VILDMARK

Det hebreiska ordet för vildmark (midhbạr) avser i allmänhet ett glest befolkat landområde som inte är uppodlat. (Jer 2:2) I vildmark kan det finnas betesmarker (Ps 65:12; Jer 23:10; 2Mo 3:1), cisterner (2Kr 26:10), hus och till och med städer (1Ku 2:34; Jos 15:61, 62; Jes 42:11). Det är sant att midhbạr används om vattenlösa områden som kan kallas verkliga öknar, men ofta avser det helt enkelt stäppområden med buskar och gräs. Andra hebreiska ord som mera direkt avser ökenartade områden används ofta parallellt med midhbạr i poetisk text. (Ps 78:40; Jer 50:12)

Ordet jeshimọ̄n används om en ödemark eller öken. (Ps 68:7; Jes 43:19, 20) Det är tydligen ett starkare ord än midhbạr och betecknar ett kargare landskap, som i uttrycket ”en tom, tjutande öken [jeshimọ̄n]”. (5Mo 32:10) Tillsammans med den bestämda artikeln betecknar det specifika vildmarksområden. (4Mo 21:20; 1Sa 23:19, 24; se JESHIMON.)

Torra och ofruktbara områden, till exempel det som låg på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, beskrivs med ordet ‛aravạh. (4Mo 22:1) Sådana ökenslätter kunde ha uppstått på grund av skogsskövling, vanvård eller långvarig torka, som förvandlade fruktbara områden till karga ödemarker. (Jes 33:9; Jer 51:43) Med bestämd artikel betecknar ordet ett specifikt område i det utlovade landet. (Se ARABA; ARABAS REGNFLODSDAL.) Ytterligare ett annat ord, tsijjạh, betecknar alla former av ”vattenlöst land” och används parallellt med de ovannämnda orden. (Ps 107:35; Jes 35:1)

De egentliga ökenområden som nämns i Bibeln var sällan sandöknar, som vissa delar av Sahara är med sina böljande sanddyner. De var som regel nästan skoglösa, torra eller halvtorra slätter, klippiga platåer eller ödsliga vattenlösa dalgångar omgivna av karga bergstoppar. (Job 30:3–7; Jer 17:6; Hes 19:13)

När israeliterna drog ut ur Egypten ledde Gud dem ut i vildmarken vid Röda havet, så att farao trodde att de hade tappat orienteringen. (2Mo 13:18–20; 14:1–3) På andra sidan Röda havet vandrade de i 40 år från det ena området med vildmark till det andra, bland andra Shurs, Sins, Sinais, Parans och Zins vildmarker. (2Mo 15:22; 16:1; 19:1; 4Mo 10:12; 20:1) Ibland slog de läger vid oaser, till exempel i Elim, där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmer (2Mo 15:27) och vid Kades (4Mo 13:26; 5Mo 2:14). (KARTA, bd 1, sid. 541)

Det utlovade landet, som utgjorde en del av den så kallade bördiga halvmånen, låg som en smal remsa väluppodlat land mellan Medelhavet på ena sidan och stora vildmarksområden på två andra sidor – Syriska öknen i öster och Sinaihalvön i söder. (2Mo 23:31) Inom landets gränser fanns mindre vildmarksområden, till exempel ett område vid Dotan, strax söder om Jisreels lågslätt, där Josef kastades i en cistern av sina bröder (1Mo 37:17, 22), Judas vildmark, som innefattade vissa områden runt städerna Sif, Maon och En-Gedi, vildmarksområden som David tog sin tillflykt till när han flydde från Saul (Dom 1:16; 1Sa 23:14, 24; 24:1), och vildmarksområdena öster om Jordan som övergick i Syriska öknen (4Mo 21:13; 5Mo 1:1; 4:43). Stora delar av den gravsänka som Jordan flyter igenom (som i dag kallas al-Ghor) är ökenartade områden.

