Baruk Jeremias trogne sekreterare

VAD känner du till om ”Baruk, Nerias son”? (Jeremia 36:4) Han är bara omnämnd i fyra kapitel i Bibeln, men de som läser Bibeln vet att han var profeten Jeremias sekreterare och nära vän. Tillsammans upplevde de Judas rikes 18 sista stormiga år, babyloniernas fruktansvärda ödeläggelse av Jerusalem år 607 f.v.t. och den efterföljande landsförvisningen till Egypten.

På senare år har upptäckten av två lersigilla från 600-talet f.v.t. med texten ”Tillhör skrivaren Berekhjahu [Baruks hebreiska namn], son till Nerijahu [Nerias hebreiska namn]” väckt forskares intresse för denne bibliske person. Vem var Baruk? Vad hade han för familjebakgrund, utbildning och samhällsställning? Vad kan vi se av att han troget stod vid Jeremias sida? Vad kan vi lära oss av hans exempel? Vi skall nu ta reda på svaren genom att vända oss till Bibeln och de historiska källor som finns att tillgå.

Bakgrund och samhällsställning

Många nutida forskare tror att Baruk tillhörde en ansedd släkt av skrivare i Juda, och de anger flera skäl till att de har dragit den slutsatsen. I Bibeln omnämns Baruk med en särskild titel, ”sekreteraren”, eller ”skrivaren” enligt vissa översättningar. Det framkommer också i Bibeln att Seraja, hans bror, var en betydelsefull ämbetsman vid kung Sidkias hov. (Jeremia 36:32; 51:59)

Arkeologen Philip J. King skriver angående skrivare på Jeremias tid: ”Yrkesgruppen skrivare hade en framträdande ställning i Juda i slutet av 600-talet och i början av 500-talet f.v.t. ... Titeln [skrivare] bars av höga kungliga ämbetsmän.”

Skildringen i Jeremia, kapitel 36, som vi skall undersöka närmare, ger intrycket att Baruk hade tillträde till kungens rådgivare och fick använda den matsal, eller rådssal, som tillhörde fursten, eller ämbetsmannen, Gemarja. Bibelkännaren James Muilenberg förklarar: ”Baruk kunde gå in i skrivarens rådssal, eftersom han hade en rättmätig plats där. Han tillhörde själv den grupp av kungliga ämbetsmän som hade samlats vid det avgörande tillfälle då skriftrullen lästes upp offentligt. Han var bland kolleger.”

I boken Corpus of West Semitic Stamp Seals tas det upp en annan omständighet som bekräftar Baruks ställning: ”Eftersom sigillet med Berekhjahus namn hittades tillsammans med en stor mängd andra höga ämbetsmäns sigill, är det rimligt att anta att Baruk/Berekhjahu var verksam i samma krets som de andra ämbetsmännen.” Enligt tillgängliga uppgifter verkar Baruk och hans bror Seraja ha varit höga ämbetsmän som understödde den trogne profeten Jeremia under de händelserika åren innan Jerusalem blev ödelagt.

Jeremia får stöd och hjälp

Kronologiskt framträder Baruk först i Jeremia, kapitel 36, i ”Jehojakims ... fjärde år”, dvs. omkring år 625 f.v.t. Jeremia hade då tjänat som profet i 23 år. (Jeremia 25:1–3; 36:1, 4)

Jehova sade nu till Jeremia: ”Ta dig en bokrulle och skriv i den alla de ord som jag har talat till dig mot Israel och mot Juda och mot alla nationerna, ... från Josias dagar, ända fram till denna dag.” Berättelsen fortsätter: ”Då kallade Jeremia till sig Baruk, Nerias son, och efter Jeremias diktamen skrev Baruk i bokrullen alla de ord från Jehova som Han hade talat till honom.” (Jeremia 36:2–4)

Varför tillkallades Baruk? Jeremia sade till honom: ”Jag är förhindrad. Jag är inte i stånd att gå till Jehovas hus.” (Jeremia 36:5) Tydligtvis hade Jeremia vägrats tillträde till tempelområdet där Jehovas budskap skulle läsas upp, vilket kan ha berott på att hans tidigare budskap hade förargat ämbetsmännen. (Jeremia 26:1–9) Baruk var utan tvivel en uppriktig tillbedjare av Jehova, och han gjorde ”i enlighet med allt som profeten Jeremia hade befallt honom”. (Jeremia 36:8)

