JEREMIA

[Jeremịa] Betyder möjligen ”Jehova upphöjer” eller ”Jehova löser [troligen från moderlivet]”.

1. En benjaminit som slöt sig till David i Siklag. Han var en av Davids väldiga krigare. (1Kr 12:1–4)

2. En av de gaditer som gick över till David ”i bergfästet i vildmarken”, när David var på flykt undan Saul. Jeremia var den femte av dessa väldiga krigare vars ”ansikten var som lejons ansikten, och de var snabba som gaseller på bergen”. Angående dessa anförare av Gads stam som tjänade i Davids här sägs det att ”den ringaste svarade mot hundra och den störste mot tusen”. De ”gick över Jordan i första månaden, när den svämmade över alla sina bräddar, och de jagade sedan bort alla dem som bodde på lågslätterna, åt öster och åt väster”. (1Kr 12:8–15)

3. Den tionde av anförarna av Gads stam i Davids här; se nr 2. (1Kr 12:13, 14)

4. Överhuvud för ett fädernehus i den del av Manasses stam som befann sig öster om Jordan i kungarnas dagar. Rubeniterna, gaditerna och halva Manasses stam, vilka befann sig öster om Jordan (däribland denne Jeremias avkomlingar), ”handlade trolöst mot sina förfäders Gud och bedrev otukt med de gudar som dyrkades av landets folk, de folk som Gud hade förintat inför dem”. Det heter vidare i skildringen: ”Israels Gud uppväckte då den assyriske kungen Puls ande, ja den assyriske kungen Tilgat-Pilnesers ande, så att han [i Pekas, Israels kungs, dagar] förde dem som hörde till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasses stam i landsflykt och lät dem komma till Hala och Habor och Hara och floden Gosan.” (1Kr 5:23–26; 2Ku 15:29)

5. En man från staden Libna, en av prästernas städer. Han var far till kung Josias hustru Hamutal, som var mor till kungarna Jehoahas och Sidkia (Mattanja). (2Ku 23:30, 31; 24:18; Jer 52:1; Jos 21:13; 1Kr 6:57)

6. En profet, son till prästen Hilkia från Anatot, en av prästernas städer i Benjamins område, knappt 5 km nordnordöst om tempelberget i Jerusalem. (Jer 1:1; Jos 21:13, 17, 18) Jeremias far, Hilkia, var inte den överstepräst med detta namn som tillhörde Eleasars släktlinje. Jeremias far tillhörde av allt att döma Itamars släktlinje och härstammade möjligen från Ebjatar, den präst som kung Salomo avsatte från prästtjänsten. (1Ku 2:26, 27)

Får uppdraget som profet. Jeremia kallades till profetämbetet när han var ung, år 647 f.v.t., i det 13:e året av den judeiske kungen Josias regering (659–629 f.v.t.). Jehova sade till honom: ”Innan jag formade dig i moderlivet kände jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Till profet för nationerna gjorde jag dig.” (Jer 1:2–5) Han var således en av de få män vars födelse Jehova direkt åtog sig ansvaret för – antingen genom ett underverk eller genom att han styrde händelseutvecklingen – så att de kunde bli hans särskilda tjänare. Till dessa män hörde också Isak, Simson, Samuel, Johannes döparen och Jesus. (Se FÖRUTVETANDE, FÖRUTBESTÄMMELSE.)

När Jehova talade till Jeremia gav denne uttryck åt osäkerhet. Han svarade: ”Ack, suveräne Herre Jehova! Se, jag förstår ju inte att tala, för jag är bara en pojke.” (Jer 1:6) När man begrundar det här uttalandet och tänker på den frimodighet och fasthet som han visade i sin tjänst som profet, förstår man att hans osedvanliga styrka inte var medfödd, utan berodde på hans obetingade förtröstan på Jehova. Jehova var verkligen med honom ”som en väldig man som injagar skräck”, och det var Jehova som gjorde honom till ”en befäst stad och till en järnpelare och till kopparmurar mot hela landet”. (Jer 20:11; 1:18, 19) Jeremia var så känd för sitt mod och sin frimodighet att några på den tid då Jesus utförde sin tjänst på jorden tog Jesus för att vara Jeremia som hade återvänt till livet. (Mt 16:13, 14)

