Neutralitet
Definition: Den hållning som intas av dem som inte tar parti för eller stöder någon av två eller flera stridande parter. Både forntida och nutida historia vittnar om att sanna kristna i alla nationer och under alla omständigheter har försökt bevara sig fullständigt neutrala i konflikter mellan olika fraktioner i världen. De lägger sig inte i hur andra handlar när det gäller att delta i patriotiska ceremonier, tjäna i väpnade styrkor, ansluta sig till ett politiskt parti, kandidera till ett politiskt ämbete eller rösta. Själva tillber de endast Jehova, Bibelns Gud; de har oförbehållsamt överlämnat sitt liv åt honom och ger hans kungarike sitt fulla stöd.
Vilka skriftställen har haft avgörande betydelse för de kristnas inställning till världsliga myndigheter?
Rom. 13:1, 5—7: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna [de styrande i världen], ty det finns ingen myndighet annat än av Gud. ... Därför finns det tvingande skäl till att ni underordnar er, inte bara för denna vredes skull, utan också för ert samvetes. ... Ge åt alla vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen, fruktan åt honom som kräver sådan fruktan, ära åt honom som kräver sådan ära.” (Ingen regering kan existera utan Guds tillåtelse. Oavsett hur enskilda myndighetspersoner uppför sig visar sanna kristna dem respekt på grund av det ämbete de innehar. För att ta ett exempel: De som tillber Jehova betalar ärligt sina skatter, bland annat som ersättning för de tjänster som alla kan dra nytta av, och de gör det oavsett hur staten använder skattepengarna.)
Mark. 12:17: ”Då sade Jesus: ’Betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.’” (De kristna har således alltid förstått att de inte bara måste ”betala tillbaka” pengar i form av skatter till de världsliga myndigheterna, utan också uppfylla de överordnade förpliktelser de har gentemot Gud.)
Apg. 5:28, 29: ”[En talesman för den judiska högsta domstolen] sade: ’Vi gav er [apostlarna] bestämda order att inte fortsätta med att undervisa på grundval av detta namn [Jesu Kristi namn], och ändå, se! ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning, och ni är beslutna att dra den mannens blod över oss.’ Till svar sade Petrus och de andra apostlarna: ’Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.’” (När mänskliga styresmäns befallningar har varit i direkt strid med Guds krav, har de sanna kristna följt apostlarnas exempel och satt lydnaden för Gud främst.)
Vilka skriftställen har alltid haft avgörande betydelse för de sanna kristnas inställning till att delta i bokstavlig krigföring?
Matt. 26:52: ”Jesus [sade] till honom: ’För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.’” (Kunde det finnas något bättre skäl till att strida än att skydda Guds Son? Men ändå visade Jesus här att dessa lärjungar inte skulle ta till bokstavliga vapen.)
Jes. 2:2—4: ”Det skall ske i dagarnas slutskede att Jehovas hus’ berg kommer att bli fast grundat ovan bergens topp. ... Och han kommer sannerligen att avkunna dom bland nationerna och rätta till förhållandena beträffande många folk. Och de måste smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation kommer inte att lyfta svärd mot nation, inte heller kommer de mer att lära sig att föra krig.” (Enskilda individer ur alla nationer måste personligen bestämma vilken kurs de skall följa. De som bryr sig om Jehovas dom ger bevis för att han är deras Gud.)
2 Kor. 10:3, 4: ”Även om vi nu vandrar i köttet, för vi inte krig efter vad vi är i köttet. Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar.” (Paulus säger här att han aldrig tog till köttsliga vapen, sådana som bedrägeri, ett högtravande språk eller bokstavliga vapen för att skydda församlingen mot falska läror.)
Luk. 6:27, 28: ”Till er som lyssnar säger jag [Jesus Kristus]: Fortsätt att älska era fiender, att göra gott mot dem som hatar er, att välsigna dem som förbannar er, att be för dem som förolämpar er.”
Var det inte så att Jehova tillät det forntida Israel att föra krig?
Jehova befallde de forntida israeliterna att föra krig för att ta i besittning det land som han själv bestämt att de skulle ärva och döda de människor, vars depraverade sedvänjor och trots mot den sanne Guden fick Jehova att betrakta dem som ovärdiga fortsatt liv. (5 Mos. 7:1, 2, 5; 9:5; 3 Mos. 18:24, 25) Men barmhärtighet visades likväl Rahab och gibeoniterna, eftersom de visade tro på Jehova. (Jos. 2:9—13; 9:24—27) I lagförbundet gav Gud riktlinjer för den krigföring han godkände. Han fastställde när någon kunde befrias från militärtjänstgöring och på vilket sätt dessa krig skulle föras. Sådana krig var sannerligen heliga krig, Jehovas krig. Det kan man inte säga om något av de krig nationerna för i dag.
