BELSASSAR

[Belsạssar] Av akkadiskan; betyder ”beskydda hans liv” eller möjligen ”[må] Bel beskydda kungen”.

Belsassar var Nabonids förstfödde son och hans medregent under det babyloniska världsväldets sista år. I Bibeln omtalas han bara av profeten Daniel, och bibelkritiker förnekade länge att han var ”Babylons kung”. (Dan 5:1, 9; 7:1; 8:1) Men arkeologiska fynd i form av gamla texter har sedan bekräftat att det Bibeln säger är historiskt korrekt.

I Daniel 5:2, 11, 18, 22 omtalas Nebukadnessar som Belsassars ”far”, och Belsassar kallas Nebukadnessars ”son”. I boken Nabonidus and Belshazzar (R. P. Dougherty, 1929) sägs det att Belsassars mor sannolikt var Nitokris och att hon var dotter till Nebukadnessar II. I så fall var Nebukadnessar Belsassars morfar. (Se 1Mo 28:10, 13, där ordet ”far” används på ett liknande sätt.) Det är dock inte alla forskare som anser att bevisen för ett sådant släktskap är övertygande. Det är möjligt att Nebukadnessar helt enkelt var ”far” till Belsassar i den meningen att han var hans föregångare på tronen. På motsvarande sätt använde assyrierna uttrycket ”Omris son” för att beteckna en efterträdare till Omri på Israels tron. (Se OMRI nr 3.)

Finns det stöd i profanhistorien för att Belsassar var härskare i Babylon?

På en kilskriftstavla som är daterad till det år då Neriglissar efterträdde Amel-Marduk (Evil-Merodak) på den babyloniska tronen nämns en viss ”Belsassar, kungens högste ämbetsman”, i förbindelse med en penningtransaktion. Detta skulle kunna syfta på den Belsassar som nämns i Bibeln, även om det inte är bevisat. År 1924 offentliggjordes uttydningen av en kilskriftstext som kallas ”En poetisk vidräkning med Nabonid”, och därigenom uppdagades värdefulla upplysningar som tydligt bekräftar att Belsassar hade kungamakten i Babylon och som förklarar hur han blev Nabonids medregent. I samband med att Nabonid erövrade staden Tema i sitt tredje regeringsår sägs det: ”Han anförtrodde ’lägret’ åt sin äldste (son), den förstfödde [Belsassar], trupperna överallt i landet ställde han under hans (befäl). Han släppte taget om (allt), anförtrodde kungamakten åt honom; han själv [Nabonid] begav sig ut på en lång resa, och Akkads (militära) styrkor marscherade med honom; han vände sig mot Tema (långt) i väster.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 313) Det är alltså tydligt att Belsassar utövade kungamakt från och med Nabonids tredje regeringsår. Det året motsvarar troligen ”Belsassars, Babylons kungs, första år”, som Daniel nämner. (Dan 7:1)

I ett annat dokument, Nabonidkrönikan, finns ett uttalande som gäller Nabonids sjunde, nionde, tionde och elfte regeringsår. Det lyder: ”Kungen (var) i Tema (medan) prinsen, ämbetsmännen och hären (var) i Akkad [Babylonien].” (Assyrian and Babylonian Chronicles, A. K. Grayson, 1975, sid. 108) Under en stor del av sin regeringstid var Nabonid tydligen inte i Babylon, och utan att ge avkall på sin ställning som den högste härskaren gav han sonen Belsassar myndighet att styra i hans frånvaro. Detta framgår tydligt av flera texter som man har funnit i gamla arkiv och som visar att Belsassar hade kungliga privilegier och utfärdade förordningar och befallningar. Av vissa dokument och förordningar ser man att Belsassar tog hand om sådant som normalt skulle ha behandlats av Nabonid, den högste härskaren, om han hade varit närvarande. Men Belsassar var ändå bara den näst högste härskaren i riket och kunde därför endast erbjuda Daniel att bli ”den tredje i kungariket”. (Dan 5:16)

Det är sant att Belsassar i officiella inskrifter har titeln ”kronprins”, medan han i Daniels bok kallas ”kung”. (Dan 5:1–30) Ett arkeologiskt fynd från norra Syrien kan ge en möjlig förklaring till detta. År 1979 hittade man en staty i naturlig storlek av en härskare i forntidens Gosan. På statyn fanns det två inskrifter, en på assyriska och en på arameiska – det språk som Daniel använder i sin berättelse om Belsassar. De båda inskrifterna är nästan identiska, men skiljer sig åt på en viktig punkt. Den text som är skriven på riksspråket, assyriska, säger att statyn föreställer ”Gosans ståthållare”, medan den som är skriven på lokalbefolkningens språk, arameiska, omtalar honom som ”kung”.

