Är fasta något som Gud kräver?
I DEN lag som Gud gav israeliterna genom Mose var fasta påbjuden vid ett enda tillfälle — på den årliga försoningsdagen. Lagen föreskrev att israeliterna på den dagen skulle ”utsätta ... [sina] själar för betryck”, vilket anses ha inneburit att de fastade. (3 Moseboken 16:29–31; 23:27; Psalm 35:13) Detta var emellertid inte en rent formalistisk fasta. Firandet av försoningsdagen gjorde israeliterna mer medvetna om sin syndfullhet och behovet av återlösning. Att de fastade på den dagen var följaktligen också ett sätt att visa Gud att de ångrade sina synder och var bedrövade över dem.
Även om detta var den enda fasta som var föreskriven i den mosaiska lagen, fastade israeliterna också vid många andra tillfällen. (2 Moseboken 34:28; 1 Samuelsboken 7:6; 2 Krönikeboken 20:3; Esra 8:21; Ester 4:3, 16) En del av dessa fastor var sådana som enskilda israeliter frivilligt höll som ett tecken på sinnesändring. Jehova uppmanade den felande judiska nationen: ”Kom tillbaka till mig av allt ert hjärta och med fasta och med gråt och med klagan.” De skulle inte bara ha ett yttre sken av ånger, för Gud säger vidare till dem: ”Riv sönder era hjärtan och inte era kläder.” — Joel 2:12–15.
Med tiden blev fastan i många fall en ren formalitet. Jehova avskydde dessa skenheliga fastor och sade därför till de skrymtaktiga israeliterna: ”Skulle den fasta som jag väljer bli som denna, som en dag då jordemänniskan utsätter sin själ för betryck? Då hon böjer sitt huvud alldeles som ett sävstrå och hon breder ut blott säckväv och aska som sin bädd? Är det detta som du kallar för en fasta och en dag som är godtagbar för Jehova?” (Jesaja 58:5) I stället för att göra sin fasta till en offentlig uppvisning borde detta egensinniga folk utföra gärningar som svarade mot sinnesändringen.
En del av de fastor som judarna höll väckte Guds misshag redan från början. Ett exempel är de fyra årliga fastor som den judiska nationen höll till minne av olyckliga händelser som inträffat i samband med Jerusalems belägring och ödeläggande på 600-talet f.v.t. (2 Kungaboken 25:1–4, 8, 9, 22–26; Sakarja 8:19) När judarna hade blivit befriade från fångenskapen i Babylon, sade Jehova genom sin profet Sakarja: ”När ni fastade ... , och detta i sjuttio år, fastade ni då verkligen för mig, ja mig?” Gud godkände inte dessa fastor, därför att judarna fastade och sörjde över domar som hade kommit från Jehova själv. De fastade på grund av de olyckor som drabbade dem, inte på grund av de missgärningar som ledde fram till dessa olyckor. När de hade kommit tillbaka till sitt hemland, borde de glädja sig i stället för att sörja över det förflutna. — Sakarja 7:5.
Är fasta något för kristna?
Även om Jesus Kristus aldrig befallde sina lärjungar att fasta, fastade han själv och hans efterföljare på försoningsdagen, eftersom de stod under den mosaiska lagen. En del av hans lärjungar fastade också frivilligt vid andra tillfällen, eftersom Jesus inte hade gett dem någon anvisning om att undvika denna sedvänja helt och hållet. (Apostlagärningarna 13:2, 3; 14:23) De skulle emellertid inte vanställa sina ansikten för att det skulle ”synas för människor” att de höll på att fasta. (Matteus 6:16) Ett sådant yttre sken av fromhet skulle kanske framkalla beundrande blickar och gillande nickningar från andra människor. Men Gud finner inte behag i sådant hyckleri. — Matteus 6:17, 18.
Jesus talade också om att hans efterföljare skulle fasta vid tiden för hans död. Detta var emellertid inte någon rituell fasta, utan en naturlig reaktion på den djupa sorg som de skulle komma att känna. När han hade uppstått, skulle han ju vara tillsammans med dem igen, och det skulle inte längre finnas något sådant skäl för dem att fasta. — Lukas 5:34, 35.
Den mosaiska lagen upphörde att gälla när ”Kristus [blev] framburen som offer en gång för alla för att bära mångas synder”. (Hebréerna 9:24–28) Och när Lagen upphörde, upphörde också befallningen att fasta på försoningsdagen. Därigenom avskaffades den enda obligatoriska fasta som nämns i Bibeln.
Hur är det i kristenheten?