I och med att den kristna församlingen bildades uppstod en ny situation. De kristna står inte under den mosaiska lagen. Kristi efterföljare skulle göra lärjungar av människor av alla nationer; därför skulle man med tiden kunna finna tillbedjare av den sanne Guden i alla dessa nationer. Men med vilket motiv går dessa nationer ut i krig? Är det för att fullgöra hela jordens Skapares vilja, eller är det för att främja något nationalistiskt intresse? Om de sanna kristna i en nation skulle gå ut i krig mot en annan nation, skulle de strida mot medtroende, mot människor som vänder sig till samme Gud som de för att be om hjälp. Helt lämpligt sade Kristus till sina efterföljare att lägga ner svärdet. (Matt. 26:52) När han längre fram blev förhärligad i himlarna, skulle han själv tillintetgöra dem som visat trots mot den sanne Guden och hans vilja. — 2 Thess. 1:6—8; Upp. 19:11—21.
Vad visar profanhistorien om de första kristnas inställning till tjänstgöring i väpnade styrkor?
”En noggrann granskning av alla tillgängliga upplysningar visar att före Marcus Aurelius’ tid [romersk kejsare under åren 161—180 v.t.] var det ingen kristen som blev soldat; och ingen soldat stannade kvar i militärtjänst sedan han blivit kristen.” — E. W. Barnes: The Rise of Christianity (London, 1947), sid. 333.
”Vi som var fulla av krig och ömsesidigt dräpande och allt slags ondska har alla överallt på jorden gjort om våra krigsvapen — våra svärd till plogbillar och våra spjut till jordbruksredskap —, och vi har uppodlat fromhet, rättfärdighet, människokärlek, tro och hopp, som vi har fått från Fadern själv genom honom som blev korsfäst.” — Justinus Martyren i ”Dialogue With Trypho, a Jew” (100-talet v.t.), The Ante-Nicene Fathers (Grand Rapids, Michigan; nytryck av 1885 års Edinburghupplaga), redigerad av A. Roberts och J. Donaldson, band I, sid. 254.
”De kristna [vägrade] att ta någon aktiv del i rikets civila förvaltning eller militära försvar. ... Det var otänkbart att de kristna kunde ta emot befattningar som soldater, ämbetsmän eller härskare utan att förneka en heligare plikt.” — Edward Gibbon: Romerska rikets nedgång och fall (London, 1960), D. M. Lows förkortade version översatt av Claës Gripenberg, band I, sid. 309.
Vilka skriftställen har alltid haft avgörande betydelse för de sanna kristnas inställning till engagemang i politik, i dess frågor och verksamhet?
Joh. 17:16: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag [Jesus] inte är någon del av världen.”
Joh. 6:15: ”Jesus, som visste att de [judarna] ämnade komma och gripa honom för att göra honom till kung, drog sig därför åter undan till berget alldeles ensam.” Längre fram sade han till den romerske ståthållaren: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” — Joh. 18:36.
Jak. 4:4: ”Äktenskapsbryterskor, vet ni inte att vänskapen med världen är fiendskap med Gud? Därför, vemhelst som vill vara världens vän gör sig till Guds fiende.” (Varför är frågan så allvarlig? Därför att, som det sägs i 1 Johannes 5:19, ”hela världen befinner sig i den ondes våld”. I Johannes 14:30 talade Jesus om ”världens härskare” och åsyftade då Satan. Under vems herravälde kommer alltså i själva verket en människa, vilken världslig fraktion hon än kan tänkas stödja?)
Vilken inställning säger profanhistoriker att de första kristna hade till politiskt engagemang?
”Urkristendomen mötte ringa förståelse och betraktades inte med välvilja av den hedniska världens härskare. ... De kristna vägrade att fullgöra vissa förpliktelser som ålades romerska medborgare. ... De ville inte inneha några politiska ämbeten.” — A. Heckel och J. Sigman: On the Road to Civilization, A World History (Philadelphia, 1937), sid. 237, 238.
”De Christna stodo som en presterlig, andelig stam skilda ifrån staten, och christendomen tycktes endast på det sättet, hwilket wisserligen är det renaste, kunna ingripa i det borgerliga lifwet, att den werkade till utbredande af ett allt mera heligt sinnelag bland statens medborgare.” — August Neander: Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia (Norrköping, 1829), översatt av G. Eriksson, Första Delen, Andra Bandet, sid. 42.
