Mitt livslånga hopp — att aldrig dö
BERÄTTAT AV HECTOR R. PRIEST
”Cancern är obotlig”, sade läkaren. ”Vi kan inte göra något mera för dig.” Den diagnosen ställdes för mer än tio år sedan. Likväl hyser jag fortfarande det på Bibeln grundade hoppet om att få leva för evigt på jorden utan att någonsin behöva dö. — Johannes 11:26.
MINA föräldrar var uppriktiga metodister som regelbundet gick i kyrkan i en liten landsortsstad inte långt från familjens lantgård. Jag föddes i den natursköna jordbruksdalen Wairarapa, omkring 130 kilometer nordöst om Wellington på Nya Zeeland. Där njöt vi av synen av snötäckta berg, klara bergsfloder, böljande kullar och fruktbara slätter.
I metodistkyrkan fick vi lära oss att alla goda människor kommer till himlen men att de onda kommer till helvetet, en brinnande pinoplats. Jag kunde inte förstå varför Gud, om han ville att människor skulle leva i himlen, inte från början hade placerat dem där. Jag hade alltid fruktat för döden och ofta undrat över varför vi behöver dö. År 1927, när jag var 16 år, drabbades vår familj av en tragedi. Det ledde mig till att börja söka svaren på mina frågor.
Varför dog Reg?
När min bror Reg var 11 år, blev han allvarligt sjuk. Läkaren kunde inte fastställa vad som var i olag och var ur stånd att hjälpa honom. Mor kallade på metodistpastorn. Han bad över Reg, men detta tröstade inte mor. Ja, hon talade om för pastorn att hans böner var verkningslösa.
När Reg dog, talade mor med alla och envar för att tillfredsställa sin törst efter sanningsenliga svar på frågan varför hennes yngste son måst dö. Under det att hon talade med en affärsman i staden, frågade hon om han kände till något om de dödas tillstånd. Det gjorde han inte, men han sade: ”Det var någon som lämnade en bok här; den får du gärna överta.”
Mor tog hem boken och började läsa den. Hon kunde inte lägga den ifrån sig. Steg för steg ändrades hela hennes läggning. Hon sade till familjen: ”Det här är det; det här är sanningen.” Boken var Den gudomliga tidsåldersplanen, första delen av Studier i Skriften. Jag tvivlade till att börja med och försökte komma med invändningar mot bokens framställning av Skaparens uppsåt. Men till sist tog mina argument slut.
Jag omfattar den bibliska sanningen
Jag tänkte: ”Föreställ dig att leva för evigt, att aldrig behöva dö!” Ett sådant hopp är vad man kunde förvänta av en kärleksfull Gud. En paradisisk jord! Ja, det var någonting för mig.
Efter att ha lärt känna dessa underbara sanningar brukade mor och tre kristna systrar från Wellington, systrarna Thompson, Barton och Jones, vara borta flera dagar i sträck och sprida Rikets säd vida omkring på landsbygden. Även om far inte hade mors missioneringsanda, understödde han henne i hennes verksamhet.
Jag var övertygad om sanningen, men till en tid gjorde jag föga i fråga om mina trosuppfattningar. År 1935 gifte jag mig med Rowena Corlett, och med tiden blev vi välsignade med en dotter, Enid, och en son, Barry. Jag arbetade som boskapsuppköpare och köpte tusentals kreatur av lantbrukarna i trakten. När dessa lantbrukare resonerade politik, kände jag mig glad när jag sade till dem: ”Inga av dessa mänskliga ansträngningar kommer att lyckas. Guds kungarike är den enda regering som kommer att fungera.”
Ledsamt nog började jag röka; jag hade ständigt en cigarr i mungipan. I sinom tid försämrades min hälsa, och jag blev inlagd på sjukhus med smärtsamma magproblem. Jag fick veta att jag hade akut gastroenterit, vållad av min rökning. Trots att jag slutade med vanan, var det inte ovanligt att jag drömde att jag rökte en evig cigarr eller cigarrett. Vilken hemsk vana rökningen kan vara!
Sedan jag slutat med tobaken, gjorde jag andra viktiga justeringar. År 1939, när jag var 28 år, blev jag döpt i Mangataifloden, nära vårt hem på landet. Robert Lazenby, som senare hade tillsynen över predikoverket på Nya Zeeland, färdades hela vägen från Wellington för att hålla talet i vårt hem och döpa mig. Från och med den tiden var jag ett frimodigt Jehovas vittne.
Predikoverket organiseras
Efter mitt dop blev jag förordnad som tillsyningsman för Eketahunaförsamlingen. Min hustru, Rowena, hade ännu inte omfattat Bibelns sanning. Men jag talade om för henne att jag skulle be Alf Bryant komma till oss från Pahiatua för att visa mig hur jag skulle vittna på rätt sätt från hus till hus. Jag ville organisera predikoverket och gå igenom vårt distrikt systematiskt.