Hans skrifter. Förutom profet var Jeremia också forskare och historieskrivare. Han skrev den bok som bär hans namn, och den allmänna uppfattningen är att han också skrev Första och Andra Kungaboken, som handlar om båda rikenas (Judas och Israels) historia från den tid då Samuelsböckernas skildring slutar (dvs. i slutet av den tid David var kung över hela Israel) fram till båda rikenas undergång. Hans kronologiska upplysningar om kungatiden, som ges på så sätt att han jämför Israels och Judas kungars regeringsperioder, gör det möjligt att komma fram till en exakt tidsbestämning av vissa händelser. Efter Jerusalems fall skrev Jeremia också boken Klagovisorna.

Domsbudskap. Jeremia var inte en sådan som ständigt klagade. Han var i stället kärleksfull, hänsynsfull och medlidsam. Han visade god självbehärskning och enastående uthållighet, och han blev djupt bedrövad över sina landsmäns handlingssätt och de domar som drabbade dem. (Jer 8:21)

Det var i själva verket Jehova som riktade helt berättigade anklagelser mot Juda, och Jeremia var förpliktad att förkunna dessa anklagelser, och det gjorde han outtröttligt. Det är också viktigt att komma ihåg att Israel var Guds nation, en nation som var knuten till Gud genom ett förbund och som var underställd hans lag, en lag som israeliterna grovt överträdde. Som grund för Jeremias fördömelser hänvisade Jehova upprepade gånger till den mosaiska lagen och gjorde furstarna och folket uppmärksamma på deras ansvar och redogjorde för vad deras lagbrott bestod i. Gång på gång påminde han dem om de varningar han gett genom sin profet Mose angående vad som skulle komma över dem om de bröt hans förbund och inte ville lyssna till hans ord. (3Mo 26; 5Mo 28)

Mod, uthållighet, kärlek. Jeremias mod och uthållighet var i harmoni med hans kärlek till sitt folk. Han hade uppdraget att förkunna skarpa fördömanden och domar som ingav fruktan – särskilt för prästerna, profeterna och härskarna och dem som följde ”den invanda kursen” och hade utvecklat en ”bestående otrohet”. (Jer 8:5, 6) Men han var också medveten om att hans uppdrag bestod i att ”bygga och plantera”. (Jer 1:10) Han grät över den olycka som skulle komma över Jerusalem. (Jer 8:21, 22; 9:1) Klagovisorna är ett vittnesbörd om hans kärlek till och intresse för Jehovas namn och folk. Trots att den fege och vankelmodige kung Sidkia hade uppträtt svekfullt mot Jeremia, kom denne med en allvarlig uppmaning till honom att lyda Jehovas röst så att han kunde förbli vid liv. (Jer 38:4, 5, 19–23) Dessutom hade Jeremia ingen egenrättfärdig inställning, utan inbegrep sig själv i samband med att han erkände nationens ondska. (Jer 14:20, 21) När han hade blivit frigiven av Nebusaradan, tvekade han att lämna dem som skulle föras bort i landsflykt till Babylon, kanske för att han kände att han borde dela deras lott eller för att han önskade fortsätta att tjäna deras andliga intressen. (Jer 40:5)

Under den långa tid Jeremia tjänade hände det ibland att han blev modfälld och behövde få tröst och bli styrkt av Jehova, men inte heller i den situationen försummade han att be till Jehova om hjälp. (Jer 20)

