Är Bibeln inspirerad av Gud?

1, 2. Varför respekterar många Bibeln, och vad gör dess skribenter anspråk på?

THE New Encyclopædia Britannica kallar Bibeln ”den förmodligen mest inflytelserika boksamlingen i människans historia”. Bibeln står högt i anseende hos många därför att den är så gammal — delar av den skrevs för 3.500 år sedan. Men det är dess praktiska och aktuella råd som är en av orsakerna till att mer än tre miljarder exemplar har spridits och att den helt eller delvis har översatts till nästan två tusen språk, vilket gör den till världens mest spridda bok genom tiderna.

² Förutom dessa faktorer, som alla inger respekt för Bibeln, finns det ytterligare ett drag som har gjort att den haft sådant inflytande och sådan dragningskraft tiderna igenom — dess anspråk på att vara den allsmäktige Gudens inspirerade uppenbarelse. Mose, som sammanställde Torah (Bibelns fem första böcker), ”skrev ner” allt som Gud uppmanade honom till, vilket inbegrep skapelseberättelsen, skildringen om den stora översvämningen på Noas tid och berättelserna om Abraham och om hur Mose umgicks med Gud. (2 Moseboken 24:3, 4) Kung David sade: ”HERRENS ande har talat genom mig, hans budskap är på min tunga.” (2 Samuelsboken 23:2) Andra bibelskribenter gjorde liknande uttalanden om att de hade Guds vägledning. Alla dessa skrifter utgör tillsammans Guds egen förklaring av historien — dess verkliga innebörd, uttolkning och slutresultat. Bibelns många olika skribenter — kungar, lejda arbetare, präster och andra — fungerade alla som sekreterare och skrev ner tankar från Gud, Bibelns författare och den som står som garant för dess löften.

3. Vad visar att tron på Gud och tron på vetenskapen inte är oförenliga?

³ Eftersom Bibeln gör anspråk på att ha Gud som sin författare, är kanske den viktigaste frågan för många om författaren verkligen existerar. Många förnekar öppet Guds existens. Andra har fått intrycket att alla intelligenta människor förnekar tanken på en Gud och tron på Bibeln och frågar: ”Varför tror inte vetenskapsmännen på Gud?” Stämmer verkligen det intrycket? I en artikel i tidskriften New Scientist hette det: ”Enligt den här uppfattningen räknar man allmänt med att vetenskapsmän inte tror på Gud, ... en uppfattning som är fullständigt felaktig.”² Samma artikel uppger att slumpvisa utfrågningar vid universitet, forskningsinstitutioner och industrilaboratorier visar att ”så många som åtta av tio vetenskapsmän följer en religiös tro eller stöder principer som är ’icke-vetenskapliga’”. Man kan alltså inte sanningsenligt säga att tro och vetenskap eller vetenskapsmän inte går att förena. (Se rutan på sidorna 4 och 5.)

Finns det bevis för inspiration?

4. Vilka vetenskapliga sanningar omnämndes för tusentals år sedan i Bibeln?

⁴ När man har kommit fram till slutsatsen att det finns övertygande bevis för att det finns en Skapare, kvarstår frågan om han har inspirerat män till att skriva ner hans tankar och uppsåt i Bibeln. Det finns många skäl till att vi kan vara säkra på att det är så. Ett är Bibelns vetenskapliga exakthet. (Se rutan på sidan 6.) Så till exempel sade Job för mer än 3.000 år sedan att Gud ”hänger jorden över intet”. (Job 26:7, JP) För omkring 2.700 år sedan sade profeten Jesaja att Gud ”sitter ovanför jordens cirkel”. (Jesaja 40:22, JP) Hur kunde Job eller Jesaja ha känt till dessa grundläggande vetenskapliga sanningar att jorden svävar i rymden och är ett klot? I dag känner man visserligen till detta, men dessa uttalanden gjordes vid en tidpunkt då man aldrig hörde talas om sådana uppfattningar. Är inte den mest förnuftiga förklaringen till detta att Gud uppenbarade det för dem?

5, 6. Vilka uppfyllelser av profetior ger bevis för att Bibelns skribenter var inspirerade av Gud?

