KONST

Konstnärlig verksamhet som måleri, bildhuggeri och formgivning ägnas förhållandevis lite uppmärksamhet i Bibeln. Men människans liv började inte på en karg plats, utan i ett paradis med träd som inte bara var ”goda att äta av” utan också ”inbjudande att se på”. (1Mo 2:9) Människan skapades med förmågan att uppskatta skönhet, och den fulländade skönhet, konstnärlighet och formgivning som präglar skaparverket – blommor, träd, berg, dalar, sjöar, vattenfall, fåglar, djur och människan själv – ger lovprisning åt Gud, Skaparen. (Ps 139:14; Pre 3:11; HV 2:1–3, 9, 13, 14; 4:1–5, 12–15; 5:11–15; Rom 1:20) Den konstart som tas upp här omfattar i huvudsak avbildningar av sådant med hjälp av olika material, former och uttrycksmedel.

Bibeln visar att man redan på Abrahams tid hade föremål av silver och guld, för det berättas att Rebecka bland annat fick ”en näsring av guld” och guldarmband som gåvor. (1Mo 24:22, 53) I kungagravarna i Ur, den stad som Abraham en gång bodde i, har man funnit många utsökta och skickligt gjorda prydnadsföremål. Många av de konstföremål man funnit vid arkeologiska utgrävningar i Irak, Israel, Egypten och närliggande områden har emellertid anknytning till avgudiska hedniska religioner eller stolta politiska härskare, vilket visar att konst redan tidigt användes på ett orätt sätt.

Material. Glas tycks ha tillverkats av egyptierna och kanske av fenicierna redan under det andra årtusendet f.v.t. Men glastillverkningen har tydligen sitt ursprung i Mesopotamien, där man funnit bitar av glas av god kvalitet som förmodligen daterar sig från det tredje årtusendet f.v.t. Glas omtalas av Job (ca 1600 f.v.t.) som något mycket dyrbart. (Job 28:17) Man framställde små djurfigurer, parfymbehållare, halsband och andra smycken av glas, som då var ogenomskinligt. Romarna var bland de första som framställde genomskinligt glas. (Jfr Upp 4:6; se GLAS.)

Forntidens konstnärer arbetade med många olika material, däribland lera, terrakotta, trä, brons eller koppar, järn, guld, silver, ädelstenar, glas, elfenben, kalksten och marmor. (Se SIGILL.)

Hebreisk konst. Det finns för lite arkeologiskt fyndmaterial för att man skall kunna få en klar uppfattning om den hebreiska konsten, men det framgår tydligt av Bibelns berättelse att hebréerna uppskattade konst. När de drog ut ur Egypten förde de med sig guld- och silverföremål som de hade fått av egyptierna. (2Mo 12:35) De gav med glädje sådana föremål som bidrag till utsmyckningen av tältboningen i vildmarken. (2Mo 35:21–24) Arbetet med att tillverka tältboningen med dess utsmyckning och utrustning gav dem tillfälle att använda sina konstnärliga förmågor till att brodera, arbeta i trä och metall och bearbeta ädelstenar för infattning. Besalel och Oholiab tog ledningen i arbetet och undervisade andra. Det är värt att lägga märke till att äran för deras konstfärdighet tillskrivs Jehova. (2Mo 35:30–35; 36:1, 2)

Innan arbetet med tältboningen började hade Aron använt sina konstnärliga förmågor på ett orätt sätt genom att med en mejsel forma en gjuten bildstod av en kalv som skulle användas i samband med tillbedjan. (2Mo 32:3, 4) Senare visade Mose (eller någon som han förordnat) också prov på sådana förmågor, men han använde dem på ett rätt sätt då han gjorde en orm av koppar. (4Mo 21:9) Den mosaiska lagen förbjöd inte all bildkonst, men den förbjöd att man gjorde bilder som skulle användas i samband med tillbedjan, och det begränsade utan tvivel utövandet av målarkonsten och bildhuggarkonsten bland hebréerna. (2Mo 20:4, 5) På grund av den ohämmade avgudadyrkan i alla nationerna och den utbredda användningen av konst i det sammanhanget är det klart att målningar och skulpturer av människor eller djur skulle betraktas med misstro av dem som höll lagen och av dem som fått i uppdrag att upprätthålla den. (5Mo 4:15–19; 7:25, 26) Till och med keruberna i tältboningen måste täckas över med en duk när de skulle flyttas, så att folket inte skulle kunna se dem (4Mo 4:5, 6, 19, 20), och keruberna i templet sågs bara av översteprästen en gång om året. (1Ku 6:23–28; Heb 9:6, 7) Efter det att israeliterna hade bosatt sig i det utlovade landet var de huvudsakligen upptagna med jordbruksarbete och hade sällan tid eller medel till att ägna sig åt konst i någon större utsträckning.