Vad finns det då för grund för kristenhetens sedvänja att fasta i 40 dagar före påsk, under den så kallade ”fastan”? Både katolska och protestantiska kyrkor iakttar denna sedvänja, även om tillvägagångssättet skiljer sig från kyrka till kyrka. Somliga inskränker sig till en måltid om dagen under hela denna period, andra avhåller sig från kött, fisk, ägg och mjölkprodukter, och åter andra avstår helt från föda på askonsdagen och långfredagen.
Bakgrunden till denna sedvänja anses vara att Jesus fastade i 40 dagar efter sitt dop. Men var Jesu avsikt att instifta en ritual som skulle upprepas år efter år? Inte alls. Detta framgår tydligt av att Bibeln inte säger ett ord om att de första kristna hade en sådan sedvänja. ”Fastan” började firas först på 300-talet efter Kristus. I likhet med många andra av kristenhetens läror är den av hedniskt ursprung.
Om ”fastan” skall efterlikna Jesu fasta i vildmarken efter sitt dop, varför firas den då veckorna före påsk — som ju anses vara tidpunkten för hans uppståndelse? Jesus fastade inte dagarna före sin död. Evangelieskildringarna visar att han och hans lärjungar besökte olika hem och åt måltider i Betania bara några dagar innan han dog, och kvällen före sin död åt han också påskmåltiden. — Matteus 26:6, 7; Lukas 22:15; Johannes 12:2.
Vi kan dra vissa lärdomar av att Jesus fastade efter sitt dop. Han skulle just påbörja en livsviktig tjänst. Hävdandet av Jehovas suveränitet och hela mänsklighetens framtida liv var inbegripet. Det var nu tid för djup meditation och för innerlig bön till Jehova om hjälp och vägledning. Under denna period fann Jesus för gott att fasta. Detta visar att det kan vara på sin plats att fasta, om det görs av rätt motiv och vid lämpliga tillfällen. — Jämför Kolosserna 2:20–23.
När det kan vara tillbörligt att fasta
Låt oss se på några tillfällen när det skulle kunna vara tillbörligt för en kristen i våra dagar att fasta. En person som har begått en synd kanske inte känner för att äta under en viss tid. En sådan fasta skulle givetvis inte genomföras för att imponera på andra eller i vredesmod på grund av den tillrättavisning som han blivit föremål för. Och fastandet skulle naturligtvis inte i sig självt rätta till hans förhållande till Gud. En verkligt ångerfull person skulle emellertid känna djup sorg över att ha bedrövat Jehova och förmodligen också sina vänner och familjemedlemmar. Hans ångest och ihärdiga böner om förlåtelse kan göra att han inte har någon lust att äta.
Kung David i Israel upplevde något liknande. När han riskerade att förlora den son som han fått med Batseba, koncentrerade han sig helt på att be till Jehova för att barnet om möjligt skulle skonas. Under denna tid, när han inriktade alla sina krafter och känslor på sina böner, fastade han. På liknande sätt kan en kristen i våra dagar finna det lämpligt att avstå från föda i vissa stressfyllda situationer. — 2 Samuelsboken 12:15–17.
Det kan också finnas tillfällen då en gudfruktig person vill koncentrera sig på någon djup andlig fråga. Han kanske måste göra efterforskningar i Bibeln och i kristna publikationer. Han kan också behöva avsätta tid för begrundan och meditation. Under sådana djupa studier kanske han väljer att inte låta sig distraheras genom att äta. — Jämför Jeremia 36:8–10.
Bibeln nämner flera tillfällen då Guds tjänare fastade när viktiga beslut skulle fattas. På Nehemjas tid skulle judarna sluta ett avtal med Jehova, och om de bröt avtalet skulle de komma under en förbannelse. De skulle under ed lova att skicka i väg sina utländska hustrur och hålla sig avskilda från de kringliggande nationerna. Innan de svor denna ed, fastade hela församlingen och bekände sina synder. (Nehemja 9:1, 38; 10:29, 30) En kristen som måste fatta viktiga beslut kan också välja att avstå från mat under en viss period.
Beslutsfattandet i äldstekretsarna i den första kristna församlingen var ibland förbundet med fasta. Också i våra dagar kan äldste som ställs inför svåra avgöranden, kanske i samband med kommittéärenden, välja att avstå från mat medan de behandlar frågan.
Om någon väljer att fasta i vissa situationer, är det ett personligt beslut. Ingen har rätt att döma någon annan i sådana frågor. Vi bör inte fasta för att se ”rättfärdiga ut för människorna”, och inte heller bör vi låta mat bli en så viktig del av vårt liv att vi därigenom hindras från att fullgöra viktiga förpliktelser. (Matteus 23:28; Lukas 12:22, 23) Bibeln visar att Gud inte kräver att vi fastar men inte heller förbjuder oss att fasta.
[Bild på sidan 7]
Vet du varför Jesus fastade i 40 dagar efter sitt dop?