Det tog tid att skriva ner de varningar som hade getts under de gångna 23 åren, och kanske inväntade Jeremia också den rätta tidpunkten. Men i november eller december 624 f.v.t. började Baruk modigt läsa upp ”Jeremias ord för allt folket i Jehovas hus, i den matsal som tillhörde Gemarja”. (Jeremia 36:8–10)

Gemarjas son Mikaja berättade för sin far och några av furstarna vad som hade hänt, och de bad Baruk läsa upp det som stod i rullen en andra gång. ”Men så snart de hörde alla orden”, sägs det i skildringen, ”såg de förskräckta på varandra; och de sade till Baruk: ’Vi måste absolut berätta allt detta för kungen. ... Gå, göm dig, du och Jeremia, så att ingen alls vet var ni är.’” (Jeremia 36:11–19)

När kung Jehojakim hörde vad Baruk hade skrivit efter Jeremias diktamen skar han ilsket rullen i stycken och kastade dem i elden och befallde sina män att gripa Jeremia och Baruk. På Jehovas befallning gjorde de en avskrift av rullen medan de höll sig gömda. (Jeremia 36:21–32)

Baruk förstod säkert vilka faror det här uppdraget medförde. Han måste ha känt till de hot som Jeremia hade utsatts för några år tidigare. Han måste också ha hört talas om hur det hade gått för Urija, som hade profeterat ”i överensstämmelse med alla Jeremias ord” men som hade blivit dödad av kung Jehojakim. Trots detta var Baruk villig att använda sitt yrkeskunnande och sina kontakter med myndighetspersoner för att stödja Jeremia i hans uppdrag. (Jeremia 26:1–9, 20–24)

Sök inte ”stora ting”

Medan Baruk skrev den första rullen gick han igenom en mycket svår tid. Han utropade: ”Ve mig nu, ty Jehova har lagt bedrövelse till min smärta! Jag har blivit trött på grund av mitt suckande, och ingen viloplats har jag funnit.” Varför kände han det så? (Jeremia 45:1–3)

Det ges inget direkt svar på den frågan. Men försök att tänka dig in i Baruks situation. Med tanke på alla varningar som invånarna i Israel och Juda hade fått under 23 års tid måste det ha varit uppenbart att de hade förkastat Jehova och var avfälliga. Jehovas beslut att ödelägga Jerusalem och Juda och föra nationen i landsflykt i Babylon i 70 år – något som Jehova uppenbarade samma år som Baruk skrev den första rullen och som kanske togs med i den – måste ha gjort honom bestört. (Jeremia 25:1–11) Och eftersom han gav sitt orubbliga stöd åt Jeremia under den här kritiska tiden, riskerade han dessutom att förlora sin ställning och sitt arbete.

Hur det än förhöll sig ingrep Jehova och hjälpte Baruk att hålla den kommande domen i minnet. ”Vad jag har byggt upp river jag ner, och vad jag har planterat rycker jag upp, ja hela landet”, sade Jehova. Sedan förmanade han Baruk med orden: ”Du söker stora ting för dig. Sök inte sådant.” (Jeremia 45:4, 5)

Jehova sade inte uttryckligen vad dessa ”stora ting” syftade på, men Baruk själv måste ha vetat om det var fråga om själviska ambitioner, en framskjuten ställning eller materiellt välstånd. Jehova rådde honom att vara realistisk och komma ihåg vad som väntade: ”Se, jag låter en olycka komma över allt kött, ... och jag skall ge dig din själ som ett byte på alla platser dit du går.” Baruks liv, hans dyrbaraste ägodel, skulle bli bevarat vart han än gick. (Jeremia 45:5)

Efter de här händelserna som beskrivs i Jeremia, kapitlen 36 och 45, och som ägde rum under år 625 och 624 f.v.t. sägs det inget mer om Baruk förrän några månader innan babylonierna ödelade Jerusalem och Juda år 607 f.v.t. Vad hände då?

Baruk ger än en gång Jeremia sitt stöd

Under babyloniernas belägring av Jerusalem dyker Baruk åter upp i Bibelns skildring. Jeremia var ”inspärrad i Vaktgården” när Jehova sade åt honom att köpa sin kusins åker i Anatot som ett tecken på att landet åter skulle bli befolkat. Baruk blev tillkallad för att hjälpa till med de juridiska formaliteterna. (Jeremia 32:1, 2, 6, 7)

Jeremia förklarade: ”Jag skrev det i ett kontrakt och förseglade det och tog vittnen, medan jag vägde pengarna på vågen. Därefter tog jag köpekontraktet, det som hade förseglats ... och det som hade lämnats öppet; och sedan gav jag köpekontraktet åt Baruk.” Han befallde sedan Baruk att lägga dessa kontrakt i ett lerkärl för att de skulle vara i säkert förvar. En del bibelkännare menar att Jeremia, när han sade att han ”skrev” kontraktet, i själva verket lät Baruk som var sekreterare skriva efter hans diktamen. (Jeremia 32:10–14; 36:4, 17, 18; 45:1)

