Gud och Satan framgår av de frågor angående Job som Gud riktade till sin motståndare när änglarna vid ett tillfälle var samlade i himlen. Satan tillskrev Job orätta motiv och påstod att han inte tjänade Gud av uppriktig hängivenhet utan för att uppnå själviska fördelar. Han ifrågasatte därmed Jobs ostrafflighet mot Gud. Satan fick tillåtelse att beröva Job alla hans ägodelar och till och med hans barn, men trots det kunde han inte få Job att bryta sin ostrafflighet. (Job 1:6–2:3) Satan påstod sedan att Job var så självisk att han villigt utstod förlusten av sina ägodelar och sina barn om han bara kunde rädda sitt eget skinn. (Job 2:4, 5) Job drabbades därefter av en smärtsam och nedbrytande sjukdom. Hans egen hustru försökte övertala honom att ge upp. Hans vänner kritiserade honom och talade nedsättande om honom, och de förvrängde Guds normer och avsikter. (Job 2:6–13; 22:1, 5–11) Men Job vidhöll ändå att han hade varit ostrafflig. Han sade: ”Till dess jag slutar andas håller jag fast vid min ostrafflighet! Jag håller fast vid min rättfärdighet, och jag släpper den inte; mitt hjärta förebrår mig inte för någon av mina dagar.” (Job 27:5, 6) Att Job således förblev ostrafflig bevisade att Guds motståndare var en lögnare.

Satans provocerande påståenden när det gällde Job visar att han hävdar att alla människor kan dras bort från Gud, att ingen tjänar honom av rena, osjälviska motiv. Både människor och Guds andesöner har därför den stora förmånen att kunna bidra till att försvara Jehovas suveränitet genom att leva ett liv i ostrafflighet inför honom. Därmed helgar de också hans namn. ”De som är klanderfria [el.: ”ostraffliga”, ”oförvitliga”] på sin väg är välbehagliga” för Jehova. (Ord 11:20; jfr detta med den felaktiga uppfattning som Elifas framförde i Job 22:1–3.)

Grundval för Guds dom. För att man skall få en gynnsam dom av Gud är det nödvändigt att man bevarar sin ostrafflighet eller oförvitlighet. (Ps 18:23–25) Som kung David skrev: ”Jehova skall fälla dom över folken. Döm mig, Jehova, efter min rättfärdighet och efter min ostrafflighet i mig. Jag ber dig, må de gudlösas ondska få ett slut, och må du befästa den rättfärdige.” (Ps 7:8, 9; jfr Ord 2:21, 22.) Under sitt lidande uttryckte Job sin tillit till Jehova så här: ”Han [skall] väga mig på exakt våg, och Gud kommer att lära känna min ostrafflighet [el.: ”oklanderlighet”, ”oförvitlighet”].” (Job 31:6 och not) Därefter räknar Job upp flera exempel från det dagliga livet som skulle ha visat att han inte var ostrafflig om dessa förhållanden hade stämt in på honom. (Job 31:7–40)

Hur kan ofullkomliga människor vara ostraffliga?

Eftersom alla människor är ofullkomliga och inte helt och fullt kan leva upp till Guds normer, står det klart att ostrafflighet när det gäller människor inte kan betyda fullkomlighet i ord eller gärning. Bibeln visar att det däremot innebär hel eller fullständig hängivenhet av hjärtat. David begick flera allvarliga överträdelser på grund av svaghet, men han vandrade ändå ”med ostraffligt hjärta” (1Ku 9:4), för han tog emot tillrättavisning och korrigerade sitt handlingssätt. Han visade därigenom att han fortfarande verkligen älskade Jehova. (Ps 26:1–3, 6, 8, 11) Som David senare sade till sin son Salomo: ”Lär känna din fars Gud och tjäna honom med odelat hjärta och med en själ som finner behag i det; ty Jehova utforskar alla hjärtan, och varje benägenhet hos tankarna urskiljer han.” Men Salomos hjärta ”visade sig inte vara odelat gentemot Jehova, hans Gud, som hans far Davids hjärta hade varit”. (1Kr 28:9; 1Ku 11:4; ordet ”odelat” i dessa två verser är en återgivning av det hebreiska ordet shalẹm, som också förekommer i 1Ku 15:14; i Ord 11:1 är samma hebreiska ord återgivet med ”full”.)

Ostrafflighet eller oförvitlighet är därför inte något som är begränsat till att gälla en viss sida av en människas uppförande. Ostrafflighet har inte bara att göra med sådant som är uppenbart ”religiöst”. För Guds tjänare är ostraffligheten ett levnadssätt, en ”väg” som de ”vandrar”, och de försöker ständigt lära sig vad som är Jehovas vilja. (Ps 119:1–3) David var herde för Israels folk ”med ostraffligt hjärta”, både när det gällde sådant som direkt hade med tillbedjan av Jehova att göra och när det gällde sådant som hade med nationens styre att göra. Han önskade att människor i hans närhet och de som var i hans tjänst också skulle vara ostraffliga och vandra ”på ett oklanderligt sätt”. (Ps 78:72; 101:2–7) För att vara ostrafflig i Guds ögon måste man, liksom Noa, Abraham och andra, under en längre tid ha visat sig vara oklanderlig. (1Mo 6:9; 17:1; 2Sa 22:24)