Arkeologen och språkforskaren Alan Millard skriver: ”Med tanke på de babyloniska källorna och de nya texterna på denna staty kan det ha betraktats som fullt i sin ordning att i sådana icke officiella redogörelser som Daniels bok kalla Belsassar ’kung’. Han verkade som kung, sin fars redskap, även om han kanske inte juridiskt sett var kung. Den exakta skillnaden skulle ha varit ovidkommande och skapat förvirring i den berättelse som återges i Daniel.” (Biblical Archaeology Review, maj/juni 1985, sid. 77)

De babyloniska regenterna förväntades vörda gudarna på ett föredömligt sätt. Det finns sex kilskriftstexter som handlar om händelser från det 5:e till det 13:e året av Nabonids regering och som tydligt visar att Belsassar var mycket hängiven de babyloniska gudarna. Det framgår av dokumenten att han som tillförordnad kung i Nabonids frånvaro skänkte guld, silver och djur till templen i Erek och Sippar. Därmed handlade han helt i överensstämmelse med sin kungliga ställning.

Slutet på Belsassars styre. På kvällen den 5 oktober 539 f.v.t. (enl. den gregorianska kalendern; den 11 oktober enl. den julianska) höll Belsassar en stor festmåltid för tusen av sina stormän, enligt berättelsen i kapitel 5 i Daniels bok. (Dan 5:1) Babylon var då belägrat av styrkor som tillhörde persern Cyrus och hans allierade, medern Darius. Enligt den judiske historikern Josephus (som citerar babyloniern Berossos) hade Nabonid besegrats av de medo-persiska styrkorna och dragit sig tillbaka till Borsippa. (Contra Apionem [Mot Apion], I, 150–152 [20]) Det betyder i så fall att det var Belsassar som fungerade som kung i staden Babylon. Att han höll en fest medan staden var belägrad är inte så märkligt när man tänker på att babylonierna var övertygade om att stadsmurarna var ogenomträngliga. Historikerna Herodotos och Xenofon säger dessutom att staden hade stora förråd av nödvändiga varor och att man därför inte fruktade någon brist. Enligt Herodotos var det feststämning i staden den här kvällen – man dansade och roade sig.

Under festen befallde Belsassar, som var påverkad av vin, att man skulle hämta kärlen som tagits från templet i Jerusalem, så att han och hans gäster och hans hustrur och bihustrur kunde dricka ur dem medan de lovprisade de babyloniska gudarna. Detta berodde naturligtvis inte på att man saknade dryckeskärl, utan det var en medveten handling av förakt, avsedd att dra vanära över israeliternas Gud, Jehova. (Dan 5:2–4) Denne hedniske kung utmanade därigenom Jehova, som hade låtit uttala profetiorna om Babylons fall. Även om Belsassar tycktes vara obekymrad om den fientliga här som hade belägrat staden, blev han snart djupt skakad när en hand plötsligt visade sig och började skriva på palatsväggen. Han blev så rädd att hans knän slog mot varandra, och han kallade till sig alla sina visa för att de skulle tyda skriften, men förgäves. Berättelsen visar att drottningen då gav honom det visa rådet att be Daniel tolka skriften. (Dan 5:5–12) En del kommentatorer menar att ”drottningen” inte var Belsassars hustru utan hans mor, som tros vara Nebukadnessars dotter Nitokris. Under inspiration uppenbarade Daniel innebörden i det mirakulösa budskapet, som var en förutsägelse om att Babylon skulle falla för mederna och perserna. Den åldrige profeten fördömde också att Belsassar hädiskt hade använt kärlen från Jehovas hus till att lovprisa gudar som inte såg, hörde eller visste något, men trots det höll Belsassar sitt ord och insatte honom som den tredje härskaren i det domfällda riket. (Dan 5:17–29)

Belsassar blev dödad den natten, natten mellan den 5 och 6 oktober 539 f.v.t., då Cyrus II:s här enligt Nabonidkrönikan ”drog in i Babylon utan strid”. (Assyrian and Babylonian Chronicles, sid. 109, 110; se också Dan 5:30.) I och med att Belsassar dog och Nabonid kapitulerade för Cyrus nådde det nybabyloniska riket sitt slut. (Se CYRUS; NABONID.)