Rowena sade: ”Hector, om du går ut för att vittna från hus till hus, kommer jag inte att vara här när du kommer tillbaka. Jag lämnar dig. Ditt ansvar är här — i hemmet med familjen.”
Jag visste inte vad jag skulle göra. Tvekande klädde jag mig. ”Jag måste göra det”, tänkte jag för mig själv. ”Mitt liv beror på det, och det gör också min familjs liv.” Jag försäkrade därför Rowena om att jag inte ville skada henne på något vis. Jag talade om att jag älskade henne innerligt, men eftersom det gällde både Jehovas namn och suveränitet och våra egna liv, var jag tvungen att predika på det viset.
Alf och jag gick till första dörren, och han förde ordet. Men ganska snart tog jag över samtalet och berättade för den besökte att det som händer i våra dagar är en motsvarighet till det som skedde på Noas tid och att vi måste göra något för att säkra vår räddning. (Matteus 24:37—39) Jag fick lämna några broschyrer där.
Sedan vi gått därifrån, sade Alf: ”Varifrån har du fått all den kunskapen? Du behöver inte mig. Gå du på egen hand, så täcker vi dubbelt så stort distrikt.” Det blev alltså vad vi gjorde.
När vi gick hem, visste jag inte vad vi hade att vänta. Till min överraskning och glädje hade Rowena en kopp te färdig åt oss. Två veckor senare följde min hustru med mig i det offentliga vittnandet och blev ett gott exempel på kristen nitälskan.
Bland de första som blev Jehovas vittnen i vår jordbruksdal var Maud Manser, hennes son William och hennes dotter Ruby. Mauds man var en påstridig man med ett grovt yttre. En dag kom Rowena och jag till deras gård för att ta med Maud i tjänsten. Unge William hade ordnat så att vi skulle använda hans bil, men hans far hade andra tankar.
Situationen var spänd. Jag bad Rowena hålla vår lilla dotter, Enid. Jag steg in i Williams bil och körde hastigt ut ur garaget medan herr Manser skyndade sig för att försöka stänga garagedörren innan vi kunde komma ut. Men han misslyckades. Sedan vi kört en liten bit uppför tillfartsvägen, stannade vi, och jag steg ur bilen för att möta en rasande herr Manser. Jag sade till honom: ”Vi skall gå ut i tjänsten på fältet, och fru Manser skall följa med oss.” Jag vädjade till honom, och hans vrede avtog något. När jag nu tänker tillbaka på händelsen, skulle jag kanske ha behandlat situationen annorlunda, men senare blev han mera gynnsamt inställd till Jehovas vittnen, även om han aldrig blev ett vittne.
Det fanns bara några få Jehovas tjänare på den tiden, och vi fick verkligen glädje och nytta av besök av heltidstjänare som tillfälligt vistades på vår gård. Bland dessa besökare var Adrian Thompson och hans syster Molly, vilka båda längre fram skulle vara elever i tidiga klasser vid Vakttornets Bibelskola Gilead för missionärer och få utländska förordnanden, i Japan och Pakistan.
Erfarenheter under krigstiden
I september 1939 började andra världskriget, och i oktober 1940 förbjöd Nya Zeelands regering Jehovas vittnens verksamhet. Många av våra kristna bröder drogs inför landets domstolar. Somliga sattes i arbetsläger och isolerades från hustru och barn. När kriget fortsatte, undrade jag om jag, trots att jag hade en gård med mjölkproduktion, skulle bli inkallad till militärtjänst. Senare kungjordes det att inga fler jordbrukare skulle tas bort från åkrarna till militärtjänst.
Rowena och jag fortsatte i vår kristna tjänst, och var och en av oss ägnade mer än 60 timmar i månaden åt predikoverket. Under den här tiden hade jag privilegiet att få hjälpa unga vittnen som bevarade sin kristna neutralitet. Jag trädde upp å deras vägnar inför domstolarna i Wellington, Palmerston North, Pahiatua och Masterton. Vanligtvis var en präst medlem av den nämnd som skötte inkallelserna till krigstjänst, och det var ett nöje att avslöja deras okristna stöd av krigsansträngningen. — 1 Johannes 3:10—12.
En kväll medan Rowena och jag höll på att studera Vakttornet, gjorde detektiver husrannsakan hos oss. Vid den fann de biblisk litteratur i vårt hem. ”Ni kan hamna i fängelse för det här”, sade de oss. När detektiverna satte sig i sin bil för att ge sig i väg, upptäckte de att bromsarna hade låst sig, och de fick inte i gång bilen. William Manser hjälpte dem att laga bilen, och vi hörde aldrig av männen igen.
