RÄTTFÄRDIGHET

De hebreiska orden tsẹdheq och tsedhaqạh och det grekiska ordet dikaiosỵnē, som alla återges med ”rättfärdighet”, innehåller tanken på att något är moraliskt rätt och riktigt, rättrådigt, att något är i enlighet med en norm eller måttstock för vad som är rätt. Begreppet ”rättfärdighet” används ofta i samband med en domare eller en dom och får då en viss juridisk anstrykning (och därför återges dessa ord på grundspråken ibland med ”rättvisa”). (Ps 35:24; 72:2; 96:13; Jes 11:4; Upp 19:11) I den mosaiska lagen förekommer ordet tsẹdheq fyra gånger i förbindelse med affärer och handel: ”Ni skall ha exakt [”riktig”, 1917, 2000] våg, exakta vikter, en exakt efa och en exakt hin.” (3Mo 19:36)

Gud fastställer normen. Kenneth S. Wuest, en kännare av grekiska, säger: ”Gud är den absoluta normen, den som fastställer betydelseinnehållet i dikaios [rättfärdig] och samtidigt sörjer för att detta betydelseinnehåll bevaras konstant och oförändrat, eftersom han är oföränderlig.” Sedan citerar han en annan kännare av grekiska, Hermann Cremer, som säger: ”Rättfärdighet i biblisk bemärkelse innebär att något är rätt och riktigt enligt Guds norm, att det bedöms enligt Guds norm, yttrar sig i ett uppförande som Gud kan godkänna och framför allt har med förhållandet till Gud att göra och med vandringen inför honom. Det handlar om det som kallas dikaiosune theou (Guds rättfärdighet) (Rom 3:21; 1:17), rättfärdighet så som den förekommer hos Gud och är av värde inför honom, gudomlig rättfärdighet, se Ef 4:24; med en rättfärdighet definierad på detta sätt kommer evangeliet (Rom 1:17) in i en värld av nationer som har varit van att följa en annan norm.” (Studies in the Vocabulary of the Greek New Testament, 1946, sid. 37)

Lukas visar vad det innebär att vara rättfärdig när han beskriver prästen Sakarja och hans hustru Elisabet (Johannes döparens föräldrar) på följande sätt: ”De var båda rättfärdiga inför Gud, därför att de vandrade klanderfritt enligt Jehovas alla bud och rättmätiga krav.” (Lu 1:6) För att något skall vara rättfärdigt måste det alltså vara i enlighet med Guds vilja och befallningar. Vad han befaller kan variera från en tidpunkt till en annan och från en person till en annan – hans befallning till Noa om att bygga en ark har aldrig upprepats, och hans bud om omskärelse gäller inte de kristna. Men Guds personliga normer, hans personlighet och det han är, som kommer till uttryck i det han säger och gör, förändras aldrig och utgör således en fullkomlig, stabil och klippfast norm som alla hans skapelsers uppförande kan bedömas efter. (5Mo 32:4; Job 34:10; Ps 92:15; Hes 18:25–31; 33:17–20)

Godhet och rättfärdighet. Aposteln Paulus tycks skilja mellan godhet och rättfärdighet när han säger angående Kristi offerdöd: ”Annars vill väl knappast någon dö för en rättfärdig; jo, för den gode kanske någon rentav vågar dö. Men Gud bevisar sin egen kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Rom 5:7, 8) En man kan kallas ”rättfärdig” om han fullgör sina plikter, är rättvis, opartisk och ärlig och inte är omoralisk och inte handlar orätt, alltså om han är känd för att vara hederlig och oklanderlig. Paulus uttalande antyder emellertid att godhet innebär mer än rättfärdighet. Den som omtalas som ”den gode” kan naturligtvis inte vara orättfärdig eller orättvis, men han skiljer sig på vissa sätt från den som i första hand är känd för att vara rättfärdig. Det grekiska uttryck som används visar att den som är känd för sin godhet är inställd på att göra något för andra och att han gör det aktivt. Han är inte bara intresserad av att göra vad rättvisan kräver, utan han går längre, eftersom han motiveras av omtanke om andra och en önskan att göra gott mot dem och hjälpa dem. (Jfr Mt 12:35; 20:10–15; Lu 6:9, 33, 35, 36; Joh 7:12; Apg 14:17; Rom 12:20, 21; 1Th 5:15.)

Paulus menar av allt att döma att den som är känd för att vara rättfärdig kanske vinner andras respekt och till och med deras beundran men kanske inte deras hjärtan i sådan utsträckning att de vill dö för honom. Men den som är känd för sin godhet, som är varmhjärtad, omtänksam, hänsynsfull, barmhärtig och hjälpsam, kan vinna andras hjärtan så att de rentav är villiga att dö för honom.