Vänner. Under alla de 40 år som Jeremia tjänade som profet var han aldrig ensam. Jehova var med honom och befriade honom från hans fiender. (Jer 1:19) Jeremia fann behag i Jehovas ord. (Jer 15:16) Han undvek att umgås med sådana som inte respekterade Gud. (Jer 15:17) Han fann goda vänner bland dem som han kunde bygga upp (Jer 1:10), nämligen rekabiterna, Ebed-Melek och Baruk. Genom dessa vänner fick han hjälp och blev befriad från döden, och det hände mer än en gång att Jehova manifesterade sin makt genom att beskydda honom. (Jer 26:7–24; 35:1–19; 36:19–26; 38:7–13; 39:11–14; 40:1–5)

Symboliska dramer. Jeremia iscensatte flera symboliska dramer som visade vilket tillstånd Jerusalem befann sig i och vilken olycka som skulle komma över staden. Jeremia besökte till exempel en krukmakare som förstörde det kärl han hade gjort (Jer 18:1–11), och han köpte ett bälte som blev fördärvat. (Jer 13:1–11) Jeremia fick befallning att inte gifta sig. Detta tjänade som en varning för ”en död till följd av sjukdomar” som skulle drabba de barn som föddes under Jerusalems sista dagar. (Jer 16:1–4) Han slog sönder en kruka inför ögonen på de äldste i Jerusalem som en symbol för att staden inom kort skulle krossas. (Jer 19:1, 2, 10, 11) Han köpte tillbaka en åker av sin farbrors son Hanamel som en bild av den återställelse som skulle ske efter den 70 år långa landsflykten. Vid den tiden skulle det på nytt köpas åkrar i Juda. (Jer 32:8–15, 44) I Tachpanches i Egypten gömde han några stora stenar i tegelterrassen vid faraos hus och profeterade att Nebukadnessar skulle sätta sin tron alldeles ovanpå de här stenarna. (Jer 43:8–10)

En sann profet. Jeremia erkändes som en sann Guds profet av Daniel, som genom studium av Jeremias ord om den 70 år långa landsflykten blev i stånd att styrka och uppmuntra judarna när deras befrielse var nära. (Dan 9:1, 2; Jer 29:10) Esra riktade uppmärksamheten på uppfyllelsen av Jeremias ord. (Esr 1:1; se också 2Kr 36:20, 21.) Aposteln Matteus pekade på en av Jeremias profetior som gick i uppfyllelse under Jesu barndom. (Mt 2:17, 18; Jer 31:15) Aposteln Paulus hänvisade till profeterna, och han citerade från profeten Jeremias skrifter i Hebréerna 8:8–12. (Jer 31:31–34) Paulus skrev angående dessa män att ”världen var dem inte värdig” och att ”alla dessa fick gott vittnesbörd genom sin tro”. (Heb 11:32, 38, 39)

7. Son till Habassinja och far till Jaasanja. Den senare var en av de framträdande männen bland rekabiterna, vars ostrafflighet sattes på prov av profeten Jeremia genom att han erbjöd dem vin, vilket de dock vägrade att dricka. (Jer 35:1–10, 19)

8. En präst (eller en som representerade det prästerliga huset med detta namn) som tillsammans med ståthållaren Serubbabel och översteprästen Jesua återvände från landsflykten i Babylon 537 f.v.t. (Neh 12:1)

9. En präst (eller en som representerade ett hus med detta namn) bland dem som med sigill bekräftade det ”bindande avtal” som Nehemja och furstarna, prästerna och leviterna slöt inför Jehova om att vandra efter hans lag. Om namnet står för ett hus och inte för en person, kan nr 9 och nr 8 vara identiska. (Neh 9:38; 10:1, 2, 29)

10. En man som av Nehemja blev utsedd att gå i ett processionståg på den återuppbyggda muren runt Jerusalem när den blev invigd. (Detta kan vara den präst som nämns vid namn i Neh 10:2.) Detta tåg följde efter den kör som gick förbi Askhögsporten till höger, förbi Vattenporten, tills den till slut mötte den andra kören vid templet. (Neh 12:31–37) I Jojakims dagar var Hananja överhuvud för Jeremias fädernehus. (Neh 12:12) Om namnet Jeremia här står för ett hus och inte för en person, kan nr 10 och nr 8 vara identiska.