Baruk och Jeremia följde den tidens juridiska sedvänjor, till exempel den att upprätta två köpekontrakt. I boken Corpus of West Semitic Stamp Seals förklaras det: ”Det första köpekontraktet kallades det ’förseglade kontraktet’, eftersom det rullades ihop och förseglades med ett sigill; det innehöll originalversionen av kontraktet. ... Det andra, det ’öppna köpekontraktet’, var en kopia av den förseglade, bindande versionen och var avsett för normal läsning. Det fanns alltså två dokument, ett original och en kopia, på två separata papyrusark.” Arkeologiska upptäckter bestyrker att man förvarade sådana dokument i lerkärl.

Till slut intog babylonierna Jerusalem, brände staden och landsförvisade alla utom ett fåtal fattiga. Nebukadnessar tillsatte Gedalja som ståthållare, men han blev dödad två månader senare. De kvarvarande judarna planerade att bege sig till Egypten, tvärt emot Jeremias inspirerade råd, och det är i det här sammanhanget som Baruk nämns på nytt. (Jeremia 39:2, 8; 40:5; 41:1, 2; 42:13–17)

De judiska ledarna sade till Jeremia: ”Det är lögn det du säger. Jehova, vår Gud, har inte sänt dig och sagt: ’Dra inte till Egypten för att bo där som främlingar.’ Men Baruk, Nerias son, hetsar dig mot oss för att vi skall bli givna i kaldéernas hand, så att de kan döda oss eller föra oss i landsflykt till Babylon.” (Jeremia 43:2, 3) Anklagelsen visar att det bland de judiska ledarna tydligtvis fanns somliga som trodde att Baruk hade ett stort inflytande över Jeremia. Trodde de kanske att Baruk på grund av sin ställning eller långa vänskap med Jeremia handlade som mer än bara sekreterare åt profeten? Det är möjligt, men oavsett vad de judiska ledarna trodde, så var budskapet från Jehova.

Trots Guds varningar gav de kvarvarande judarna sig i väg och tog med sig ”profeten Jeremia och Baruk, Nerias son”. Jeremia berättar: ”De kom slutligen till Egyptens land, ty de lydde inte Jehovas röst; och de kom så småningom ända till Tachpanches”, en stad i östra Nildeltat på gränsen till Sinai. Efter detta sägs det inget mer om Baruk i Bibeln. (Jeremia 43:5–7)

Vad kan vi lära oss av Baruk?

Det finns många värdefulla lärdomar vi kan hämta från Baruks exempel. En viktig lärdom är hans villighet att använda sitt yrkeskunnande och sina kontakter i tjänsten för Jehova, och det oavsett konsekvenserna. Många Jehovas vittnen i vår tid – män och kvinnor – visar samma inställning och ställer sig till förfogande i samband med Beteltjänst, byggverksamhet och liknande. Hur kan du visa en Baruklik anda?

När Baruk påmindes om att det under de sista dagarna för Judas rike inte var tid att söka ”stora ting” för sig själv, reagerade han uppenbarligen positivt, för han fick sin själ som ett byte. Vi gör klokt i att själva tillämpa det här rådet, eftersom också vi lever i de sista dagarna för en tingens ordning. Jehova lovade Baruk att hans liv skulle skonas, och han lovar oss detsamma. När vi får sådana här råd, reagerar vi då lika positivt som Baruk gjorde?

Det finns också en praktisk lärdom i den här berättelsen. Baruk hjälpte Jeremia och hans kusin att, trots att de var släkt med varandra, genomföra sin affärsöverenskommelse enligt det sedvanliga juridiska tillvägagångssättet. Det här tjänar som ett bibliskt exempel för kristna som gör affärer med sina andliga bröder och systrar. Det är bibelenligt, praktiskt och kärleksfullt att följa det här mönstret och göra skriftliga avtal när det gäller affärsöverenskommelser.

Även om det inte sägs så mycket om Baruk i Bibeln, är han värd att uppmärksammas av alla kristna i vår tid. Kommer du att följa Jeremias lojale sekreterares fina exempel?

[Fotnot]

[Bild på sidan 16]

Baruks sigillavtryck

[Bildkälla]

Sigillavtryck: Genom tillmötesgående från Israel Museum, Jerusalem