⁵ Profetiorna, som i själva verket är historia skriven i förväg, är kanske Bibelns mest framträdande särdrag som bestyrker dess anspråk på att vara inspirerad av Gud. Profeten Jesaja, till exempel, förutsade inte bara att Jerusalem skulle förstöras av Babylon och att hela den judiska nationen skulle föras bort i fångenskap, utan också att den persiske härföraren Cyrus i sinom tid skulle erövra Babylon och befria judarna ur fångenskapen. (Jesaja 13:17—19; 44:27—45:1) Kan du förklara hur Jesaja 200 år i förväg kunde förutsäga Cyrus’ födelse, hans namn och exakt vad han skulle göra, annat än genom gudomlig inspiration? (Se rutan på sidan 7.)

⁶ Några av de märkligaste profetiorna har upptecknats av Daniel, en profet som levde på 500-talet f.v.t. Han förutsade inte bara Babylons fall för mederna och perserna, utan förutsade också händelser långt efter hans tid, ända in i den avlägsna framtiden. Daniels profetia förutsäger till exempel Greklands uppkomst som världsvälde under Alexander den store (336—323 f.v.t.), hur Alexanders välde delades upp mellan hans fyra härförare efter hans förtidiga död och romarrikets uppkomst och dess fruktansvärda militärstyrka (första århundradet f.v.t.). (Daniel 7:6; 8:21, 22) Alla dessa händelser är nu oemotsägliga historiska fakta.

7, 8. a) Vad har somliga anklagat Bibelns profetior för? b) Vad bevisar att anklagelsen om bedrägeri inte är välgrundad?

⁷ Eftersom Bibelns profetior har varit så exakta, har kritiker brännmärkt dem som bedrägerier, dvs. historia skriven efter det att händelsen ägt rum men under förklädnad av profetia. Men hur kan man med fog påstå att judiska präster skulle våga dikta ihop en profetia? Och varför skulle de hitta på profetior som innehöll den hårdaste tänkbara kritik mot dem själva? (Jesaja 56:10, 11; Jeremia 8:10; Sefanja 3:4) Hur kunde för övrigt en hel läskunnig nation, som var övad och utbildad med Bibeln som sin heliga text, låta sig luras av ett sådant bedrägeri? — 5 Moseboken 6:4—9.

⁸ Hur skulle man ha kunnat bluffa i samband med försvinnandet av hela civilisationer, som Edom och Babylon, när dessa händelser ägde rum många hundra år efter det att de hebreiska skrifterna fullbordats? (Jesaja 13:20—22; Jeremia 49:17, 18) Även om man vidhåller att dessa profetior inte skrevs under den tidsperiod då profeterna levde, skrevs de likväl före 200-talet f.v.t., för då var de redan översatta till grekiska i Septuaginta. Också Dödahavsrullarna (som innehåller delar av alla de profetiska bibelböckerna) dateras till de två århundradena närmast före den vanliga tideräkningens början. Som redan påpekats uppfylldes många profetior först efter denna tidsperiod.

Är Bibeln full av motsägelser?

9—12. a) Varför säger somliga att Bibeln motsäger sig själv? b) Hur kan vissa av ”motsägelserna” klaras ut?

⁹ Men somliga invänder: ”Bibeln är full av motsägelser och skiljaktiga uppgifter.” Mycket ofta har de som gör ett sådant påstående inte själva undersökt saken, utan har bara hört ett eller ett par exempel som andra har nämnt. I verkligheten kan man få en lösning på de flesta skenbara motsägelserna, om man kommer ihåg att Bibelns skribenter ofta koncentrerade sitt ämne till några få ord. Ett exempel på detta finner vi i skapelseberättelsen. Många har frågat sig, när de jämför 1 Moseboken 1:1, 3 med 1 Moseboken 1:14—16, hur det kan komma sig att Gud ”gjorde” ljuskällorna på den fjärde skapelsedagen, när ljuset — som uppenbarligen kom från just dessa ljuskällor — nådde jorden på den första skapelsedagen. I det här fallet undanröjde den hebreiske skribenten behovet av långa förklaringar genom att noggrant välja sina ord. Lägg märke till att 1 Moseboken kapitel 1 verserna 14—16 talar om att ”göra”, till skillnad från att ”skapa” i 1 Moseboken 1:1, och om ”ljuskällor”, till skillnad från ”ljus” i 1 Moseboken 1:3. Detta antyder att det som hände på den fjärde skapelsedagen var att solen och månen, som redan fanns, då blev klart synliga genom jordens täta atmosfär.a

