Kärleksfulla herdar, tillitsfulla får

DET nära förhållandet mellan en herde och hans får var legendariskt på bibelns tid. Ofta var herden antingen fårens ägare eller medlem av ägarens familj. På morgonen gick han till fållan och kallade till sig sin hjord bland alla de andra hjordar som fanns därinne. Han kände sina får, och de kände hans röst. Han drev inte på dem — han gick i spetsen för dem, och de följde efter. Han ledde dem till grönskande betesmarker och friska vattenkällor. Om vädret var dåligt, förde han dem antingen tillbaka till fållan fram emot kvällen eller sökte skydd för dem i en grotta. Vid mild väderlek tillbringade både han och fåren natten under bar himmel — precis som på hösten år 2 f.v.t. då herdarna ”bodde utomhus och höll vakt om natten över sin hjord”. — Lukas 2:8.

Om ett får gick vilse, letade herden tills han fann det. (Lukas 15:4) Han hade ingen riktig glädje av de 99 förrän det förlorade fåret var återfunnet.

Österländska herdar hade djupa känslor för sina får, vilket en av dem omvittnar: ”Om jag förlorade ett får, blev jag sorgsen i hjärtat. När något av dem blev sjukt eller såldes grät jag, eftersom jag förlorade en vän som jag höll av och som höll av mig. Under den brännande solen i bibelns länder utvecklas, såsom det gjorde i mitt fall, ett band av tillgivenhet och ömhet mellan herden och hans hjord. I sin ensamhet, utan någon mänsklig varelse i närheten, i farofyllda stunder såväl som i fridfulla, känner herden och fåren en stark gemenskap i livet.”

Den trogne herden var en oförskräckt beskyddare. Han jagade bort tjuvar som kom för att stjäla. Han slog ihjäl vilda djur som kom för att ta rov. Och i likhet med herdegossen David kunde han med sina slungstenar träffa på håret utan att missa. (1 Samuelsboken 17:34—36, 49; se också Domarboken 20:16.) Om ett får blev uppätet, försökte herden rädda undan stycken av ben eller päls för att kunna avlägga räkenskap för det förlorade djuret. Detta var i synnerhet fallet om herden var anställd — utan sådana bevis skulle han kunna bli misstänkt för att ha stulit det. — 2 Moseboken 22:12—15; jämför Amos 3:12.

Fåren litade på sina herdar. Många herdar gav sina får beskrivande namn — Trasöra, Tjocksvans, Svartnos, Vitpäls. När herden ropade deras namn, reagerade de. En forskare ville få detta bekräftat när han passerade en fårhjord. Han berättar: ”Därefter bad jag honom [herden] att ropa på ett av sina får. Han gjorde detta, och det lämnade genast sitt bete och de andra fåren och sprang fram till sin herde med så tydliga tecken på välbehag och med en sådan beredvillig lydnad som jag aldrig tidigare hade sett hos något annat djur. Här i landet stämmer det också att ’en främling följer de inte, utan flyr bort ifrån honom’.”

Inte bara Kristus Jesus, utan också Jehova Gud, omtalas som en herde. ”Jehova är min herde”, säger psalmisten. Som sådan visar Jehova, liksom också Jesus, kärleksfull omsorg om ”fåren på hans betesmark”. Om Jehova är det skrivet: ”Han för sin hjord i bet som en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sina armar, och sakta för han moderfåren fram.” — Psalm 23:1; 100:3; NW; Jesaja 40:11.