Vilka skriftställen har alltid haft avgörande betydelse för de sanna kristnas inställning till ceremonier som har med flaggor och nationalsånger att göra?
1 Kor. 10:14: ”Fly från avgudadyrkan.” (Se också 2 Moseboken 20:4, 5.)
1 Joh. 5:21: ”Små barn, var på er vakt mot avgudarna.”
Luk. 4:8: ”Till svar sade Jesus till honom: ’Det är skrivet: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.”’”
Se också Daniel 3:1—28.
Har verkligen sådana patriotiska symboler och ceremonier en religiös innebörd?
”[Historikern] Carlton Hayes framhöll för länge sedan att ritualen med flaggdyrkan och edgång i de amerikanska skolorna är en religiös ceremoni. ... Att dessa dagliga ritualer är religiösa har till sist bekräftats av Högsta domstolen i en serie domar.” — D. W. Brogan: The American Character (New York, 1956), sid. 163, 164.
”De första flaggorna var nästan uteslutande av religiös karaktär. ... Englands nationalbaner under flera hundra år — det röda Sankt Georgs-korset — var en sådan religiös flagga; i själva verket tycks man alltid ha sökt religionens hjälp för att få nationsflaggor helgade, och ursprunget till många av dem kan spåras till ett religiöst baner.” — The Encyclopædia Britannica (1946), band 9, sid. 343.
”I en offentlig ceremoni som vicepresidenten för [den militära högsta] domstolen var ordförande vid, den 19 november, visades den brasilianska flaggan ära. ... När flaggan hade hissats, yttrade sig försvarsministern Tristao de Alencar Araripe om denna minnesfest på följande sätt: ’... Flaggor har blivit en gud i en patriotisk religion, en gud som kräver tillbedjan. ... Flaggan vördas och dyrkas. ... Flaggan dyrkas, alldeles som fäderneslandet dyrkas.’” — Diário da Justiça (Förbundshuvudstaden Brasilia, Brasilien), 16 februari 1956, sid. 1904—1906.
Vad säger profanhistorien om de första kristnas inställning till patriotiska ceremonier?
”De kristna vägrade att ... offra åt kejsarens genius [skyddsande] — något som ungefär svarar mot att i våra dagar vägra att hälsa flaggan eller svärja lydnadseden. ... Mycket få av de kristna avsvor sig sin tro, fastän man vanligtvis hade ett altare, på vilket det brann en eld, på arenan för att det skulle bli bekvämt för dem. Allt en fånge behövde göra var att strö en nypa rökelse på lågorna, varefter han fick ett offercertifikat och blev fri. Det förklarades också noggrant för honom att han inte tillbad kejsaren; han erkände bara kejsarens gudomliga natur såsom den romerska statens överhuvud. Likväl utnyttjade knappast någon av de kristna möjligheten att slippa undan.” — D. P. Mannix: Those About to Die (New York, 1958), sid. 135, 137.
”Tillbedjan av kejsaren bestod i att strö några korn rökelse eller stänka några droppar vin på ett altare som stod framför en bild av kejsaren. Eftersom situationen ligger så långt bort från vår egen tid kanske vi tycker att handlingen inte skiljer sig från ... att lyfta handen för att hälsa flaggan eller någon framstående styresman i staten — ett uttryck för artighet, respekt och patriotism. Många i det första århundradet såg det kanske på det sättet, men det gjorde inte de kristna. De betraktade det som en handling av tillbedjan och menade att de genom att utföra den skulle ha erkänt kejsaren som en gudom och därmed ha varit illojala mot Gud och Kristus, och därför vägrade de att göra detta.” — M. F. Eller: The Beginnings of the Christian Religion (New Haven, Connecticut; 1958), sid. 208, 209.
Innebär de kristnas neutralitet att de inte är intresserade av sina medmänniskors välfärd?
Sannerligen inte. De känner väl till och försöker samvetsgrant tillämpa den befallning som Jesus upprepade: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt. 22:39) Detsamma gäller det råd som aposteln Paulus nedtecknade: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” (Gal. 6:10) De är övertygade om att det bästa de kan göra för sina medmänniskor är att dela med sig av de goda nyheterna om Guds kungarike, det kungarike som på ett varaktigt sätt skall lösa de problem som mänskligheten ställts inför och som för dem som tar emot det öppnar den fantastiska möjligheten till evigt liv.