Taktfullt, men principfast

TAKT är förmågan att ha med andra att göra utan att i onödan stöta sig med dem. Det innebär att man vet hur och när man skall säga saker och ting. Det här betyder inte att man kompromissar när det gäller det som är rätt eller förvränger fakta. Takt får inte förväxlas med människofruktan. (Ords. 29:25)

Andens frukt är den bästa grunden för taktfullhet. En person som drivs av kärlek vill inte irritera andra, utan hjälpa dem. Den som är omtänksam och mild går varsamt fram. Den som är fridsam strävar efter att ha goda relationer till sina medmänniskor. En tålmodig person bevarar lugnet till och med när andra är aggressiva. (Gal. 5:22, 23)

Men en del tar anstöt av Bibelns budskap oavsett hur det läggs fram. De flesta judar under det första århundradet var onda, och Jesus Kristus blev därför ”en sten att snava på och en klippa till fall” för dem. (1 Petr. 2:7, 8) Han sade själv om sitt arbete med att förkunna om Guds kungarike: ”Jag har kommit för att framkalla en eld på jorden.” (Luk. 12:49) Och budskapet om Jehovas kungarike, som bland annat går ut på att människor måste erkänna Skaparens suveränitet, fortsätter att vara en brännande stridsfråga. Många tar anstöt av budskapet om att Guds kungarike snart skall avlägsna den nuvarande onda tingens ordning. I lydnad för Gud fortsätter vi ändå att predika. Men samtidigt som vi gör det följer vi Bibelns uppmaning: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.” (Rom. 12:18)

Taktfullhet i samband med förkunnandet. Vi talar med andra om vår tro under många olika omständigheter. Vi gör det naturligtvis i tjänsten på fältet, men vi försöker också få tillfälle att vittna när vi är tillsammans med släktingar, arbetskamrater och skolkamrater. I alla de här situationerna måste vi vara taktfulla.

Om vi lägger fram budskapet om Guds kungarike så att andra får en känsla av att vi läxar upp dem, kan de ta illa vid sig. Om de inte har bett om hjälp och kanske inte känner något behov av hjälp, kan de bli förnärmade vid minsta antydan om att de behöver ändra sig. Hur kan vi undvika att ge ett felaktigt intryck? Att vi lär oss att samtala på ett vänligt sätt kan vara till hjälp.

Försök att inleda samtalet genom att ta upp ett ämne som intresserar den andre. Om det är en släkting, en arbetskamrat eller en skolkamrat, vet du kanske redan vad som intresserar honom. Om du aldrig har träffat personen tidigare, kanske du kan ta upp något som du hört på nyheterna eller läst i tidningen. Det är sådant som många brukar fundera över. Var observant när du arbetar från hus till hus. Dekorationer och religiösa föremål, leksaker på gården och dekaler på en bil som står parkerad på uppfarten kan ge en vink om vad personen i fråga har för intressen. När sedan dörren öppnas, bör du noga lyssna på den besökte. Det han säger kommer antingen att bekräfta eller korrigera den uppfattning du har fått om hans intressen och åsikter och ge ytterligare en fingervisning om vad du måste tänka på för att kunna avge ett vittnesbörd.

Under samtalet kan du ta fram tankar från Bibeln och biblisk litteratur som har med ämnet att göra. Men dominera inte samtalet. (Pred. 3:7) Försök att engagera den besökte i samtalet, om han vill yttra sig. Var intresserad av hans uppfattningar och synpunkter. Det kan ge de ledtrådar du behöver för att kunna vara taktfull.

Innan du säger något, bör du tänka efter hur det kommer att låta i den andres öron. I Ordspråken 12:8 talas det berömmande om ett ”insiktsfullt tal”. Det hebreiska uttryck som används här har med omdöme och förstånd att göra. Att vara insiktsfull innebär således att man är försiktig med vad man säger, därför att man har tänkt igenom saken för att kunna handla förståndigt. Vers 18 i samma kapitel i Ordspråksboken varnar oss för att ”tala obetänksamt såsom med svärdsstötar”. Det går att hålla fast vid Bibelns sanning utan att väcka anstöt med det man säger.

Gott omdöme i valet av ord och uttryck kan hjälpa dig att undvika att skapa barriärer i onödan. Om ordet ”Bibeln” skapar en mental barriär, kan du till exempel säga ”de heliga skrifterna” eller ”en bok som har getts ut på mer än 2 000 språk”. Om du däremot hänvisar direkt till Bibeln, kanske du kan fråga den besökte vad han anser om den och sedan ta hänsyn till hans kommentarer under resten av samtalet.