¹⁰ Släktregister har också skapat en del förvirring. Som exempel kan nämnas att Esra räknar upp 23 namn i sin släkttavla över präster i 1 Krönikeboken 5:29—40 (6:3—14, NV) men räknar upp bara 16 namn för samma period när han tecknar sin egen släkttavla i Esra 7:1—5. Detta är ingen skiljaktighet, utan ett enkelt exempel på hur man gjort ett sammandrag av skildringen. Beroende på skribentens avsikt när han nedtecknade en händelse antingen framhävde, bagatelliserade, tog han med eller utelämnade detaljer som en annan bibelskribent uttryckte på annat sätt, när denne skrev ner samma händelse. Det här är ingen motsägelse, utan i stället olika skildringar som speglar skribentens betraktelsesätt och visar vilken läsekrets han skrev för.b

¹¹ Många gånger kan skenbara motsägelser klaras ut genom att man bara tittar på sammanhanget. ”Var fick Kain sin hustru ifrån?” är en fråga som man ofta hör och som håller liv i tron att här finns det en motsägelse i Bibelns skildring. Man utgår då från att Adam och Eva bara hade två söner, Kain och Abel. Problemet blir dock lätt löst om man fortsätter att läsa. Första Moseboken 5:4 lyder: ”Efter Sets födelse levde Adam 800 år och avlade söner och döttrar.” Kain gifte sig alltså med en av sina systrar eller kanske med ett syskonbarn, vilket var i full harmoni med Guds ursprungliga avsikt när det gällde utbredandet av det mänskliga släktet. — 1 Moseboken 1:28.

¹² Det är av allt att döma många detaljer i människans historia som inte är nedtecknade som en del av Guds ord. Men alla nödvändiga detaljer, både för dem som först läste det och för oss i dag, har tagits med utan att det blivit tungt eller omöjligt att läsa.

Kan bara de lärda förstå Bibeln?

13—15. a) Varför tror somliga att Bibeln är alltför svår för oss att förstå? b) Hur vet vi att Gud avsåg att hans ord skulle förstås?

¹³ Har du någon gång frågat dig: ”Varför finns det så många motstridiga tolkningar av Bibeln?” Många uppriktiga människor blir förvirrade och avskräckta, sedan de hört religiösa auktoriteter säga emot varandra. Den slutsats många kommer fram till är att Bibeln är oklar och motsägelsefull. Resultatet blir att många helt vänder ryggen åt Bibeln och tror att den är alltför svår att läsa och förstå. Andra drar sig för att allvarligt börja undersöka Skrifterna, när de ställs inför denna uppsjö av religiösa tolkningar. Somliga säger: ”Lärda män har studerat många år vid teologiska seminarier. Vad skulle jag ha för grund att ifrågasätta det de lär ut?” Men är det så Gud betraktar saken?

¹⁴ När Gud gav Lagen åt Israels nation, antydde han inte att han gav dem ett system av tillbedjan som de inte kunde förstå, ett som skulle behöva lämnas i händerna på teologiska visa män eller ”lärde”. I 5 Moseboken 30:11, 14 förklarade Gud genom Mose: ”Sannerligen, denna föreskrift som jag ålägger dig denna dag är inte alltför svårförståelig för dig, inte heller är den ouppnåelig. Nej, den är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, att efterleva den.” Hela nationen, och inte bara ledarna, uppmanades: ”Ta till hjärtat dessa föreskrifter som jag förelägger dig denna dag. Inpränta dem hos dina barn. Återge dem när du stannar hemma och när du är borta, när du ligger ner och när du stiger upp.” (5 Moseboken 6:6, 7) Guds bud, som alla skrivits ner, var så tydliga att hela nationen, både föräldrar och barn, kunde följa dem.c

¹⁵ Redan på Jesajas tid ådrog sig religiösa ledare Guds fördömelse genom att själva ta på sig uppgiften att göra tillägg till och uttolka Guds lagar. Profeten Jesaja skrev: ”Detta folk har nalkats mig med sin mun och ärat mig med sina läppar men har hållit sitt hjärta långt borta från mig, och dess tillbedjan av mig har blivit ett människobud, som lärts utantill.” (Jesaja 29:13) Deras tillbedjan hade blivit ett bud från människor, inte från Gud. (5 Moseboken 4:2) Det var dessa ”människobud”, deras egna tolkningar och förklaringar, som var motsägelsefulla, inte Guds ord. Det är likadant i dag.

