De gjorde Jehovas vilja

Daniel tjänade Gud med ihärdighet

DET är sällan som historien ändras över en natt. Men det hände år 539 f.v.t., då mederna och perserna störtade det babyloniska väldet på bara några timmar. Då hade Jehovas profet Daniel levt som judisk landsflykting i Babylon i nästan 80 år. Han var troligen i 90-årsåldern, och hans ostrafflighet mot Gud skulle komma att ställas på ett av de svåraste proven i hans liv.

Efter Babylons fall verkade allt först gå mycket bra för Daniel. Den nye kungen var medern Darius, en 62-årig man som såg med gillande på Daniel. Bland det första Darius gjorde som kung var att tillsätta 120 satraper och upphöja tre män till att tjäna som höga ämbetsmän.a Daniel var en av dessa tre gynnade män. Darius såg vilka osedvanliga förmågor Daniel hade och tänkte ge honom ämbetet som statsminister! Men då hände något som helt tvärt ändrade kungens planer.

En bedräglig plan

Daniels ämbetsbröder, de höga ämbetsmännen, gick tillsammans med en stor grupp satraper in till kungen och lade fram ett illistigt förslag. De bad Darius införa en lag som krävde: ”Vemhelst som under trettio dagar framställer en vädjan till någon gud eller människa, utom till dig, o kung, skall kastas i lejongropen.” (Daniel 6:7) För Darius kan det ha verkat som om dessa män förklarade sin lojalitet mot honom. Han kan också ha tänkt att den här lagen skulle kunna hjälpa honom, en utlänning, att stärka sin position som rikets överhuvud.

Men de höga ämbetsmännen och satraperna föreslog inte det här påbudet för kungens skull. De sökte ”finna någon förevändning för en anklagelse mot Daniel med avseende på kungariket; men de kunde inte finna någon som helst förevändning för en anklagelse eller något som helst fördärvligt, eftersom han var pålitlig och det inte fanns någon som helst försumlighet eller något som helst fördärvligt i honom”. Därför resonerade dessa bedrägliga män: ”Vi kommer inte att mot denne Daniel finna någon som helst förevändning för en anklagelse, såvida vi inte skall finna en sådan mot honom i hans Guds lag.” (Daniel 6:4, 5) De var väl medvetna om att Daniel bad till Jehova varje dag och sökte därför göra denna handling förtjänt av dödsstraff.

De höga ämbetsmännen och satraperna kanske hyste agg till Daniel därför att han ”ständigt utmärkte sig framför [alla de andra], eftersom en osedvanlig ande var i honom; och kungen hade för avsikt att upphöja honom över hela kungariket”. (Daniel 6:3) Daniels ärlighet kan ha skapat en ovälkommen återhållande kraft mot mygel och korruption. Hur som helst så lyckades dessa män övertala kungen att underteckna påbudet och därmed införliva det i ”medernas och persernas lag, som inte upphävs”. — Daniel 6:8, 9.

Daniel står fast och förblir trogen

Upphörde Daniel att be till Jehova, när han blev underrättad om den nya lagen eller stadgan? Nej, absolut inte! Han föll på knä i sin takkammare och bad tre gånger om dagen till Gud, ”som han regelbundet hade gjort dessförinnan”. (Daniel 6:10) Medan han bad, trängde sig hans fiender in och fann honom ”i färd med att framställa en vädjan och bönfalla om ynnest inför sin Gud”. (Daniel 6:11) När de lade fram saken för kung Darius till hans kännedom, blev han bedrövad över att den lag som han hade undertecknat drabbade Daniel. ”Till solens nedgång fortsatte han att bemöda sig om att befria honom”, heter det i skildringen. Men inte ens kungen kunde upphäva den lag som han hade infört. Daniel fördes därför till lejongropen, som tydligtvis var en nedsänkt eller underjordisk håla. ”Din Gud, som du med ihärdighet tjänar, han själv kommer att rädda dig”, försäkrade kungen Daniel. — Daniel 6:12–16.

Efter en sömnlös natt med fasta skyndade Darius till gropen. Daniel levde och var oskadd! Kungen reagerade direkt. Som straff lät han kasta Daniels fiender med familjer i lejongropen. Darius lät också kungöra i hela väldet att ”i varje herradöme i mitt kungarike skall människor bäva och frukta inför Daniels Gud”. — Daniel 6:17–27.

Lärdomar för oss

Daniel var ett gott föredöme i trofasthet. Till och med kungen, som inte tillbad Jehova, lade märke till att Daniel tjänade Jehova ”med ihärdighet”. (Daniel 6:16, 20) Det arameiska ordet för ”med ihärdighet” kommer av ett verb som har grundbetydelsen ”kretsa”, ”röra sig i en cirkel”. Det antyder kontinuitet. Det ger en god beskrivning av Daniels fullständiga ostrafflighet mot Jehova!

Daniel hade utvecklat ett mönster av ihärdighet långt innan han kastades i lejongropen. Som ung fånge i Babylon vägrade han att konsumera sådan mat och dryck som var förbjuden i Moses lag eller som hade befläckats genom någon hednisk ritual. (Daniel 1:8) Vid ett senare tillfälle framförde han frimodigt Guds budskap till den babyloniske kungen Nebukadnessar. (Daniel 4:19–25) Bara några timmar innan Babylon föll kungjorde Daniel oförskräckt Guds dom för kung Belsassar. (Daniel 5:22–28) När Daniel ställdes inför lejongropen, fortsatte han därför att vandra lika troget som förut.

Du kan också tjäna Jehova med ihärdighet. Är du ung? Handla då på ett sådant sätt att du utvecklar ett mönster av ihärdighet genom att säga nej till den här världens dåliga umgänge och moraliskt fördärvade uppförande. Om du har tjänat Gud någon tid, bevara då ett mönster av troget uthärdande. Ge inte upp, för varje prövning som vi ställs inför ger oss möjlighet att visa Jehova att vi är fast beslutna att tjäna honom med ihärdighet. — Filipperna 4:11–13.

[Fotnoter]