LEJON

(hebr.: ’arjẹh; ’arị; lavị’; lạjish; shạchal [ungt lejon]; kefịr [manprytt ungt lejon]; levijjạ’ [lejoninna]; aram.: ’arjẹh; grek.: lẹōn)

Ett stort gulbrunt kattdjur som har lång svans med tofsprydd spets. Hanens karakteristiska lurviga man börjar växa när djuret är omkring tre år gammalt. I dag är lejonet utrotat i Palestina, men förr i tiden fanns det relativt gott om lejon där. Det fanns lejon i områdena kring bergskedjan Antilibanon (HV 4:8), i snåren längs Jordanfloden (Jer 49:19; 50:44; Sak 11:3) och i ”landet med trångmål och svåra förhållanden”, det vill säga vildmarken söder om Juda. (Jes 30:6; jfr 5Mo 8:15.)

Det hände ibland att en herde fick skydda sin hjord mot lejon. Vid ett tillfälle slog David modigt ihjäl ett lejon och räddade ett får som det hade tagit. (1Sa 17:34, 35) Detta hörde dock till undantagen. Oftast kunde inte ens ”herdar i fullt antal” skrämma i väg en ung lejonhane. (Jes 31:4) Ibland lyckades herden bara rädda en del av djuret ur lejonets gap. (Am 3:12) Detta gjorde emellertid att han kunde lägga fram nödvändiga bevis för att djuret var rivet, så att han inte behövde ersätta det. (2Mo 22:13)

David, Simson och Benaja klarade att döda lejon på egen hand (Dom 14:5, 6; 1Sa 17:36; 2Sa 23:20), medan andra inte lyckades komma levande från mötet med detta rovdjur. (2Ku 17:25, 26) Jehova använde lejon för att verkställa sin dom över en profet som hade varit olydig mot honom (1Ku 13:24–28) och över en man som vägrade att samarbeta med en av hans profeter. (1Ku 20:36)

Bibeln anspelar ofta på lejonets egenskaper och beteende och nämner bland annat dess hotfulla rytande och dess morrande. (Ord 19:12; 20:2; Am 3:4, 8) I normala fall ryter inte lejonet när det jagar vilda djur, men ett lejon som försöker fånga husdjur i ett inhägnat område ryter ofta. Det skräckinjagande ljudet är avsett att skapa panik bland djuren, så att de trampar ner det skyddande stängslet och några enskilda djur blir isolerade från flocken. Lejonet är graciöst i sina rörelser. (Ord 30:29, 30) Dess styrka är legendarisk. (Dom 14:18; Ord 30:30) Ett enda slag från lejonets kraftfulla tass är tillräckligt för att bryta nacken av en liten antilop. Det kan döda och bära i väg djur som är större än det självt, och tänderna i dess korta, starka käkar är kraftiga nog att krossa även stora ben. (Ps 58:6; Jes 38:13; Joel 1:6) Det är inte att undra på att den late sägs rättfärdiga sin oföretagsamhet med orden: ”Det är ett lejon på gatan!” (Ord 22:13; 26:13) Men eftersom lejon är köttätare kan de dö om det blir brist på bytesdjur. (Job 4:11; se också Ps 34:10.) Och ”en levande hund [som kan bli föraktad] har det bättre än ett [tidigare så majestätiskt men nu] dött lejon”. (Pre 9:4)

Lejonet sover som regel under delar av dagen, och jakten äger huvudsakligen rum på natten. För att fånga sitt byte lägger det sig antingen på lur eller smyger sig tätt inpå djuret och gör en kort explosiv attack. (Job 38:39, 40; Ps 10:9; Klag 3:10) Då kan det komma upp i en hastighet av 65 km/h. För att få den så nödvändiga erfarenheten av att döda bytesdjur börjar ungarna följa med sin mor på jakt när de är tre månader gamla. De avvänjs efter sex eller sju månader, blir könsmogna under det fjärde året och når full storlek när de är sex år. (Hes 19:2, 3)

Lejon har länge blivit jagade av människan. För att fånga dem har man använt nät och fångstgropar. (Hes 19:3, 4, 9) I det forntida Assyrien var lejonjakt kungens favoritsport. Han var beväpnad med pil och båge och jagade lejonen antingen till häst eller från sin vagn. (Se BILD, bd 1, sid. 955.)