Finns det någon biblisk grund för den muntliga Torah?

16, 17. a) Vad tror somliga angående en muntlig lag? b) Vad antyder Bibeln om en muntlig lag?

¹⁶ Somliga tror att Mose fick motta en ”muntlig Torah” förutom den ”skrivna Torah”. Enligt denna tro gav Gud anvisning om att vissa bud inte skulle skrivas ner, utan i stället vidarebefordras muntligt från generation till generation och så bli bevarade enbart genom muntlig tradition. (Se rutan på sidan 10.) Bibelns skildring visar emellertid klart att Mose aldrig blev befalld att vidarebefordra en muntlig lag. Andra Moseboken 24:3, 4 berättar: ”Mose gick och upprepade för folket alla HERRENS bud och alla föreskrifter; och allt folket svarade med en röst och sade: ’Alla de ting som HERREN befallt vill vi göra!’” Sedan ”skrev [Mose] ner alla HERRENS bud”. Vidare får vi veta i 2 Moseboken 34:27: ”Och HERREN sade till Mose: Skriv ner dessa bud, för i enlighet med dessa bud sluter jag ett förbund med dig och med Israel.” En oskriven muntlig lag hade ingen uppgift att fylla i det förbund som Gud slöt med Israel. (Se rutan på sidan 8.) Ingenstans i Bibeln nämns det om någon muntlig lag.d För övrigt står dess läror i strid med Skrifterna och bidrar till missuppfattningen att Bibeln motsäger sig själv. (Se rutan på sidan 22.) Men det är människan, och inte Gud, som är ansvarig för denna förvirring. — Jesaja 29:13. (Se rutorna på sidorna 20 och 21.)

¹⁷ Till skillnad från människors motstridiga tolkningar är Bibeln själv tydlig och tillförlitlig. Gud har gett oss rikligt med bevis i sitt ord för att den fridfulla värld som utmålas i Jesaja 2:2—4 inte helt enkelt är en dröm, utan en nära förestående verklighet. Ingen annan än Gud själv, profetians Gud, Bibelns Gud, kommer att förverkliga detta.

[Fotnoter]

[Ruta på sidorna 4, 5]

ÄR EVOLUTIONEN ETT FAKTUM?

I SKAPELSEBERÄTTELSEN i 1 Moseboken sägs det att allt levande skapades ”efter deras arter”, eller grundläggande grupper. (1 Moseboken 1:12, 24, 25) Många evolutionister har hånskrattat åt Bibelns berättelse, när de framhållit sin teori. Men finns det något enda bevis för att en ny art någonsin uppstått på grund av korsbefruktning eller mutationer?e Från de äldsta vittnesbörden och fram till nu är hundar fortfarande hundar, och katter fortsätter att vara katter. Till och med kackerlackor, som man hittat bland de äldsta fossila insekterna, är så gott som identiska med dem som lever nu.

Vilka bevis har vetenskapen egentligen fått fram under gott och väl hundra års intensiv forskning sedan Darwin skrev boken Om arternas uppkomst?f Vilka slutsatser har en del experter kommit fram till?

DE FOSSILA VITTNESBÖRDEN: De fossila vittnesbörden kallas av somliga ”den slutliga appellationsdomstolen”, därför att de utgör den enda autentiska beskrivningen av livets historia som vetenskapen har att tillgå. Vad visar de?