Även om många av de vildmarksområden som nämns i Bibeln är fullständigt sterila i dag, finns det orsak att tro att de inte alltid har varit det. Denis Baly skriver: ”Vegetationens beskaffenhet och mönster måste ha undergått stora förändringar sedan Bibelns tid.” (The Geography of the Bible, 1957, sid. 91) De ursprungliga naturförhållandena, då jorden, klimatet och vegetationen utgjorde en stabil miljö med liten jorderosion, kom i obalans på grund av skogsskövling. När det inte längre fanns några träd som kunde ge skugga och inga rötter som höll kvar jorden, förstördes marken av den brännande sommarvärmen och de kraftiga vinterregnen. Jorden blev svedd av solen, bortblåst av vinden, söndersprucken vid extrema temperaturväxlingar och bortsköljd av regnet. Arkeologiska undersökningar visar att många områden som nu är helt ofruktbara en gång ”omfattade betesmarker, slätter och oaser där källor och sporadiska regn tillsammans med omsorgsfull vattenhushållning gjorde det möjligt att bygga samhällen och upprätthålla viktiga karavanvägar”. (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 1, sid. 828) Även i dag är många av dessa vildmarksområden täckta av en grön matta av växtlighet på våren, men vid slutet av sommaren är de karga och förbrända på grund av torkan och hettan.

Förhållandena under vandringen i vildmarken. Trots att förhållandena i vissa av vildmarksområdena antagligen var gynnsammare förr i tiden än i dag, kunde Mose tala om israeliternas vandring genom Sinai som en vandring ”genom den stora och fruktansvärda vildmarken med giftormar och skorpioner och med törstig mark utan vatten”. (5Mo 1:19; 8:15; BILD, bd 1, sid. 542) Det var ett ”febrarnas land” (Hos 13:5), ett ”torkans och den djupa skuggans land” (Jer 2:6). De mer ofruktbara områdena var antingen obebodda (Job 38:26) eller befolkade av människor som bodde i tält och levde som nomader (1Kr 5:9, 10; Jer 3:2). Här växte törnbuskar (1Mo 21:14, 15; 2Mo 3:1, 2; Dom 8:7), törniga lotusträd och täta snår av taggiga akacieträd (2Mo 25:10; Job 40:21, 22).

Utmattade resenärer som färdades på de upptrampade stigarna (Jer 12:12) sökte kanske skugga under de långa, smala grenarna på en ginstbuske (1Ku 19:4, 5), under ett litet enträd (Jer 48:6) eller bakom den knotiga stammen hos en tamarisk med dess fjäderlika grönska av små ständigt gröna blad (1Mo 21:33). Högt uppe på den molnfria himlen kretsade örnar och andra rovfåglar (5Mo 32:10, 11), medan hornormar och pilormar gled över klipporna och in under buskarna, sandödlor kilade omkring och stora varaner vandrade fram på korta, kraftiga ben (3Mo 11:30; Ps 140:3; Jes 34:15). Stenbockar höll till på klipporna (1Sa 24:2), vildåsnor, zebror, kameler och strutsar strövade omkring på jakt efter ätbar växtlighet, och man kunde till och med få syn på pelikaner och piggsvin (Job 24:5; 39:5, 6; Jer 2:24; Klag 4:3; Sef 2:13, 14). På kvällen blandades tjuten från schakaler och vargar med ugglornas hoande och nattskärrans surrande sång, och detta förstärkte känslan av att vara långt borta från civilisationen. (Jes 34:11–15; Jer 5:6) De som övernattade i vildmarken kände sig förmodligen inte särskilt trygga. (Jfr Hes 34:25.)

Med undantag av några spridda oaser är Sinaihalvön i stort sett ett område av sand, grus och sten. I wadierna (floddalarna) finns sparsam växtlighet. Det är möjligt att regnmängden här var större förr i tiden och att det fanns mer vegetation. Men utan Guds omsorg skulle israeliterna, som antagligen uppgick till tre miljoner, aldrig ha överlevt i detta karga landskap. Som Mose sade till dem på Moabs hedar: ”Akta dig, så att du inte glömmer Jehova, din Gud, ... han som förde dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset, han som lät dig vandra genom den stora och fruktansvärda vildmarken med giftormar och skorpioner och med törstig mark utan vatten, han som lät vatten komma fram åt dig ur den flinthårda klippan, han som i vildmarken gav dig manna att äta, något som dina fäder inte kände till, för att ödmjuka dig och sätta dig på prov för att göra gott mot dig i kommande dagar.” (5Mo 8:11–16)

”Vildmark” i de grekiska skrifterna. Här motsvarar det grekiska ordet ẹrēmos det hebreiska midhbạr. (Lu 15:4) Det betecknar den vildmark som Johannes döparen förkunnade i (Mt 3:1) och de ensliga ställen som en demonbesatt man drevs ut till (Lu 8:27–29). Sedan Jesus hade blivit döpt fastade han och blev frestad av Satan i en vildmark. (Mt 4:1; jfr 3Mo 16:20–22.) Under sin tjänst drog sig Jesus emellanåt ut i ödemarken för att be. (Lu 5:16) Han försäkrade emellertid sina lärjungar om att hans närvaro som regerande kung inte skulle begränsas till någon enslig vildmark, utan skulle göras känd överallt. (Mt 24:26) När aposteln Paulus gjorde sina missionsresor var det fortfarande förbundet med särskilda faror att färdas i vildmarken. (2Kor 11:26; jfr Apg 21:38.)