Under tiden som förbudet var i kraft brukade vi gömma biblisk litteratur i en byggnad i en avlägsen del av vår gård. Mitt i natten brukade jag besöka avdelningskontoret på Nya Zeeland och lasta bilen full med litteratur. Sedan förde jag hem den och lagrade den på vårt isolerade ställe. En natt, när jag kom till avdelningskontoret för att hämta en hemlig försändelse, tändes ljuset plötsligt över hela området! Polisen ropade: ”Nu har vi dig fast!” Överraskande nog lät de mig ge mig av utan alltför mycket bråk.
År 1949 sålde Rowena och jag lantgården och bestämde oss för att vara pionjärer tills våra pengar tog slut. Vi flyttade till ett hus i Masterton och tjänade som pionjärer i Mastertonförsamlingen. Inom två år bildades Featherstonförsamlingen med 24 verksamma förkunnare, och jag tjänade som presiderande tillsyningsman. År 1953 fick jag sedan privilegiet att resa till Förenta staterna för att vara med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. Rowena kunde inte följa med mig, eftersom hon måste ta vård om vår dotter, Enid, som led av förlamning på grund av en hjärnskada.
Sedan jag återvänt till Nya Zeeland blev jag tvungen att skaffa mig deltidsarbete. Vi flyttade tillbaka till Mastertonförsamlingen, där jag blev förordnad som presiderande tillsyningsman. Ungefär vid den tiden köpte William Manser Lilla teatern i Masterton, och detta blev vår första Rikets sal i Wairarapa. Under 1950-talet kunde vår församling glädja sig åt utmärkt tillväxt, andligen och vad antalet beträffar. När kretstillsyningsmannen kom på besök, brukade han därför uppmuntra de mogna att flytta till andra delar av landet för att hjälpa till med predikoverket där, och ett antal gjorde det.
Vår familj stannade kvar i Masterton, och under de följande årtiondena hade jag inte bara många privilegier i församlingen, utan kunde också glädja mig åt uppgifter vid både nationella och internationella sammankomster. Rowena tog nitiskt del i tjänsten på fältet och hjälpte ständigt andra att göra detsamma.
Jag uthärdar trosprov
Som det konstaterades i inledningen fick jag år 1985 den diagnosen att jag hade obotlig cancer. Hur mycket önskade inte min trogna hustru, Rowena, och jag, tillsammans med våra barn, att få höra med till de miljoner som nu lever som aldrig skall dö! Men läkarna skickade hem mig för att dö. Först frågade de mig dock hur jag såg på diagnosen.
”Jag kommer att bevara hjärtat lugnt och optimistiskt”, svarade jag. Det bibliska ordspråket blev min stabilisator: ”Ett lugnt hjärta är den köttsliga organismens liv.” — Ordspråken 14:30.
Cancerspecialisterna lovprisade detta bibliska råd. ”Den mentala synen på saken är 90 procent av boten, när det gäller cancerpatienter”, sade de. De rekommenderade också sju veckors strålbehandling. Glädjande nog blev jag slutligen framgångsrik i att bekämpa cancern.
Under den här mycket svåra tiden fick jag ett fruktansvärt slag. Min vackra, lojala hustru drabbades av hjärnblödning och dog. Jag fann tröst i de exempel på trogna som finns nedtecknade i Skriften och i hur Jehova ordnade det för dem, när de bevarade sin ostrafflighet. Hoppet som jag hyser om den nya världen förblir alltså klart. — Romarna 15:4.
Inte desto mindre blev jag nedstämd och ville sluta att tjäna som äldste. Bröderna i församlingen uppmuntrade mig tills jag återigen hade kraft att fortsätta. Resultatet har blivit att jag utan avbrott har kunnat tjäna som kristen äldste och tillsyningsman under de 57 senaste åren.
Jag ser framtiden an med tillförsikt
Att ha fått tjäna Jehova alla dessa år har varit ett oskattbart privilegium. Hur många välsignelser har jag inte haft! Det tycks inte vara så länge sedan jag som 16-åring hörde min mor utbrista: ”Det här är det; det här är sanningen!” Min mor förblev ett troget, nitiskt vittne ända fram till sin död, år 1979, när hon var över 100 år. Hennes dotter och sex söner blev också lojala vittnen.
Min brinnande önskan är att få leva och se Jehovas namn rentvått från all smälek. Skall jag få se mitt livslånga hopp om att aldrig dö förverkligat? Det återstår naturligtvis att se. Jag är emellertid övertygad om att många, ja, miljoner, till sist skall få uppleva den välsignelsen. Så länge som jag fortsätter att leva kommer jag därför att sätta högt värde på att få bli räknad bland dem som aldrig skall dö. — Johannes 11:26.
[Bild på sidan 28]
Min mor
[Bild på sidan 28]
Tillsammans med min hustru och mina barn