Frågor från läsekretsen
◼ Vetenskapsmännen menar att en del stjärnor blir utbrända eller exploderar, och varför sägs det då i Jesaja 40:26 (Åkeson) att ”icke någon [av stjärnorna] saknas”?
Jehova dryftar inte här huruvida han tillåter stjärnor att försvinna. Han betonar omfattningen av sin vishet och förmåga.
För kung Hiskia återgav profeten Jesaja Guds varning att babylonierna skulle föra judarna i fångenskap. (Jesaja 39:5—7) Skulle babylonierna kunna hålla Guds folk till obegränsad tid? Nej. Det var inte bara Jehovas uppsåt att befria dem efter 70 år, utan han skulle också göra det. Ingenting skulle hindra honom, som ”mäter upp havens vatten i sin hand och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar”. Han skulle inte behöva rådgöra med någon, ty ”folken är att anse som en droppe ur ämbaret” för honom. (Jesaja 40:12—17) För att betona sina häpnadsväckande möjligheter riktade Jehova uppmärksamheten på den förmåga han visat i skapelsen, som Hesekiel tidigare hade erkänt. (Jesaja 37:16, 17) Gud förklarade:
”Vid vem viljen I då likna mig, att jag skulle vara honom lik? säger den Helige. Lyften upp edra ögon mot höjden och sen: Vem har skapat dessa? Det är han som efter antal förer ut deras här. Han kallar dem alla vid namn, i följd av sin stora kraft och starka arm — icke någon saknas.” — Jesaja 40:25, 26, Åkeson.
Vetenskapsmännen beräknar att det finns tusentals miljoner stjärnor i Vintergatans galax och att det finns omkring ett hundra miljarder galaxer. Ändå känner Gud varje stjärna vid namn, antingen ett enskilt namn eller en namnlik beteckning, kanske på gudomligt språk. Han behärskar deras situation. Liksom en general kan mönstra trupperna, skulle Jehova kunna kalla stjärnorna till mönstring. Om han gjorde det, skulle ingen ”saknas”. Även om en del av dem skulle få ett naturligt slut, skulle detta inte komma som någon överraskning för honom som känner till allt som händer, eftersom han har kännedom om varje stjärnas situation. — Jämför Jesaja 34:16.
Astronomer och fysiker tror att stjärnorna blir utbrända eller exploderar. I Red Giants and White Dwarfs teoretiserar Robert Jastrow över hur detta skulle kunna hända: ”Inom ... stjärnan började en serie kärnreaktioner, i vilka universums alla andra grundämnen framställdes ur grundingrediensen, väte. Till sist utslocknade dessa kärnreaktioner, och stjärnans liv nådde sitt slut. Berövad sina förråd av kärnenergi störtade den samman under sin egen tyngd, och i sammanstörtningens släptåg inträffade en explosion, varvid allt det material som hade skapats inom stjärnan under dess livstid sprutades ut i rymden.”
Efter vad man antar förändrades en del stjärnor genom att förtära sitt väte till röda jättar och utvecklades sedan till vita dvärgar eller supernovor, av vilka en del till sist blev neutronstjärnor eller, teoretiskt sett, svarta hål.
Även om sådana förklaringar godtas vida omkring, har det sista ordet kanske ännu inte hörts; man kan få lära sig mer. Ta till exempel i betraktande följande detaljer, som drogs fram i The New York Times för 24 januari 1989: ”Vetenskapsmännen tror att de står vid randen till större upptäckter angående universums ’mörka åldrar’, det kritiska skedet från tre minuter efter det explosiva skapelseögonblicket till dess att enorma galaxer framträdde. ... Med så föga direkta bevis tillgängliga för vetenskapsmännen har uppbyggnadens begynnelse gjort dem grundligt förbryllade. James S. Trefil, en fysiker vid George Mason University i Fairfax i Virginia i USA, har skrivit: ’Problemet med att förklara galaxernas förekomst har visat sig vara ett av de kvistigaste i kosmologin. De borde med all rätt inte finnas där, men ändå gör de det.’”
I artikeln dryftades vad som kan ha hänt under ”de tre första minuterna”, såsom det förklarades av astrofysikern dr John Mather. Men vi läser ändå: ”Doktor Mather, som märkte en intervjuares växande förvirring, avbröt sin redogörelse för hur man allmänt tänkt sig skapelseförloppet för att säga: ’Allt det här har vi givetvis satt ihop’, vilket betyder att det är en utveckling av teorier som grundar sig på slutledningar.”
Ja, mänskliga vetenskapsmän är mycket begränsade i fråga om vad de verkligen vet och kan veta. Hur annorlunda är det då inte med Skaparen! Hans kunskap och dynamiska energi förtjänar verkligen vår vördnad. Psalmisten sade med rätta: ”Han räknar stjärnornas antal, han nämner dem alla vid namn. Vår Herre är stor och rik på kraft, och hans förstånd är obegränsat. Halleluja!” — Psalm 147:4, 5, 20, Åkeson.
[Bildkälla på sidan 31]
Foto: NASA