Bildspråk. Från vildmarksområdena öster och sydöst om Palestina kom också det slags hårda, varma vind som ibland kallas scirocco, ett uttryck som kommer från det arabiska ordet för ”östanvind” (sharquiyya). Denna vind som blåser in från öknen verkar mycket uttorkande och för med sig ett fint, gult stoft. (Jer 4:11) Sciroccon blåser huvudsakligen om våren och hösten och kan om våren vara mycket ödeläggande för nyttoväxter och annan växtlighet. (Hes 17:10) Jehova förutsäger angående Efraim, den stam som representerade det avfälliga norra riket, Israel, att även om ”han ... bär frukt, skall en östanvind ... komma. Från vildmarken stiger den upp, och den torkar ut hans brunn och får hans källa att sina. Den skall röva skatten av alla dyrbara föremål.” Den förödande östanvinden från vildmarken var en symbol för assyriernas anfall på Israel från öster. De plundrade och förde bort israeliterna i fångenskap. (Hos 13:12–16)

Vildmarksområdena, som var glest befolkade och låg orörda och ouppodlade, blev ofta använda för att skildra de ödeläggande verkningarna av invaderande fiendehärar. På grund av Judas trolöshet skulle babyloniska härar göra dess ”heliga städer” och Sion till ”en vildmark” och Jerusalem till ”en ödslig ödemark”. (Jes 64:10) Fruktträdgårdarna och åkrarna skulle ligga helt öde. (Jer 4:26; 9:10–12) Furstarna, som hade varit som majestätiska cedrar i en skog, skulle ”huggas ner”. (Jer 22:6, 7; jfr Hes 17:1–4, 12, 13.) Men längre fram skulle fiendenationerna, Babylon, Egypten, Edom med flera, utsättas för samma behandling som vedergällning för sitt hat och motstånd mot Guds folk. I synnerhet Babylon pekades ut som den nation som skulle bli ”en vattenlös vildmark och en ökenslätt”, obebodd och bortglömd i sin ödslighet. (Jer 50:12–16; Joel 3:19; Sef 2:9, 10)

När judarna vände tillbaka efter den 70 år långa landsflykten skulle det däremot vara som om vildmarken förvandlades till en Edens trädgård, med fruktträdgårdar och bördiga åkrar, som bevattnades av bäckar och floder, och med vassväxter, lummiga träd och blommande växter, vilket alltsammans var ett uttryck för att landet gladde sig och fröjdade sig. (Jes 35:1, 2; 51:3)

Enskilda individer. Liknande bibelställen som handlar om enskilda individer visar att sådana profetior i första hand får en andlig, inte en bokstavlig, uppfyllelse. Den som förtröstar på människor i stället för på Jehova liknas vid ett ensamt träd på ökenslätten. Han kan inte hoppas på att få se det goda. Men den som förtröstar på Jehova är lik ”ett träd som är planterat vid vatten”, fruktbart och frodigt. Han kan känna sig trygg. (Jer 17:5–8) Dessa kontraster gör också att man bättre kan göra sig en bild av förhållandena i vildmarken.

”Havsvildmarken”. Några kommentatorer uppfattar uttrycket ”havsvildmarken” (midhbar-jạm) i Jesaja 21:1 som en beteckning för den södra delen av det forntida Babylonien. När Eufrat och Tigris varje år svämmade över sina bräddar förvandlades detta område till något som kunde kallas en ”havsvildmark”.

I Uppenbarelseboken. I Uppenbarelseboken används ordet ”vildmark” i två betydelser. I förbindelse med den symboliska kvinna som föder det kungliga gossebarnet används ordet för att beskriva den ensliga plats där hon finner en tillflykt undan förföljarna. (Upp 12:6, 14) Och i förbindelse med en annan symbolisk kvinna, ”det stora Babylon”, som rider på det sjuhövdade vilddjuret, används ordet för att beskriva den plats där vilddjuren höll till. (Upp 17:3–6, 12–14)