John Moore, professor i naturvetenskap, redogjorde för resultaten av en omfattande studie som gjorts av Geological Society of London och Palaeontological Association of England. ”Omkring 120 vetenskapsmän, alla specialister, sammanställde 30 kapitel i ett monumentalt verk på över 800 sidor för att framställa de fossila vittnesbörden för växter och djur. ... Varje viktigare form eller släkte av växter och djur visas ha en egen historia, avskild från alla andra former eller släkten! Grupper av både växter och djur uppträder plötsligt i de fossila avlagringarna. ... Det finns inget spår av någon gemensam förfader och ännu mindre av någon länk till något kräldjur, den förmodade stamfadern.” — Should Evolution Be Taught?, 1970, sidorna 9, 14.

KAN MUTATIONER HA GETT UPPHOV ÅT EVOLUTION? På grund av mutationernas skadliga natur medgav The Encyclopedia Americana: ”Det faktum att de flesta mutationer är skadliga för organismen förefaller svårt att förena med tanken att mutationer är källan till evolutionens råmaterial. Mutanter som illustreras i läroböcker i biologi är i själva verket en samling missfoster och monster, och mutationerna tycks snarare vara en destruktiv än en konstruktiv process.” — 1977, band 10, sidan 742.

VAD VAR APMÄNNISKORNA? I Science Digest hette det: ”Det anmärkningsvärda är att alla konkreta bevis vi har för människans utveckling fortfarande kan läggas i en enda kista, och ändå får man plats över! ... Nutida apor tycks till exempel ha kommit från ingenstans. De har inget förflutet, inga fossila vittnesbörd. Och det verkliga ursprunget till de nutida människorna — upprättgående, nakna verktygsmakare med stora hjärnor — är, om vi skall vara ärliga mot oss själva, något lika gåtfullt.” — Maj 1982, sidan 44.

EN TEORI I KRIS: Lägg märke till följande uttalande av Michael Denton, en molekylärbiolog, som hämtats från hans bok Evolution: A Theory in Crisis:

”Det kan inte råda något tvivel om att Darwin saknade allt vad tillräckliga bevis hette för att slå fast sin evolutionsteori. ... Hans allmänna teori, att allt liv på jorden hade uppstått och utvecklats genom gradvis successiv ackumulering av slumpartade mutationer, är fortfarande, precis som på Darwins tid, en ytterst spekulativ hypotes helt utan stöd av direkta fakta och mycket långt från det självklara axiom som vissa av dess mer aggressiva förespråkare vill få oss att tro. ... Man kunde ha förväntat att en teori som har så avgörande betydelse, en teori som bokstavligen talat förändrat världen, skulle ha varit något mer än metafysik, något mer än en myt.” — 1986 års upplaga, sidorna 69, 77, 358.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

”I BEGYNNELSEN SKAPADE GUD” ...

... ”HIMLEN OCH JORDEN.” (1 Moseboken 1:1, JP) — De flesta forskare i dag instämmer i att universum haft en början. Astronomen Robert Jastrow skrev: ”Vi ser nu hur de astronomiska bevisen leder fram till den bibliska uppfattningen om världens uppkomst. Detaljerna skiljer sig, men de grundläggande elementen i de astronomiska och bibliska redogörelserna för skapelsen är desamma. Den kedja av händelser som slutligen ledde till människans uppkomst inleddes plötsligt, vid en bestämd tidpunkt, i ett fantastiskt ögonblick av ljus och energi.” — God and the Astronomers, 1978, sidan 14.

... ”LEVANDE SKAPELSER.” (1 Moseboken 1:20) — Fysikern H. S. Lipson, som insåg hur osannolikt det är att liv skulle kunna uppstå genom självalstring, sade: ”Den enda godtagbara förklaringen är en skapelse. Jag vet att detta är en styggelse för fysikerna, vilket det också är för mig, men vi får inte förkasta en teori som vi inte tycker om, om det experimentella bevismaterialet stöder den.” — Physics Bulletin, årgång 31, 1980, sidan 138.