De enda konstföremål som nämns under domartiden har med avfälliga religiösa sedvänjor att göra. (Dom 2:13; 6:25; 8:24–27; 17:3–6; 18:14)

Konsten under kungatiden. Även om den forntida nationen Israel i dag inte är känd för sin konst, finns det bevis för att israeliterna, när så behövdes, kunde framställa föremål av konstnärlig kvalitet som väckte uppmärksamhet och beundran vida omkring. Profeten Hesekiel beskriver hur Jehova smyckade och förskönade Jerusalem och berättar vad det ledde till: ”’Så gick ryktet om dig ut bland nationerna på grund av din skönhet, ty den var fulländad till följd av min prakt som jag hade lagt på dig’, lyder den suveräne Herren Jehovas uttalande.” (Hes 16:8–14) Men de efterföljande verserna (15–18, 25) visar att denna skönhet missbrukades, för Jerusalem bedrev otukt med de omgivande politiska nationerna. Och Jeremia skriver att de som såg Jerusalem efter det att staden hade fallit för babylonierna sade: ”Är detta den stad om vilken man brukade säga: ’Den fulländade skönheten, hela jordens fröjd’?” (Klag 2:15; jfr Ps 48:2; 50:2; Jes 52:1.) Det tempel som Salomo byggde var uppenbarligen ett enastående vackert konstverk och kallades ett ”heligt och skönt hus”. (Jes 64:11; 60:13)

När det gäller byggandet av templet på kung Salomos tid har det stått mycket i uppslagsverk om israeliternas förmodade brist på konstnärlig färdighet. Några har gått så långt att de gett fenicierna praktiskt taget hela äran. Men skildringen visar att Salomo bara begärde att få en enda fenicisk konsthantverkare, förutom stenhuggarna och de timmerhuggare som arbetade i kung Hirams skogar på Libanon. (1Ku 5:6, 18; 2Kr 2:7–10) Denne konsthantverkare, som också hette Hiram, var av israelisk-fenicisk härkomst och kunnig i vävning, gravering och arbete med värdefulla metaller. Men Salomos egna kunniga män nämns också i skildringen, och kung Hiram talar om både dem och Salomos far Davids kunniga män. (2Kr 2:13, 14) David gav Salomo byggnadsplanen till templet och allt som hörde till och sade: ”Det hela har nedtecknats genom att Jehovas hand har varit över mig; han har gett mig insikt i alla arbeten som skall utföras enligt byggnadsplanen.” (1Kr 28:11–19) Den trolöse kung Ahas blev å andra sidan så hänförd över det hedniska altaret i Damaskus att han skickade ”en ritning av altaret och en modell av det” till prästen Urija för att låta göra en kopia av det. (2Ku 16:1–12)

Kung Salomo gjorde också en stor guldöverdragen elfenbenstron som var ensam i sitt slag. Bredvid armstöden och på var sida av de sex trappstegen stod lejonskulpturer. (1Ku 10:18–20) Psalm 45:8 antyder att elfenben användes i stor omfattning i det kungliga palatset. På kung Ahabs tid och därefter var det tydligen populärt med elfenbenssniderier på möbler, paneler och konstföremål i det norra riket, Israel, och dess huvudstad, Samaria. (1Ku 22:39; Am 3:12, 15; 6:4) Vid arkeologiska utgrävningar på det område där palatset tros ha legat har man funnit stora mängder föremål, plattor och paneler av elfenben. I vissa fanns det inläggningar av guld, lapis lazuli och glas. I Megiddo har man funnit omkring 400 elfenbensföremål, däribland vackert utskurna paneler, spelbräden och askar med inläggningar av elfenben, vilka anses vara från 1100-talet f.v.t.

I en syn såg Hesekiel avbildningar av olika djur, kräldjur och avgudar som var inristade på en vägg på tempelområdet i det avfälliga Jerusalem. (Hes 8:10) Och om Oholiba (en symbol för det trolösa Jerusalem) sägs det att hon såg bilder av kaldéer som var inristade på en vägg och målade med cinnober, ett klarrött färgämne. (Hes 23:14; jfr Jer 22:14.)