Att vara taktfull innebär ofta att man måste avgöra när det är rätt tidpunkt att säga en sak. (Ords. 25:11) Du kanske inte håller med om allt som den besökte säger, men det är inte nödvändigt att ta upp och diskutera varje obiblisk uppfattning han ger uttryck åt. Försök inte att säga allt på en gång. Jesus sade till sina lärjungar: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni förmår inte bära det just nu.” (Joh. 16:12)

Ge dem du talar med uppriktigt beröm, när så är möjligt. Även om den besökte säger emot dig, kan du kanske i alla fall berömma honom för en viss uppfattning han har. Det gjorde aposteln Paulus, när han talade till filosoferna på Areopagen i Athen. De ”gav sig i ordskifte med honom”. Hur skulle han kunna lägga fram sitt budskap utan att stöta sig med dem? Tidigare hade han lagt märke till de många altaren som de hade gjort för sina gudar. I stället för att fördöma athenarna för deras avgudadyrkan visade han takt genom att berömma dem för deras gudsfruktan. Han sade: ”Jag ser att ni i allting tycks vara mer benägna än andra att frukta gudomligheterna.” Hans taktfullhet gjorde att han sedan kunde framföra sitt budskap om den sanne Guden, och det ledde till att några blev troende. (Apg. 17:18, 22, 34)

Överreagera inte när någon kommer med invändningar. Håll dig lugn. Se detta som en möjlighet att få veta något om hur den besökte tänker. Du kan tacka honom för att han säger vad han tycker. Men vad skall du göra om han abrupt säger: ”Jag har min egen religion”? Du kan taktfullt fråga: ”Har du alltid varit troende?” När han har svarat, kan du säga: ”Tror du att alla människor någonsin kommer att förenas i en enda religion?” Detta kan bana vägen för fortsatt samtal.

Att vi har en rätt syn på oss själva kan hjälpa oss att vara taktfulla. Vi är helt övertygade om att Jehovas vägar är rätta och att hans ord är sanning. Vi talar med övertygelse om detta. Men vi har ingen anledning att bli egenrättfärdiga. (Pred. 7:15, 16) Vi är tacksamma för att vi känner till sanningen och har Jehovas välsignelse, men vi är väl medvetna om att hans godkännande är ett resultat av hans oförtjänta omtanke och av vår tro på Kristus och inte av vår egen rättfärdighet. (Ef. 2:8, 9) Vi inser att vi måste ”fortsätta att pröva” oss själva, om vi är i tron, och ”fortsätta att genom prövning” visa vad vi själva är. (2 Kor. 13:5) När vi talar med våra medmänniskor om hur viktigt det är att man rättar sig efter Guds krav, tillämpar vi därför ödmjukt Bibelns råd också på oss själva. Det är inte vår sak att döma andra. Jehova ”har anförtrott all rättskipning åt Sonen”, och det är inför hans domarsäte vi måste stå till svars för det vi gör. (Joh. 5:22; 2 Kor. 5:10)

Taktfullhet mot familjen och medkristna. Det är inte bara i tjänsten på fältet vi bör visa takt. Eftersom takt är ett uttryck för Guds andes frukt, bör vi också vara taktfulla när vi är tillsammans med de andra i familjen. Kärlek får oss att ta hänsyn till andras känslor. Drottning Esters man var ingen tillbedjare av Jehova, men hon visade respekt för honom och gott omdöme, när hon tog upp sådant som gällde Jehovas tjänare. (Est., kap. 3–8) För att kunna visa takt mot familjemedlemmar som inte är Jehovas vittnen måste vi kanske ibland låta vårt uppförande, i stället för en utläggning om våra trosuppfattningar, vara det som hjälper dem att inse fördelarna med sanningens väg. (1 Petr. 3:1, 2)

Vi får inte heller vara vresiga eller ovänliga mot de andra i församlingen, bara för att vi tycker att vi känner dem väl. Vi bör inte mena att de skall kunna tåla det, eftersom de är mogna kristna. Inte heller bör vi ursäkta oss själva med att säga: ”Jag är helt enkelt sådan.” Om vi märker att andra tar anstöt av det vi säger, bör vi arbeta på att ändra oss. Vår ”intensiva kärlek till varandra” bör få oss att ”göra gott ... mot dem som är besläktade med oss i tron”. (1 Petr. 4:8, 15; Gal. 6:10)

Taktfullhet mot en åhörarskara. De som talar från podiet måste också visa takt. En åhörarskara består av människor med olika bakgrund och livssituation. De har kommit olika långt på sanningens väg. Några är kanske i Rikets sal för första gången. Andra upplever kanske en period av stora påfrestningar som talaren inte känner till. Vad kan hjälpa en talare att inte stöta sig med åhörarna?

I enlighet med aposteln Paulus råd till Titus bör du sträva efter ”att inte bespotta någon, ... att vara resonlig och visa all mildhet mot alla människor”. (Tit. 3:2) Efterlikna inte världen genom att använda ord och uttryck som nedvärderar människor som tillhör en annan ras eller nationalitet eller som talar ett annat språk. (Upp. 7:9, 10) Tala öppenhjärtigt om Jehovas krav, och visa hur förståndigt det är att leva enligt dem, men yttra dig inte nedsättande om dem som ännu inte helt och fullt vandrar på Jehovas väg. Uppmuntra i stället alla att lära sig vad som är Guds vilja och att göra det som behagar honom. Försök att mildra råd och förmaningar med värme och uppriktigt beröm. Låt ditt sätt att tala och ditt tonfall vittna om broderlig tillgivenhet, något som vi alla bör visa varandra. (1 Thess. 4:1–12; 1 Petr. 3:8)