Det som är ”gott” ställs i Bibeln i kontrast till det som är ”ont”. (Mt 5:45; Joh 5:29; Rom 9:11; 12:9; 16:19; 2Kor 5:10; 1Pe 3:11; 3Jo 11) ”Rättfärdiga” nämns emellertid som en motsats till ”syndare” (orättfärdiga). (Mk 2:17; Lu 15:7) Precis som man kan vara en syndare (för att man inte uppfyller rättfärdighetens krav) utan att nödvändigtvis vara ond, kan man också vara rättfärdig utan att nödvändigtvis vara god i den ovannämnda betydelsen av ordet.

Josef från Arimatea var känd för att vara både ”god och rättfärdig”. Men dessa ord används naturligtvis alltid i relativ bemärkelse när det gäller ofullkomliga människor. (Lu 23:50; jfr Mt 19:16, 17; Mk 10:17, 18; se GODHET [Jehovas godhet].) Buden i Guds lag till Israel var heliga (eftersom de var från Gud) och rättfärdiga (eftersom de återspeglade Guds fullkomliga norm) och goda (eftersom de i alla avseenden var till nytta för dem som följde dem). (Rom 7:12; jfr Ef 5:9.)

Jehova, den Rättfärdige. De hebreiska orden tsẹdheq och tsedhaqạh och det grekiska ordet dikaiosỵnē används ofta för att beskriva att Gud handlar rätt: i egenskap av den suveräne Herren (Job 37:23; Ps 71:19; 89:14), när han avkunnar och verkställer domar (Ps 9:8; 85:11; Jes 26:9; 2Kor 3:9), när han straffar sitt folk (Jes 10:22), när han försvarar sig själv i samband med domar (Ps 51:4; Rom 3:4, 5) och när han försvarar sitt folk (Mik 7:9).

Jehova kallas ”rättfärdighetens uppehållsort”. (Jer 50:7) Han är därför den Rättfärdige, och den rättfärdighet hans skapelser har kommer från deras förhållande till honom. Jehova avviker aldrig från sin rättfärdiga norm. Hans skapelser kan därför lita fullständigt på honom. Det är skrivet om honom: ”Rättfärdighet och rätt är din trons fäste.” (Ps 89:14)

Rättfärdig även när han visar barmhärtighet. I sin rättfärdighet, rättvisa, helighet och renhet kan Jehova inte se genom fingrarna med synd. (Ps 5:4; Jes 6:3, 5; Hab 1:13; 1Pe 1:15) Följaktligen kunde han inte förlåta människornas synder utan att rättfärdighetens krav uppfylldes, dvs. utan juridisk grundval. I sin oförtjänta omtanke sörjde han för denna grundval genom att sända sin Son som ett försoningsoffer, ett offer som kunde övertäcka synder. Därigenom kunde han på en rättfärdig grundval visa barmhärtighet mot de syndare som drar nytta av denna anordning. Paulus förklarar det på följande sätt: ”Men utan lag har nu Guds rättfärdighet gjorts uppenbar ... ja, Guds rättfärdighet genom tron på Jesus Kristus. ... Alla har ju syndat och saknar Guds härlighet, och som en fri gåva blir de nu förklarade rättfärdiga genom hans oförtjänta omtanke, med hjälp av frigörelsen genom lösen som betalats i Kristus Jesus”, för att ”han [dvs. Gud] skulle vara rättfärdig också när han förklarar den [från födelsen syndfulla] människa rättfärdig som har tro på Jesus”. (Rom 3:21–26; se FÖRKLARA RÄTTFÄRDIG.)

Sök Guds rättfärdighet. Jesus uppmanade sina åhörare: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket och ... [Guds] rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Mt 6:33) Man måste fortsätta att söka Guds kungarike, och man måste längta efter denna regering och vara lojal mot den. Men man får inte glömma att det är Guds kungarike man skall söka. Man måste rätta sig efter Guds vilja, följa hans norm för vad som är rätt och fel och hela tiden förnya sitt sinne så att alla sidor av ens liv är i överensstämmelse med Guds rättfärdighet. (Rom 12:2) Man måste ta på sig ”den nya personligheten som blev skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. (Ef 4:23, 24)

Judarna kände sig trygga och menade att de skulle komma in i Guds kungarike genom att befästa sin egen rättfärdighet, men de underordnade sig inte rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:1–3) Det var därför Jesus sade till sina lärjungar: ”För jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariséernas, skall ni alls inte komma in i himlarnas kungarike.” De skriftlärda och fariséerna hade en yttre form av rättfärdighet så till vida att de uppfyllde vissa av den mosaiska lagens krav och följde de traditioner som de själva hade fogat till. Men i själva verket hade de gjort Guds ord ogiltigt på grund av sin tradition, och de förkastade Kristus, den väg som Gud hade gett dem för att de skulle kunna uppnå sann rättfärdighet. (Mt 5:17–20; 15:3–9; Rom 10:4)

