JESAJAS BOK

Jesajas bok framhäver med eftertryck Jehova som ”Israels Helige”, en benämning som används om honom 25 gånger i boken. Dessutom pekar den tydligt fram emot Jehovas Messias, eller Smorde, genom vilken Guds folk skall få befrielse.

Den första versen i Jesajas bok visar att boken innehåller ”den syn som Jesaja, Amoz son, skådade angående Juda och Jerusalem”. Även om boken innehåller profetior om många olika nationer bör man alltså inte betrakta dem som en samling isolerade uttalanden som bara gällde dessa nationer. Det rör sig i stället om en rad profetior som direkt påverkade Juda och Jerusalem.

Historisk bakgrund. Jesaja 1:1 visar att Jesaja fick se denna syn i de dagar då Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda. Det här var en period då det rådde stora internationella spänningar och då falska religiösa uppfattningar hade ett starkt inflytande på folket i Juda. Alldeles i början av Jesajas bana som profet dog kung Ussia i spetälska på grund av att han förmätet försökte överta en uppgift som tillhörde prästerna. (2Kr 26:16, 19–21) Om Ussias son Jotam sägs det att han under sin tid som kung gjorde det som var rätt men att ”folket fortsatte ... att handla fördärvligt”. (2Kr 27:2; 2Ku 15:34)

Näste kung var Ahas, som under 16 år var ett dåligt exempel för nationen genom att han dyrkade Baal och offrade människor till honom. ”Man handlade mycket trolöst mot Jehova.” (2Kr 28:1–4, 19) Det var under den här tiden som kungarna i Aram och Israel gick samman för att belägra Jerusalem. Tvärtemot profeten Jesajas råd bad då Ahas om militär hjälp från Assyriens kung, Tiglat-Pileser III. (2Ku 16:5–8; Jes 7:1–12) Därmed gjorde Ahas ”kött till sin arm”, och hans hjärta vände sig bort från Jehova. (Jer 17:5) Assyrien gick med på att ingå en allians men var naturligtvis i första hand intresserat av att öka sin egen makt. Den assyriska hären intog Damaskus i Aram och förde uppenbarligen de religiöst avfälliga israeliter som bodde öster om Jordan i landsflykt. (1Kr 5:26)

När Samaria längre fram underlät att betala tribut blev också denna stad intagen och invånarna deporterade. (2Ku 16:9; 17:4–6; 18:9–12) Därmed upphörde tiostammarsriket att existera, och Juda blev fullständigt omgivet av hedniska nationer. Senare assyriska härskare fortsatte med militära operationer i väst och angrep städer i Juda och kringliggande nationer. Sanherib krävde till och med att Jerusalem skulle kapitulera. Men förhållandena där hade förändrats under Hiskias regering. Hiskia förtröstade på Jehova, och Jehova visade sig vara med honom. (2Ku 18:5–7; Jes 36, 37)

Jesaja började tjäna som profet under Ussias regering, som tog sin början 829 f.v.t., och han fortsatte sin verksamhet en bit in i Hiskias regeringstid, som slutade omkring år 717. I Jesaja, kapitel 6, vers 1, nämns ”det år då kung Ussia dog” (ca år 778) som den tidpunkt då Jesaja fick det uppdrag av Jehova som beskrivs i det kapitlet. Det är emellertid möjligt att han redan då hade skrivit ner de föregående upplysningarna. I kapitel 36, vers 1, sägs det att det var under ”kung Hiskias fjortonde år” (år 732) som Sanherib sände en här mot Jerusalem men slogs tillbaka. Jesaja berättar inte bara om den skrämmande belägringen och om hur Jerusalem befriades utan också om hur Sanherib återvände till Nineve och blev mördad. (Jes 37:36–38) Om dessa sistnämnda historiska upplysningar skrevs ner av Jesaja och inte är ett senare tillägg, kan de visa att Jesaja fortsatte att profetera en tid efter Hiskias 14:e år. Assyriska och babyloniska kronologiska uppteckningar (som visserligen inte är helt pålitliga) tycks ange att Sanherib härskade i omkring 20 år efter fälttåget mot Jerusalem. Judisk tradition (som heller inte alltid är pålitlig) anger att Jesaja blev söndersågad på befallning av kung Manasse. (Några anser att Paulus syftar på detta i Hebréerna 11:37, men det är inte bevisat.) (Jes 1:1)

Det finns även några andra hänvisningar som kan vara till hjälp när det gäller att datera innehållet i vissa delar av Jesajas bok. I kapitel 7, vers 1, står det att Peka, Israels kung, drog upp till Jerusalem för att föra krig på kung Ahas tid. Ahas regerade från 761 till 746 f.v.t., men Pekas regering slutade omkring 758 f.v.t.; händelsen måste därför ha ägt rum före det sistnämnda året. I Jesaja 14:28 sägs det att en viss proklamation om Filisteen kom ”i det år då kung Ahas dog”, dvs. år 746. Med hjälp av sådana hänvisningar kan man avgöra när händelser i Jesajas bok inträffade.