Men skulle inte liv ha kunnat uppstå genom självalstring i alla fall, även om sannolikheten talar emot det? Fysikern och astronomen Fred Hoyle säger: ”Det finns inte en tillstymmelse till objektiva bevis som stöder hypotesen att livet började i en organisk soppa här på jorden.” Han tillägger också: ”Allteftersom biokemisterna upptäcker mer och mer om den vördnadsbjudande komplexitet som kännetecknar allt liv, blir det uppenbart att sannolikheten att det skulle ha uppkommit av en tillfällighet är så minimal att den helt kan uteslutas. Liv kan inte ha uppstått av en slump.” Hoyle tillfogar: ”Biologer hänger sig åt ogrundade fantasier i syfte att förneka det som är så uppenbart, att de 200.000 aminosyrekedjorna, och följaktligen livet, inte uppstod av en slump.” Han frågar i själva verket: ”Hur kunde det slumpartade förenandet av kemiska ämnen i ett organiskt slam ensamt frambringa de 2.000 enzymer som är nödvändiga för liv?” Han säger att chansen är en på 10^40.000, eller ”ungefär lika stor som chansen att slå en oavbruten serie på 50.000 sexor med en opreparerad tärning!” (F. Hoyle: The Intelligent Universe, 1983, sidorna 11, 12, 17, 23) Han tillägger: ”Om man inte på grund av antingen sociala trosuppfattningar eller en vetenskaplig utbildning har fått en förutfattad mening och övertygelse om att liv uppstod [genom självalstring] på jorden, skulle denna enkla uträkning göra tanken helt ohållbar.” — Fred Hoyle och Chandra Wickramasinghe: Evolution From Space, 1981, sidan 24.

[Ruta på sidan 7]

GUD — DEN SOM ”UPPENBARAR HEMLIGHETER” GENOM PROFETIORNA

NÄR profeten Daniel talade till en forntida kung, sade han: ”Hemligheten som kungen har frågat om kan inga visa män, andebesvärjare, trollkarlar och spåmän berätta för kungen. Men det finns en Gud i himlen som uppenbarar hemligheter.” (Daniel 2:27, 28) Finns det bevis för att Gud verkligen är den som uppenbarar hemligheter genom profetiorna? Här följer några exempel.

Babylons fall: ”Så sade HERREN till Cyrus, Hans smorde — vars högra hand Han har fattat tag i, i det Han trampar ner nationer framför honom, spänner av bältet på kungars höfter, öppnar dörrar framför honom och inte låter någon port förbli stängd.” — Jesaja 45:1, profeterat o. 732 f.v.t. Se också Jeremia 50:35—38; 51:30—32, profeterat f. 625 f.v.t.

Uppfyllelse — 539 f.v.t.: Historikerna Herodotos och Xenofon berättar att persern Cyrus ledde bort Eufrats vatten, som rann mitt igenom Babylon, sände sina styrkor uppför flodbädden och överrumplade de babyloniska vakterna och erövrade staden på en natt. Cyrus hade inte ens med den här strategin kunnat komma in i staden, om inte de portar utmed Eufrats stränder som ledde in till staden vårdslöst hade lämnats öppna. Ingen port förblev stängd, alldeles som profetian hade förutsagt.

Tyros’ öde: ”Så sade Herren GUD: Jag skall ta itu med dig, o Tyros! Jag skall vräka många nationer mot dig, som havet vräker sina vågor. ... Och jag kommer att skrapa av henne myllan och lämna henne som en naken klippa. ... Och de skall kasta dina stenar och ditt timmer och din mylla i vattnet.” — Hesekiel 26:3, 4, 12, profeterat o. 613 f.v.t.

Uppfyllelse — 332 f.v.t.: Alexander den store byggde en vägbank, eller pir, från fastlandet till den del av Tyros som låg på en ö (800 meter ut i vattnet) så att hans soldater kunde marschera över och angripa östaden. The Encyclopedia Americana skriver: ”Med spillrorna från den del av staden som låg på fastlandet, vilken han hade ödelagt, byggde han år 332 en väldig pir för att förbinda ön med fastlandet.” Efter en relativt kort belägring förstördes östaden, och Hesekiels profetia uppfylldes i minsta detalj. Till och med stenarna och trävirket och stoftet från det gamla Tyros (den del av staden som låg på fastlandet) lades mitt i vattnet.