Ingen rättfärdighet genom egna gärningar. Det står alltså klart att ofullkomliga människor aldrig kan uppnå sann rättfärdighet – de kan aldrig leva upp till Guds rättfärdighet – genom att hålla buden i den mosaiska lagen eller genom sina egna självrättfärdiga gärningar. (Rom 3:10; 9:30–32; Gal 2:21; 3:21; Tit 3:5) De människor som Gud kallade ”rättfärdiga” var sådana som hade visat tro på honom och som inte förlitade sig på sina egna gärningar, utan lät sin tro komma till uttryck genom gärningar som var i överensstämmelse med hans rättfärdiga norm. (1Mo 15:6; Rom 4:3–9; Jak 2:18–24)

Lagen var rättfärdig. Det som tidigare nämnts betyder inte att den lag som gavs genom Mose inte innehöll Guds norm för rättfärdighet. Det gjorde den. Aposteln Paulus skrev: ”Alltså är lagen för sin del helig, och budet är heligt och rättfärdigt och gott.” (Rom 7:12; 5Mo 4:8) Den tjänade Guds syfte eftersom den gjorde överträdelserna påtagliga och tjänade som en uppfostrare som ledde judar med ärligt hjärta till Kristus, samtidigt som den hade en skugga av de goda ting som skulle komma. (Gal 3:19, 24; Heb 10:1) Lagen kunde emellertid inte ge dem som var underställda den sann, fullständig rättfärdighet. De var alla syndare som inte kunde hålla lagen fullkomligt, och deras överstepräst kunde inte avlägsna deras synder genom sin tjänst och sina offer. Därför kunde de uppnå rättfärdighet bara genom att ta emot Guds Son. (Rom 8:3, 4; Heb 7:18–28) De som tog emot Kristus förklarades rättfärdiga, inte för att de hade gjort sig förtjänta av det, utan som en gåva, och Kristus blev för dem ”till vishet från Gud, och till rättfärdighet och helgelse och frigörelse genom lösen”. Sann rättfärdighet kan följaktligen uppnås endast genom Kristus. Därigenom upphöjs Jehova, eftersom det visar att det är han, och inte människor eller deras gärningar, som är källan till all rättfärdighet, ”för att det skall vara alldeles som det står skrivet: ’Den som berömmer sig, låt honom berömma sig av Jehova.’” (1Kor 1:30, 31; Rom 5:17)

Nyttan av rättfärdighet. Gud älskar de rättfärdiga och sörjer för dem. David skrev: ”En ung man har jag varit, och nu har jag blivit gammal, men jag har aldrig sett den rättfärdige övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” (Ps 37:25) Salomo sade: ”Jehova låter inte den rättfärdiges själ gå hungrig, men de ondskefullas begäran stöter han bort.” (Ord 10:3) Gud skall döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom Jesus Kristus, och han kommer att skapa ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet skall bo”. (Apg 17:31; 2Pe 3:13) Han har lovat att de rättfärdiga till sist skall ta jorden i besittning och att de onda skall avlägsnas från den som ”en lösen” för de rättfärdiga, för så länge som de onda härskar kan de rättfärdiga inte ha frid. De ondas egendom kommer att övergå till de rättfärdiga, alldeles som ordspråket säger: ”Syndarens förmögenhet förvaras åt den rättfärdige.” (Ord 13:22; 21:18)

Den som håller fast vid rättfärdighet kan vara säker på att röna Guds välvilja och rättsinniga människors uppskattning nu och i all evighet, för ”minnet av den rättfärdige blir välsignat [och skall bli ihågkommet ”till oöverskådlig tid”], men de ondskefullas namn ruttnar bort”. (Ord 10:7; Ps 112:6)

Respekt för de rättfärdiga. Det är vist att respektera dem som Jehova anser vara rättfärdiga och att följa deras råd och vägledning, som alltid är till nytta. David blev tillrättavisad av Jehova genom rättfärdiga män, Guds tjänare och profeter, och han sade: ”Om den rättfärdige slår mig, är det kärleksfull omtanke, tillrättavisar han mig, är det olja på huvudet; den skall mitt huvud inte avvisa.” (Ps 141:5)

”Rättfärdighetens bröstpansar”. Bibeln säger: ”Mer än allt annat som skall skyddas – skydda ditt hjärta, ty därifrån utgår livets källådror.” (Ord 4:23) De kristna måste därför ta på sig ”rättfärdighetens bröstpansar”. (Ef 6:14) Eftersom den ofullkomliga och syndiga människans hjärta är förrädiskt och desperat, är det viktigt att hålla sig till Guds rättfärdighet för att hjärtat inte skall bli ont. (Jer 17:9) Hjärtat behöver mycket tuktan och övning. Den kristne kan bara vara säker på att få sådan övning om han noga håller sig till det som sägs i Bibeln, som enligt aposteln Paulus är ”nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för alla slags goda gärningar”. Man bör tacksamt ta emot den tuktan man får av rättfärdiga människor som använder Guds ord i detta syfte. (2Ti 3:16, 17)