Rapport från förkunnare av Riket

”Jehovas namn är ett starkt torn”

DET är en osäker tid vi lever i. Livet kan tyckas flyta lugnt och normalt. Men plötsligt och utan förvarning har somliga råkat i stor fara innan de fattat vad som håller på att hända. En politisk omvälvning, en våldsman, en naturkatastrof eller en allvarlig sjukdom kan göra att man plötsligt befinner sig i fara. Vad det än må vara måste en kristen ställa sig frågan: Vart skall jag vända mig när livet står på spel?

David, en missionär som bor på ett av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, fick lära sig svaret på den frågan genom en skräckfylld upplevelse. Eftersom han arbetar som chaufför, lämnade han Betel tidigt på morgonen för att hämta några tillfälliga arbetare (frivilliga arbetare som bor utanför Betel). Det var fortfarande mörkt. Han hade plockat upp Rosalía och körde förbi en polisstation när han hörde det första skottet.

Sedan hände allt i rasande fart. Han hörde något som lät som en stor smällare och förstod att luften höll på att gå ur ett av däcken. Plötsligt fick han se en soldat stå mitt på vägen med sitt gevär riktat rakt mot honom. Tre saker hände nästan samtidigt: En skottsalva träffade ena sidan av jeepen och splittrade rutorna; David och Rosalía duckade; soldaten sköt igenom vindrutan i ögonhöjd.

David bromsade så gott han kunde där han satt nedböjd samtidigt som jeepen besköts med kulor. Både David och Rosalía trodde att dödens stund hade kommit. De bad högt till Jehova om hans beskydd. Rosalía sade senare att hon i detta ögonblick hade undrat över hur hennes familj skulle reagera när de fick höra att hon var död!

Fortfarande vid liv!

Ljudet av skottlossning och glas som splittrades tystnade till sist, och David lät blicken glida över till Rosalía. När han såg en liten, rund blodfläck på hennes rygg, var hans hjärta nära att stanna. Men det var ingen kula, utan bara en glasbit som hade trängt in i huden. Krossat glas hade skurit in i hennes knän så att de blödde, men i övrigt föreföll hon oskadd.

Män i militäruniform och med vita armbindlar kom fram till jeepen och beordrade dem att gå ut med händerna över huvudet. En, som tycktes vara av högre rang, vände sig till en soldat och sade: ”Du fick order att inte skjuta på civila.” Soldaten kom med undanflykter och påstod att han hade hört skott och trodde att de kom från jeepen.

När David identifierade Rosalía och sig själv som Jehovas vittnen, reagerade militärerna välvilligt. Han förklarade vad han höll på med, men soldaterna ville ändå hålla dem kvar. Under de tidiga morgontimmarna hade tydligen en grupp militärer iscensatt en statskupp, och de här soldaterna hade varit i färd med att ta över polisstationen när David och Rosalía passerade i jeepen.

Rosalía var djupt skakad men bevarade modigt sitt lugn när David vädjade att de skulle bli frisläppta. Till slut fick de lov att ge sig i väg — men utan jeepen. De var tvungna att gå till en större gata i närheten och ta en buss till avdelningskontoret, där sjukavdelningen tog hand om Rosalía.

Bönens makt

David lärde sig någonting av upplevelsen — att aldrig underskatta kraften i innerliga böner och att aldrig glömma att det ofta är ett skydd att modigt identifiera sig som ett Jehovas vittne. Det kan rent bokstavligt visa sig vara så att ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.” — Ordspråken 15:29; 18:10; Filipperna 4:6.

[Bildkälla på sidan 19]

Foto: Publicaciones Capriles, Caracas, Venezuela