Att vara ostrafflig eller oförvitlig innebär att man visar en kompromisslös lojalitet mot Gud och håller fast vid det som är rättfärdigt, inte bara under gynnsamma förhållanden, utan vid alla tider och tillfällen. Efter det att psalmisten har framhållit att det bara är den som är ostrafflig, den som ”talar sanning i sitt hjärta”, som kan bli godkänd av Jehova säger han vidare om en sådan person: ”Han har med ed lovat det som blir till skada för honom själv, och ändå ändrar han det inte.” Det betyder att även om något som han dyrt och heligt har lovat senare visar sig motverka hans egna intressen så står han ändå fast vid sitt ord. (Ps 15:1–5; jfr detta med Rom 1:31; 1Ti 1:10.) En människas ostrafflighet kommer således tydligast till uttryck när hennes hängivenhet sätts på prov och hon utsätts för påtryckningar att överge sitt rättfärdiga handlingssätt. Precis som Job måste man hålla fast vid sin ostrafflighet (Job 2:3), även om man blir till åtlöje för sina motståndare (Job 12:4; jfr Jer 20:7), blir föremål för ”bittert tal” (Ps 64:3, 4), hat och våldsam förföljelse (Ord 29:10; Am 5:10) eller drabbas av sjukdom eller andra motgångar.

Det är möjligt att bevara sin ostrafflighet under sådana förhållanden, inte med hjälp av sin egen moraliska styrka, utan endast genom att ha en stark tro på och tillit till Jehova och till hans förmåga att rädda. (Ps 25:21) Gud har lovat att vara en ”sköld” och ett ”fäste” för dem som vandrar i ostrafflighet och att han skall bevara deras väg. (Ord 2:6–8; 10:29; Ps 41:12) De strävar hela tiden efter att vinna Jehovas godkännande, och det ger deras liv stabilitet och gör det möjligt för dem att utan att vackla följa den levnadsväg som leder till deras mål. (Ps 26:1–3; Ord 11:5; 28:18) Job blev förbryllad när han såg att de klanderfria ofta fick lida under de ondas styre och kanske också måste dö tillsammans med de onda, men Jehova försäkrar att han lägger märke till de oklanderligas liv och lovar att deras arvedel skall bestå, att deras framtid skall vara fridfull och att de skall få ”det goda till arvedel”. (Job 9:20–22; Ps 37:18, 19, 37; 84:11; Ord 28:10) Liksom i Jobs fall är det ostrafflighet och inte rikedom som gör att en människa har verkligt värde och förtjänar respekt. (Ord 19:1; 28:6) Barn till en ostrafflig far prisas lyckliga (Ord 20:7), för en sådan far efterlämnar ett värdefullt arv genom sitt goda exempel, och barnen får också nytta av hans goda namn och den respekt han vunnit.

Förutom Job och David kan man läsa om många andra människor i de hebreiska skrifterna som bevarade sin ostrafflighet. Abraham visade obrytbar lojalitet mot Gud när han var villig att offra sin son Isak. (1Mo 22:1–12) Daniel och hans tre kamrater är framträdande exempel på att människor kan bevara sin ostrafflighet under provsättning, både i unga år och längre fram i livet. (Dan 1:8–17; 3:13–23; 6:4–23) I Hebréerbrevets 11:e kapitel nämner aposteln Paulus en lång rad människor under förkristen tid som genom tro visade sig ostraffliga under många olika omständigheter. (Lägg särskilt märke till v. 33–38.)

Ostrafflighet i de kristna grekiska skrifterna. Ordet ”ostrafflighet” förekommer inte i de kristna grekiska skrifterna, men den tanke som ordet förmedlar präglar också den här delen av Bibeln. Guds Son, Jesus Kristus, var det främsta exemplet när det gäller att vara ostrafflig och visa full tillit till sin himmelske Faders styrka och omsorg. Han blev därigenom ”fullkomnad” för sin uppgift som överstepräst och som den smorde kungen i ett rike som är större än Davids, det himmelska riket. (Heb 5:7–9; 4:15; 7:26–28; Apg 2:34, 35) Det bud som Jesus betecknade som det största – att älska Jehova Gud med hela sitt hjärta, sitt sinne, sin själ och sin styrka – innebär ett krav på ostrafflighet. (Mt 22:36–38) Jesus sade också: ”Ni skall följaktligen vara fullkomliga, så som er himmelske Fader är fullkomlig.” (Mt 5:48) Med den befallningen underströk han att de kristna måste vara fullständigt hängivna rättfärdigheten. (De grekiska orden för ”fullkomlighet” förmedlar tanken på något som har ”bringats till fulländning” och har därför en liknande betydelse som de ovannämnda hebreiska orden.)

Jesus betonade i sin lära att man skall vara renhjärtad, uppriktig, målmedveten och fri från hyckleri – alltsammans sådant som kännetecknar den som är ostrafflig. (Mt 5:8; 6:1–6, 16–18, 22, 23; Lu 11:34–36) Aposteln Paulus ansträngde sig för att vara ostrafflig och oklanderlig, i likhet med David och andra Guds tjänare som levde före honom. Varken i sin tjänst eller i sitt sätt att behandla andra kunde han anklagas för korruption eller oärlighet. (2Kor 4:1, 2; 6:3–10; 8:20, 21; 1Th 1:3–6)

Paulus och andra kristna under det första århundradet visade sig också vara ostraffliga när de med uthållighet fortsatte att utföra sitt gudagivna uppdrag trots motstånd, umbäranden, förföljelse och lidande på grund av sin gudhängivenhet. (Apg 5:27–41; 2Kor 11:23–27)