Jerusalems förstöring: ”Sedan sade Jesaja till Hiskia: ’Hör härskarornas HERRES röst: En tid kommer då allting i ditt palats, som dina förfäder har samlat på lager fram till denna dag, skall föras bort till Babylon; ingenting skall lämnas kvar.’” — Jesaja 39:5, 6, profeterat o. 732 f.v.t.; se också Jesaja 24:1—3; 47:6.

Profeten Jeremia tillkännagav: ”Jag skall ... föra dem [babylonierna] mot detta land och dess inbyggare. ... Hela detta land skall bli en övergiven ödemark. Och dessa nationer skall tjäna Babylons kung i sjuttio år.” — Jeremia 25:9, 11, profeterat f. 625 f.v.t.

Uppfyllelse — 607 f.v.t. (586 f.v.t. enligt de flesta profana kronologier): Babylon förstörde Jerusalem efter ett och ett halvt års belägring. Staden och templet raserades, och judarna själva fördes bort till Babylon. (2 Krönikeboken 36:6, 7, 12, 13, 17—21) Hela nationen förblev i landsflykt i 70 år, som Jeremia hade förutsagt. Deras mirakulösa befrielse år 537 f.v.t. genom Cyrus den store, som erövrade Babylon, uppfyllde Jesajas profetia, där han nämndes vid namn. (Jesaja 44:24—28) Profeten Daniel, som var i fångenskap i Babylon, räknade ut den exakta tidpunkten då hans folk skulle befrias och grundade sin slutsats på Jeremias profetia. — Daniel 9:1, 2.

[Ruta på sidan 8]

VAR FANNS DEN MUNTLIGA LAGEN ...

... när Mose återgav alla Guds bud för hela nationen Israel? Nationen samtyckte sedan till att göra efter det som han hade återgett, och därefter ”skrev [Mose] ner alla HERRENS bud”. — 2 Moseboken 24:3, 4, kursiverat av oss.

... när Josua församlade Israels nation efter det att de gått in i det utlovade landet och på nytt läste för dem alla de ord som de hade samtyckt till att göra efter? ”Inte ett ord av allt det som Mose hade påbjudit underlät Josua att läsa inför hela Israels församling.” — Josua 8:35, kursiverat av oss.

... när den försvunna ”Moses lagbok” hittades medan templet renoverades i kung Josias dagar? När Josia hörde innehållet läsas upp, rev han sönder sina kläder i sorg, för han insåg att Lagen inte hade efterlevts enligt det som var skrivet i generationer. Han gjorde sedan anordningar för att fira påsken, som inte hade firats på rätt sätt under hela den period då kungarna regerade och inte heller på domarnas tid dessförinnan. Var fanns den ”troget vidarebefordrade” muntliga lagen under dessa hundratals år? Om den hade existerat, skulle upplysningarna aldrig ha glömts bort. Endast med hjälp av en omsorgsfullt bevarad skriven redogörelse kunde nationen vända om till att göra Guds vilja på rätt sätt. — 2 Kungaboken 22:8—23:25.

... när profeten Jeremia tillkännagav: ”Från den minste till den störste är de alla giriga efter vinning; präst och profet i lika mån, de handlar alla falskt”? (Jeremia 6:13) Under en stor del av Israels nations historia var det så det andliga tillståndet var bland nationens ledare, speciellt prästerna, som hade ansvaret att undervisa i Lagen. (Malaki 2:7, 8) Skrivna redogörelser talar för sig själva, men kunde man lita på att människor som var så trolösa troget skulle bevara en muntlig tradition?

... under de mer än tusen år då de hebreiska skrifterna nedtecknades? Från Mose till Malaki finns ingenting omnämnt om en sådan muntlig lag. Först flera hundra år senare, under rabbiernas period, när motstridiga religiösa sekter kämpade om att få kontroll och herravälde över den judiska nationen, finner vi något sådant omnämnt. Motbevisar inte dessa hundratals år av tystnad om saken och de inspirerade skrifternas vittnesbörd påståendet att det någonsin har funnits en sådan inspirerad muntlig lag?

[Ruta/Bild på sidan 9]

DÖDAHAVSRULLARNA

De har daterats till före den vanliga tideräkningen och uppenbarar hur Bibelns text exakt vidarebefordrades århundradena igenom. De bekräftar också att profetiorna skrevs ner innan de uppfylldes

[Ruta på sidan 10]

HAR TORAH ”SJUTTIO ANSIKTEN”?