En enda skribent. Vissa bibelkritiker i vår tid har hävdat att Jesaja inte har skrivit hela boken. En del menar att kapitlen 40–66 skrevs av en icke namngiven person som levde ungefär vid den tid då judarnas landsflykt i Babylon slutade. Enligt andra kritiker finns det ytterligare avsnitt i boken som måste ha skrivits av andra än Jesaja. Men det finns inget stöd i Bibeln för dessa påståenden.

De inspirerade kristna bibelskribenterna tillskriver ”profeten Jesaja” både den del av boken som nu utgör kapitlen 1–39 och den del som utgör kapitlen 40–66. De antyder inte ens att det var två personer som bar det namnet eller att en del av boken var skriven av någon med okänt namn. (Jfr t.ex. Mt 3:3 och 4:14–16 med Jes 40:3 och 9:1, 2; även Joh 12:38–41 med Jes 53:1 och 6:1, 10.) Dessutom finns det en rad andra exempel på hur de kristna bibelskribenterna citerar från den sista delen av Jesajas bok och uttryckligen tillskriver citaten ”profeten Jesaja” och inte någon okänd skribent. (Jfr Mt 12:17–21 med Jes 42:1–4; Rom 10:16 med Jes 53:1.) När Jesus Kristus läste från ”profeten Jesajas skriftrulle” i synagogan i Nasaret läste han från Jesaja 61:1, 2. (Lu 4:17–19)

Jesajarullen från Döda havet (IQIs^a, en avskrift som antas vara från slutet av 100-talet f.v.t.) innehåller vittnesbörd om att avskrivaren inte kände till något om att profetian skulle delas efter kapitel 39. Han börjar kapitel 40 på sista raden i den textspalt som innehåller kapitel 39.

Hela Jesajas bok har under århundradenas gång vidarebefordrats som ett enda verk, inte som två eller fler böcker. Att kapitel 39 och kapitel 40 hänger samman med varandra framgår av orden i Jesaja 39:6, 7, som är en tydlig övergång till det som sedan följer.

De som menar att boken måste vara skriven av flera skribenter anser att det var omöjligt för Jesaja att nästan 200 år i förväg förutsäga att en härskare vid namn Cyrus skulle frige de landsflyktiga judarna. Därför antar de att detta skrevs vid en senare tidpunkt, åtminstone efter det att Cyrus hade inlett sina erövringar. (Jes 44:28; 45:1) Men då förstår de inte meningen med den här delen av boken. Avsnittet handlar nämligen i synnerhet om förutvetande, om Guds förmåga att i förväg berätta vad som skall hända hans folk. Närmare 200 år i förväg nämnde den här profetian namnet på en som ännu inte var född och som skulle besegra Babylon och befria judarna. Uppfyllelsen av profetian skulle tydligt bevisa att det var Gud som var upphovet till den. Det var inte Jesajas egen föreställning om framtiden som kom till uttryck, utan som han själv skrev: ”Detta är vad Jehova har sagt.” (Jes 45:1) Men även om man menar att denna del av boken skrevs av en skribent som levde på Cyrus tid löser man inte kritikernas problem. Varför inte det? Därför att denna del av boken också innehåller detaljerade förutsägelser om händelser som skulle inträffa under Messias, Jesu Kristi, liv och tjänst på jorden – händelser som låg ännu längre fram i tiden. Uppfyllelsen av dessa profetior bekräftar att Jesajas profetiska bok är inspirerad av Gud och inte är en samling verk av olika bedragare.

De som protesterar mot att Jesaja skrev kapitlen 40–66 opponerar sig vanligtvis av samma skäl mot att han skrev kapitel 13, som handlar om Babylons fall. Ändå inleds kapitel 13 med orden: ”Proklamationen mot Babylon som Jesaja, Amoz son, såg i en syn.” Det är uppenbart att denne Jesaja är samme ”Jesaja, Amoz son”, som den som omnämns i den inledande versen i kapitel 1.

Samband med andra delar av Bibeln. Mycket av det Jesaja skrev är intimt sammanvävt med många andra delar av Bibeln. Omkring hundra år efter Jesajas tid skrev Jeremia den skildring som finns i Kungaböckerna, och det är intressant att se att det som står i 2 Kungaboken 18:13–20:19 huvudsakligen motsvarar skildringen i Jesaja, kapitlen 36–39. Andra profeter behandlar liknande ämnen som Jesaja skrev om, och dessutom gör andra bibelskribenter många direkta hänvisningar till Jesajas ord.

Bland de mest framträdande och mest citerade profetiorna i Jesajas bok är de som gäller Messias. Som det framgår av den översikt som hör till denna artikel citerar de inspirerade kristna bibelskribenterna många av dessa profetior och tillämpar dem på Jesus. Det är intressant att Jesus Kristus och hans apostlar citerar oftare från Jesajas bok än från någon annan bok i de hebreiska skrifterna när de vill visa vem som är Messias.

Översikten innehåller långt ifrån alla de citat som andra bibelskribenter gör från Jesajas profetia, men den visar några av de profetior som Jesaja är mest känd för. Både de här profetiorna och resten av boken upphöjer Jehova, Israels Helige, som den som räddar sitt folk genom sin smorde Son.