KVARLEVA

Ordet ”kvarleva” används i Bibeln om dem som finns kvar av en släkt, nation eller stam; om dem som överlevt en massaker, en ödeläggelse eller en epokgörande händelse; om dem som förblivit trogna mot Gud i en nation eller en grupp som har avfallit.

Noa och hans familj var en kvarleva eller rest av den människovärld som levde före den stora översvämningen. Verbet sha’ạr, ”vara (bli) kvar”, används när de omtalas som de enda som överlevde eller förblev vid liv. (1Mo 7:23) Längre fram i tiden sade Josef till sina bröder i Egypten: ”Därför sände Gud mig före er, för att säkerställa en kvarleva [dvs. överlevande som kunde säkra släktets fortbestånd; jfr 2Sa 14:7] åt er på jorden och för att bevara er vid liv genom en storslagen räddning.” (1Mo 45:4, 7, not)

En kvarleva av Israel återvänder från landsflykten. När Bibeln talar om en kvarleva är det oftast Guds folk det handlar om. Genom sina profeter varnade Gud israeliterna för att de skulle bli straffade för sin olydnad, men han tröstade dem också genom att förutsäga att en kvarleva skulle bli bevarad, återvända till Jerusalem och återuppbygga staden, tillväxa i antal och uppnå välstånd. (Jes 1:9; 11:11, 16; 37:31, 32; Jer 23:3; 31:7–9)

Efter det att den babyloniske kungen Nebukadnessar 617 f.v.t. hade fört bort Jehojakin, Judas kung, och andra som fångar lät Jehova profeten Jeremia få se en syn av två korgar med fikon. De goda fikonen i synen var en bild av de landsflyktiga judarna som hade förts bort som fångar till Babylon och som Jehova en dag skulle låta återvända till deras land. De dåliga fikonen var en bild av kung Sidkia, hans furstar och andra som ännu inte hade förts i landsflykt (i själva verket större delen av Jerusalems och Judas invånare) samt dem som bodde i Egypten. När Nebukadnessar år 607 ödelade Jerusalem fullständigt, blev nästan alla som bodde i Juda antingen dödade eller förda i landsflykt. Och senare drabbades de som bodde i Egypten (däribland de som hade flytt dit efter år 607), då Nebukadnessar ledde ett fälttåg mot detta land. (Jer 24:1–10; 44:14; 46:13–17; Klag 1:1–6)

Jehova lovade den trogna kvarlevan – de som ångrade de synder som var orsak till att han hade låtit dem gå i landsflykt – att han skulle samla dem som en småboskapshjord i en fålla. (Mik 2:12) Detta gjorde han 537 f.v.t., när en kvarleva av judarna återvände under Serubbabel. (Esr 2:1, 2) De hade varit ”haltande”, men Jehova samlade dem, och även om de var under persiskt herravälde var han nu återigen deras verklige kung, eftersom de hade Serubbabel som ståthållare och den sanna tillbedjan hade blivit återupprättad i templet. (Mik 4:6, 7) De skulle bli som ”daggen från Jehova”, som är uppfriskande och ger växt, och de skulle bli modiga och starka som ”ett lejon bland skogens djur”. (Mik 5:7–9) Den här sistnämnda profetian gick tydligtvis i uppfyllelse under mackabéertiden, och resultatet blev att judarna blev bevarade i sitt land och att de fick behålla sitt tempel tills Messias kom.

Namnet på en av profeten Jesajas söner, Sear-Jasub, innehåller substantivet she’ạr (som är besläktat med verbet sha’ạr) och betyder ”bara en kvarleva (de kvarvarande) skall vända tillbaka”. Detta namn var ett tecken på att Jerusalem skulle falla och att dess invånare skulle föras i landsflykt men att Gud skulle visa barmhärtighet och låta en kvarleva vända tillbaka till landet. (Jes 7:3)

Ingen kvarleva för Babylon. Gud använde Babylon till att straffa sitt folk, men Babylon gick längre än vad som var nödvändigt och fann glädje i att förtrycka och misshandla judarna och hade för avsikt att låta dem förbli i landsflykt för gott. Detta berodde i första hand på att Babylon var den främsta representanten för falsk tillbedjan och hatade Jehova och tillbedjan av honom. Det var därför Gud förklarade: ”Jag skall utrota ur Babylon namn och kvarleva och efterkommande och ättlingar.” (Jes 14:22) Till slut blev Babylon fullständigt ödelagt, för evigt, utan att efterlämna någon kvarleva som kunde återvända för att återuppbygga staden.

En kvarleva av Israel tar emot Kristus. När Jesus Kristus kom till Israels folk blev han förkastad av det stora flertalet. Bara en kvarleva visade tro och blev hans efterföljare. Aposteln Paulus tillämpar några av Jesajas profetior (10:22, 23; 1:9) på denna judiska kvarleva när han skriver: ”Därtill utropar Jesaja om Israel: ’Även om antalet av Israels söner skulle vara som havets sand, är det bara en kvarleva som skall bli räddad. Ty snabbt och slutgiltigt skall Jehova hålla räkenskap på jorden.’ Och alldeles som Jesaja förut hade sagt: ’Om inte härarnas Jehova hade lämnat kvar en avkomma åt oss, skulle vi ha blivit som Sodom, och vi skulle ha liknat Gomorra.’” (Rom 9:27–29) Längre fram talar Paulus om de 7 000 på Elias tid som hade lämnats kvar och inte hade böjt sig för Baal, och han säger: ”Således har då också i den nuvarande tidsperioden en kvarleva trätt fram enligt ett utväljande på grund av oförtjänt omtanke.” (Rom 11:5)

Den andliga kvarlevan. I Uppenbarelseboken, kapitel 12, beskriver aposteln Johannes en syn i vilken han såg en kvinna i himlen och en drake, och han avslutar sin beskrivning med att säga: ”Och draken blev vred på kvinnan och gick bort för att föra krig mot de övriga [el.: ”dem som var kvar”; grek.: loipọ̄n] av hennes avkomma, mot dem som håller Guds bud och har arbetet att vittna om Jesus.” Dessa ”övriga”, som har ”arbetet att vittna om Jesus”, är de sista på jorden av Jesu Kristi bröder, de av hans bröder som lever på jorden efter det att Djävulen blivit nerslungad och en röst kungjort: ”Nu har räddningen och makten och kungariket, som tillhör vår Gud, och myndigheten, som tillhör hans Smorde, blivit en verklighet.” Djävulen, draken, för krig mot denna kvarleva av Kristi andliga bröder med hjälp av de ”vilddjur” och den ”vilddjurets bild” som beskrivs i kapitel 13 i Uppenbarelseboken. Men som framgår av kapitel 14 är det kvarlevan som avgår med segern. (Se AVKOMMA, SÄD.)