Konsten och kristendomen. I Athen kunde Paulus se den konstnärliga prakt som utvecklats kring dyrkan av de grekiska gudarna och gudinnorna. I sitt tal på Areopagen visade han hur ologiskt det är att människor, som finns till tack vare den sanne Guden, Skaparen, föreställer sig att ”det Gudomliga väsendet är likt guld eller silver eller sten, likt något som är skulpterat genom mänsklig konst och uppfinning”. (Apg 17:29) Han visade alltså att konstnärlig skönhet, hur imponerande eller fascinerande den än kan vara, inte i sig själv vittnar om att en religion är sann. (Jfr Joh 4:23, 24.)

Det finns inga berättelser eller vittnesbörd om konstnärligt arbete bland de kristna under det första århundradet. De första målningar och skulpturer som tillskrivs namnkristna är från 100- och 200-talet och återfinns i katakomberna. Men efter föreningen av kyrka och stat under 300-talet började konsten inta en mer framträdande plats och kom med tiden att bli lika framträdande som i de hedniska religionerna. Och den kyrkliga konsten hade ofta anknytning till eller var en direkt efterbildning av dessa religioners konst, både när det gäller form och symbolik. Louis Réau, tidigare professor i konsthistoria vid Sorbonneuniversitetet i Frankrike, visar i sitt verk Iconographie de l’art chrétien (Paris 1955, bd I, sid. 10) att detta hedniska inflytande länge har varit erkänt av konsthistoriker och att ansvaret för det inte bara skall läggas på konstnärerna utan också på kyrkan och dess politik. Han påpekar (på sid. 50) att kyrkan i stället för att omvända hedningarna från deras gamla sedvänjor och former av tillbedjan valde att respektera ”de fäderneärvda sederna och bibehålla dem under ett annat namn”.

Det är därför inte överraskande att djurkretsens tecken, som var så framträdande i det forntida Babylon, kan ses på kyrkor och katedraler, till exempel katedralen Notre Dame i Paris, där de finns över den vänstra portalen och runt Maria i det stora rosettfönstret. (Jfr Jes 47:12–15.) Och i en resehandbok sägs det om katedralen i Auxerre (också i Frankrike) att skulpturen i mittportalen bland annat föreställer ”vissa hedniska hjältar: en naken, sovande Eros [den grekiske kärleksguden], ... Herkules och en satyr [en av grekernas halvgudar]! Bilden nederst till höger skildrar liknelsen om den förlorade sonen.”

Vid ingången till Peterskyrkan i Rom finns det inte bara avbildningar av Kristus och jungfru Maria utan också av Ganymedes ”som förs bort av örnen” för att bli munskänk åt Zeus, gudarnas kung, och av ”Leda [som födde Kastor (Castor) och Pollux], befruktad av svanen” Zeus. Réau kommenterar detta hedniska inflytande och frågar: ”Men vad skall man då säga om Yttersta domen i Sixtinska kapellet, Vatikanens viktigaste kapell, där man ser Michelangelos nakne Kristus slunga ut en blixt likt åskguden Jupiter [den romerske gudafadern] och de fördömda korsa Styx [den flod som grekerna menade att de döda blev förda över] i Charons båt?” Som Réau säger: ”Ett exempel som kom från en så hög instans [dvs. var godkänt av påven själv] måste nödvändigtvis följas.”

Av allt att döma intog konsten inte någon framträdande plats bland israeliterna, och det finns praktiskt taget inga skriftliga vittnesbörd från det första århundradet om dess betydelse för de första kristna. Men på det litterära området överträffade judarna och de första kristna alla andra, eftersom Gud använde dem till att frambringa ett verk av enastående skönhet, inte bara till formen utan framför allt till innehållet, nämligen Bibeln. De inspirerade skrifterna är ”som guldäpplen i silverinfattning”. De innehåller sanningar av sådan klarhet och glans att de vackraste ädelstenar inte kan mäta sig med dem, och de innehåller ordmålningar som förmedlar synintryck och bilder av sådan storhet och skönhet att ingen jordisk konstnär förmår avbilda dem. (Ord 25:11; 3:13–15; 4:7–9; 8:9, 10)