FÅR

Ett av de viktigaste husdjuren. (1Mo 24:35; 26:14) Får är idisslare. Den vanligaste rasen i det forntida Palestina kan ha varit fettsvansfåret, som är den dominerande rasen i dessa trakter också i vår tid. Den fettrika svansen väger normalt omkring 5 kg eller mer. (Jfr 2Mo 29:22; 3Mo 3:9.) Fåren var vanligtvis vita (HV 6:6), men de kunde också vara mörkbruna eller spräckliga. (1Mo 30:32) Mycket rika får- och boskapsuppfödare, till exempel Job, ägde tusentals får. (Job 1:3, 16; 42:12) Israeliterna hade antagligen vissa lamm som sällskapsdjur. (2Sa 12:3; Jer 11:19)

Tamfår är hjälplösa och ängsliga när de inte har någon herde. De går vilse och skingras och är fullständigt utlämnade åt sina fiender. (4Mo 27:16, 17; Jer 23:4; Hes 34:5, 6, 8; Mik 5:8) Får låter sig ledas och följer troget sin herde. De kan lära sig att känna igen hans röst och att följa bara honom. (Joh 10:2–5) Detta blir belyst av ett avsnitt i boken Researches in Greece and the Levant (John Hartley, London 1831, sid. 321, 322):

”Då min uppmärksamhet i går kväll riktades på orden [i] Johannes x. 3 ... frågade jag min tjänare om det var vanligt i Grekland att ge fåren namn. Han sade att det var vanligt och att fåren lydde herden när han ropade deras namn. I dag på förmiddagen hade jag möjlighet att få detta bekräftat. Då jag kom förbi en fårhjord ställde jag samma fråga till herden som jag hade ställt till min tjänare, och han gav mig samma svar. Jag bad honom sedan kalla på ett av sina får. Han gjorde det, och omedelbart lämnade fåret sitt bete och resten av hjorden och sprang fram till herdens hand med tydlig glädje och med en omedelbar lydnad som jag aldrig tidigare har sett hos något annat djur. Det är också så med fåren i det här landet att de inte följer en främmande, utan flyr från honom. ... Herden berättade för mig att många av hans får fortfarande inte är helt tama, att de ännu inte har lärt sig sina namn, men att de alla kommer att lära sig dem vartefter de får övning.” (Se HERDE.)

I forna tider var följande områden särskilt lämpade för fåruppfödning: Negev (1Sa 15:7, 9), Haran (1Mo 29:2–4), Midjans land (2Mo 2:16), Judas bergstrakt, där staden Karmel låg (1Sa 25:2), landet Us (Job 1:1, 3) samt Basan och Gilead (5Mo 32:14; Mik 7:14).

Fåren försåg hebréerna och andra folkslag med många olika produkter. Av bagghorn tillverkade man behållare och blåsinstrument. (Jos 6:4–6, 8, 13; 1Sa 16:1) Fårskinn användes ibland som kläder (Heb 11:37), och överdraget till tältboningen tillverkades bland annat av rödfärgade baggskinn. (2Mo 26:14) Av fårens ull spann man det garn som de flesta kläder antagligen var gjorda av. (Job 31:20; Ord 27:26) Får utgjorde också en viktig handelsvara (Hes 27:21), och de användes dessutom för att betala tribut. (2Ku 3:4; 2Kr 17:11) Både mjölken och köttet användes till föda. (5Mo 14:4; 32:14; 2Sa 17:29; Jes 7:21, 22) Får- och lammkött hörde till den dagliga kosten för kungar, ståthållare och andra. (1Sa 8:17; 1Ku 4:22, 23; Neh 5:18; Am 6:4)

Köttet lagades till genom att man antingen kokade eller stekte det. Till påskmåltiden helstekte man ett årsgammalt handjur av får eller get sedan man avlägsnat skinnet och rensat bort de inre organen. (2Mo 12:5, 9) När man tillredde ett får genom kokning, flådde man först djuret och styckade det sedan. Ibland krossade man benen så att märgen kunde komma ut. Både köttet och benen kokades i stora öppna kärl. (Hes 24:3–6, 10; Mik 3:1–3) När köttet var färdigt, tog man upp det ur grytan och serverade buljongen för sig. (Jfr Dom 6:19.) Att bjuda en gäst på lammkött var ett uttryck för gästfrihet. (2Sa 12:4)

Fårklippningen var i likhet med skördetiden något som man såg fram emot med förväntan. Det var en händelse som förknippades med fest och glädje. (1Sa 25:2, 11, 36; 2Sa 13:23, 24, 28)

Enligt den mosaiska lagen var det förbjudet att äta fettet av får (3Mo 7:23–25) och att slakta ett får och dess lamm på samma dag. (3Mo 22:28) Lagen innehöll också bestämmelser om vad man skulle göra med får som gått vilse, blivit bortförda, lemlästade eller stulna. (2Mo 22:1, 4, 9–13; 5Mo 22:1, 2) Israeliternas lydnad mot Guds lagar var avgörande för om deras hjordar skulle bli välsignade eller förbannade. (5Mo 7:12, 13; 28:2, 4, 15, 18, 31, 51)