Hungriga lejon användes i forna dagar för att verkställa dödsstraff på människor. Profeten Daniel undgick detta öde tack vare Jehovas ängels beskydd. (Dan 6:16, 17, 22, 24; jfr Heb 11:33.) Under det första århundradet v.t. blev aposteln Paulus ”befriad ur lejonets gap”, antingen bokstavligt eller bildligt. (2Ti 4:17)

Bildspråk och prydnad. Ingraverade lejon prydde sidoväggarna på de kopparvagnar som användes vid tempeltjänsten. (1Ku 7:27–36) Trappstegen som ledde upp till Salomos tron kantades av 12 lejonfigurer, och bredvid tronens armstöd stod det ytterligare två lejon. (1Ku 10:19, 20) Och det tempel som Hesekiel såg i sin syn var utsmyckat med keruber som hade två ansikten: ett människoansikte och ett manprytt ungt lejons ansikte. (Hes 41:18, 19)

När lejonet omtalas i Bibeln är det oftast i bildlig bemärkelse. Nationen Israel som helhet (4Mo 23:24; 24:9) och stammarna Juda (1Mo 49:9) och Gad (5Mo 33:20) liknades i profetiska ordalag vid lejon, en bild av oövervinnlighet och mod i rättfärdigt krig. (Jfr 2Sa 17:10; 1Kr 12:8; Ord 28:1.) Jehova liknar sig själv vid ett lejon i samband med att han verkställer dom över sitt trolösa folk. (Hos 5:14; 11:10; 13:7–9) Guds främste domare, Jesus Kristus, kallas ”Lejonet som är av Judas stam”. (Upp 5:5) Det är därför mycket passande att lejonet, som en symbol för modig rättvisa, förknippas med Jehovas närvaro och hans tron. (Hes 1:10; 10:14; Upp 4:7)

Eftersom lejonet är ett vildsint och glupskt rovdjur används det också som en bild av de ondskefulla (Ps 10:9), människor som motarbetar Jehova och hans folk (Ps 22:13; 35:17; 57:4; Jer 12:8), falska profeter (Hes 22:25), ondskefulla härskare och furstar (Ord 28:15; Sef 3:3), det babyloniska världsväldet (Dan 7:4) och Satan, Djävulen (1Pe 5:8). Och det vilddjur med sju huvuden och tio horn som ses stiga upp ur havet och som får sin myndighet av Satan har ett lejons gap. (Upp 13:2) I Psalm 91:13 verkar lejonet och kobran representera fiendens makt. Lejonet betecknar då ett öppet angrepp och kobran listiga intriger eller angrepp från en dold plats. (Jfr Lu 10:19; 2Kor 11:3.)

När israeliterna återvände till sitt land 537 f.v.t., beskyddade Jehova dem tydligtvis mot lejon och andra rovdjur längs vägen. (Jes 35:8–10) I själva landet hade antalet lejon och andra vilda djur utan tvivel ökat under de 70 år som det hade legat öde. (Jfr 2Mo 23:29.) Men Jehova beskyddade uppenbarligen sitt folk, och därför föll av allt att döma varken israeliterna eller deras husdjur offer för lejon, så som fallet var med några av de främmande folk som Assyriens kung hade låtit bosätta sig i Samarias städer. (2Ku 17:25, 26) Från israeliternas ståndpunkt sett kunde det därför sägas att lejonet åt halm som en tjur i den bemärkelsen att det inte skadade vare sig dem eller deras husdjur. (Jes 65:18, 19, 25) Under Messias styre kommer emellertid profetiorna om återställelse att få en större uppfyllelse. Människor som en gång har varit djuriska och våldsamma till sin läggning skall leva i fred tillsammans med sina medmänniskor och inte vara ute efter att skada eller såra dem. I både bokstavlig och bildlig bemärkelse kommer det att råda fred mellan lejon och husdjur. (Jes 11:1–6; se DJUR, SYMBOLISKA.)