I ISRAEL i dag är det inte ovanligt att höra människor citera ett välkänt judiskt uttalande — ”Det finns sjuttio ansikten hos Torah”. Med det menar man att man tror att skrifterna kan tolkas på många olika, och även motstridiga, sätt. Man anser att det här gäller både den skrivna Lagen och den så kallade muntliga lagen. The Encyclopedia of Judaism kommenterar: ”Den muntliga lagen är inte en slutgiltig kodex; den innehåller många skiljaktiga och till och med motstridiga uppfattningar. Beträffande dessa sade de vise: ’De är alla den levande Gudens ord.’” (Sidan 532) Men är det rimligt att tro att Gud skulle inspirera motstridiga och skiljaktiga uppfattningar? Hur gick det till att sådana motsägelser blev accepterade?

Under hela den period då de hebreiska skrifterna skrevs (o. 1513— o. 443 f.v.t.) redde Guds förordnade representanter ut kontroverser, och mycket ofta understöddes de av Gud själv genom en manifestation av hans kraft eller genom att han uppfyllde profetior som han hade gett dem att uttala. (2 Moseboken 28:30; 4 Moseboken 16:1—17:15 [16:1—50, NV]; 27:18—21; 5 Moseboken 18:20—22) Om någon på den tiden lärde ut motstridiga förklaringar och uttolkningar, betraktades han inte som en lärd man, utan som en avfälling. Gud varnade hela nationen: ”Var noggranna med att följa endast det som jag ålägger er; ni skall varken lägga till något eller ta bort något.” — 5 Moseboken 13:1 (12:32, NV).

Med tiden ägde en väsentlig förändring rum i Israels nations tänkesätt. Fariséerna, som blev framstående inom judendomen under det första århundradet v.t., omfattade lärorna i den ”muntliga Torah”, som de hade utvecklat två hundra år tidigare. De lärde att Gud, förutom att han gav Israels nation en skriven lag vid Sinais berg, också vid samma tillfälle överlämnade åt dem en muntlig lag. Enligt denna tro uttolkade och klargjorde denna inspirerade muntliga lag olika detaljer i den skrivna Lagen, detaljer som Gud avsiktligt hade uppmanat Mose att inte skriva ner. Den muntliga lagen skulle inte skrivas ner, utan skulle vidarebefordras endast muntligen, från mästare till lärjunge, från generation till generation. Den gav därför särskild myndighet åt fariséerna, som betraktade sig själva som denna muntliga traditions väktare.g

Efter det andra templets förstöring år 70 v.t. fick denna syn som fariséerna hade överhanden, och judendomen blev en form av religion som dominerades av rabbierna, något som inte förekommit tidigare.h I och med att rabbierna blev tongivande i stället för prästerna och profeterna blev den muntliga lagen judendomens nya medelpunkt. The Encyclopedia of Judaism säger om detta: ”Den muntliga Torah kom att betraktas som betydelsefullare än den skrivna Torah, eftersom förklaringen och förståelsen av den senare var beroende av den förstnämnda.” — 1989, sidan 710.

Allteftersom rabbierna vann prestige och traditionerna ökade i mängd, avlyftes förbudet mot att skriva ner denna muntliga lag. I slutet av 100-talet och början av 200-talet v.t. upptecknade Judah Ha-Nasi (135—219 v.t.) systematiskt dessa rabbinska muntliga traditioner i ett verk som kallas Mishnah. Tillägg som gjorts senare kallas Tosefta. Rabbierna i sin tur såg ett behov att ge kommentarer till Mishnah, och dessa uttolkningar av den muntliga traditionen blev grunden till en omfattande samling böcker som kallas Gemara (vilka sammanställdes under 200- till 400-talet v.t.). Tillsammans kom dessa verk att bli kända som Talmud. Ända fram till våra dagar har man fortsatt att kommentera alla dessa rabbinska uppfattningar. Eftersom det är omöjligt att få alla dessa vitt skilda åsikter att harmoniera, är det då så konstigt om många föredrar att se ”sjuttio ansikten hos Torah”?

[Fotnoter]