Får har sedan urminnes tider använts som offerdjur. (1Mo 4:2, 4; 22:7, 8, 13; Job 42:8) Enligt lagen skulle alla förstfödda bagglamm offras, men inte förrän de var minst åtta dagar gamla. Ett förstfött åsneföl av hankön kunde friköpas genom att man offrade ett får. (2Mo 34:19, 20; 3Mo 22:27) Baggar skulle bäras fram som skuldoffer (3Mo 5:15, 16, 18; 6:6), brännoffer (3Mo 9:3; 16:3; 23:12) och gemenskapsoffer (3Mo 9:4), och installationsoffret för det aronitiska prästerskapet var en bagge. (2Mo 29:22; 3Mo 8:22–28) Det dagliga, ständiga brännoffret bestod av två årsgamla baggar. (2Mo 29:38–42) I början av varje månad och i samband med de årliga högtiderna offrades baggar och bagglamm förutom det ständiga brännoffret. (4Mo 28:11, 17–19, 26, 27; 29:1–38) Baggen spelade en så viktig roll i israeliternas offer att profeten Samuel använde uttrycket ”baggars fett” parallellt med ”slaktoffer”. (1Sa 15:22) Vid vissa tillfällen kunde emellertid tacklamm frambäras som gemenskapsoffer (3Mo 3:6), syndoffer (3Mo 4:32; 4Mo 6:14) och skuldoffer (3Mo 5:6).

Bildspråk och profetior. I Bibeln betecknar ”får” ofta Jehovas försvarslösa, oskyldiga och tidvis misshandlade folk. (2Sa 24:17; Ps 44:11, 22; 95:7; 119:176; Mt 10:6, 16; Joh 21:16, 17; Rom 8:36) Som Guds får led israeliterna mycket under trolösa herdar eller ledare. Genom sin profet Hesekiel gav Jehova en gripande bild av hur försummade de var: ”Fåren vallar ni inte. De svaga har ni inte stärkt, och de sjuka har ni inte botat, och de skadade har ni inte förbundit, och de skingrade har ni inte fört tillbaka, och de förlorade har ni inte sökt efter, utan med hårdhet har ni rått över dem, ja med tyranniskt våld. Och med tiden skingrades de, därför att det inte fanns någon herde, ja, de blev till föda åt markens alla vilda djur.” (Hes 34:3–5) Som en kontrast till detta blir Jesu får, både den ”lilla hjorden” och de ”andra fåren” som följer hans ledning, väl omhändertagna. (Lu 12:32; Joh 10:4, 14, 16; Upp 7:16, 17) Jesus liknade dem som gör gott mot de minsta av hans bröder vid får, och dem som vägrar att göra det liknade han vid getter. (Mt 25:31–45)

”Baggar” representerar ibland människor, i synnerhet förtryckande ledare i nationer som är dömda till undergång. (Jer 51:40; Hes 39:18) I Hesekiel 34:17–22 är baggarna, bockarna och de feta fåren en bild av de trolösa ledarna i Israel. De lade själva beslag på det bästa och smutsade sedan ner resten för de magra och sjuka fåren, nämligen de människor som blev förtryckta, utnyttjade och undanskuffade.

Jesus Kristus omtalas profetiskt som ett får som förs till slaktningen och som en tacka som är stum inför dem som klipper den. (Jes 53:7; Apg 8:32, 35; jfr 1Pe 2:23.) Med tanke på Jesu roll i samband med lösenoffret talade Johannes döparen om honom som ”Guds Lamm som tar bort världens synd”, och i Uppenbarelseboken kallas han flera gånger ”Lammet”. (Joh 1:29; Upp 5:6; 6:16; 7:14, 17; 14:1; 17:14; 19:7)

Det medo-persiska världsväldet framställdes i bild som en bagge med två olika långa horn. Det längre hornet betecknade de persiska kungarnas överlägsenhet. (Dan 8:3–7, 20) I Uppenbarelseboken 13:11 sägs det att det vilddjur som stiger upp ur jorden har två horn som ett lamm, något som visar att det utger sig för att vara fredligt. På liknande sätt talade Jesus om de falska profeterna som vargar i fårakläder; de är alltså farliga fastän de ger intryck av att vara harmlösa. (Mt 7:15)

Uttrycket ”bergen hoppade omkring som baggar” är bildligt och syftar förmodligen på att berget Sinai skälvde då Jehova gav israeliterna lagen. (Ps 114:4–6; 2Mo 19:18; jfr Ps 29:5, 6; 68:8.)

Vildfår. Det hebreiska ordet te’ọ̄ har i olika översättningar återgetts med ”vildoxe” (KJ), ”skogsoxe” (Me), ”teoantilop” (SFB, 1917), ”antilop” (2000) och ”gasell” (Åk). Men enligt Koehler och Baumgartner (Lexicon in Veteris Testamenti Libros, Leiden 1958, sid. 1016) är ”vildfår” en möjlig återgivning av detta ord, och det är så det har återgetts i Nya världens översättning i 5 Moseboken 14:5 och Jesaja 51:20.

Vildfår skiljer sig från tamfår genom att pälsen har grova täckhår och sparsam underull. Den art som i vår tid lever närmast Palestina är en typ av mufflonfår (Ovis gmelini el. O. orientalis) som finns i Mindre Asiens bergsområden och i östra delen av Iran. Baggarna i den rasen har en mankhöjd av knappt 90 cm.