DARIUS

[Darịus]

I Bibelns berättelse förekommer tre kungar med namnet Darius (grek.: Dareios), en meder och två perser. Somliga anser att ”Darius” kan ha varit en titel eller ett tronnamn snarare än ett egennamn, åtminstone i medern Darius fall.

1. Medern Darius, som vid omkring 62 års ålder efterträdde den kaldeiske kungen Belsassar sedan persern Cyrus styrkor hade erövrat Babylon. (Dan 5:30, 31) Han omtalas också som ”Ahasveros son ... av medisk härkomst”. (Dan 9:1)

Darius visade god administrativ förmåga när han tillsatte 120 satraper över hela riket och satte tre höga ämbetsmän över dem för att bevaka kungens intressen. Huvudsyftet med denna anordning kan mycket väl ha varit ekonomiskt, eftersom en av satrapernas främsta uppgifter var att driva in skatter och avgifter till de kungliga skattkamrarna. (Jfr Esr 4:13.) En av de tre höga ämbetsmännen var Daniel, som utmärkte sig i så hög grad framför de andra ämbetsmännen och satraperna att Darius planerade att göra honom till statsminister. Uppenbarligen på grund av avundsjuka, men kanske också i förbittring över att Daniel i sin ostrafflighet motverkade korruption och mygel, arrangerade de två andra höga ämbetsmännen i maskopi med satraperna en juridisk fälla. I samlad trupp gick de in till kungen och överlämnade en förordning till honom för underskrift. De gav sken av att den stöddes av alla de högre ämbetsmännen (dock utan att nämna Daniel). Den gick ut på att man under 30 dagar inte fick be ”en bön till någon gud eller människa”, utom till Darius. Den som överträdde förordningen skulle kastas i lejongropen. Förordningen gav på alla sätt sken av att hjälpa utlänningen Darius att stärka sin ställning som nybliven kung och av att vara ett bevis på ämbetsmännens lojalitet och stöd. (Dan 6:1–3, 6–8)

Darius skrev under och ställdes snart inför följderna, som måste ha gjort honom medveten om den dolda avsikten med förordningen. Daniel fortsatte att be till Jehova Gud och blev därför, som den förste som bröt mot förordningen (jfr Apg 5:29), kastad i lejongropen, trots Darius uppriktiga försök att finna ett sätt att kringgå den oåterkalleliga lagen. Darius gav uttryck åt sin tillit till att Daniels Gud hade makt att rädda Daniel, och efter att ha tillbringat natten sömnlös och fastande skyndade han sig till lejongropen. Där fann han till sin glädje att Daniel levde och var oskadd. Kungen lät sedan kasta Daniels anklagare och deras familjer i lejongropen som vedergällning. Han lät dessutom kungöra följande befallning i hela riket: ”I varje herradöme i mitt kungarike skall människor bäva och frukta inför Daniels Gud.” (Dan 6:9–27)

Historiska urkunder visar att kungarna i Mesopotamien i forna tider betraktades och dyrkades som gudar. Många bibelkommentatorer anser därför att Darius förordning uteslutande gällde böner av religiös natur och inte vädjanden i största allmänhet. Uppgiften att det fanns en ”lejongrop” i Babylon får stöd av gamla inskrifter som visar att orientaliska härskare ofta hade menagerier med vilda djur. Angående detta sägs det i The Soncino Books of the Bible: ”Man vet att perserna övertog bruket från de assyriska kungarna att hålla sådana djur i sina zoologiska trädgårdar.” (Utgiven av A. Cohen, London 1951, kommentar till Daniel, Esra och Nehemja, sid. 49)

Efter kapitel 6 i Daniels bok nämns Darius endast i samband med händelser under ”första året” av hans regering. Det var under det året som Daniel ”urskilde” att Judas ödeläggelse bara skulle vara i 70 år, och det var även då han fick uppenbarelsen om de 70 profetiska veckorna och Messias ankomst. (Dan 9:1, 2, 24–27) Den ängel som förmedlade synen av striden mellan ”Nordens kung” och ”Söderns kung” talade också om för Daniel att han hade trätt upp ”som ett starkt stöd och som en fästning” i medern Darius första år. (Dan 11:1, 6) De flesta bibelkommentatorer menar att det var Darius som fick stöd av ängeln, men det verkar mer troligt att hjälpen gavs åt Mikael, som i den föregående versen (Dan 10:21) sägs kämpa tillsammans med denne änglabudbärare. De två änglarna hade alltså samarbetat i kampen mot demonfursten över Persien, som försökte hindra genomförandet av Jehovas vilja. (Dan 10:13, 14)

Försök att identifiera medern Darius. Hittills har man inte funnit något omnämnande av ”medern Darius” i icke-bibliska inskrifter, och han finns inte heller omnämnd av forntida profana historiker före Josephus (en judisk historiker som levde under det 1:a årh. v.t.). Därför menar många kritiker att medern Darius är en uppdiktad person.

Somliga forskare menar att Kambyses (II) gjordes till ”kung av Babylon” av sin far Cyrus strax efter det att Babylon intagits. Men även om Kambyses tydligen representerade sin far vid nyårsfirandet i Babylon varje år, verkar han ha residerat i Sippar den övriga tiden. Forskning som bygger på studiet av kilskriftstexter tyder på att Kambyses inte antog titeln ”kung av Babylon” förrän den 1 nisan 530 f.v.t., när han gjordes till medregent med Cyrus, som då drog ut på det fälttåg som resulterade i hans död. Försöken att identifiera Darius med Cyrus son Kambyses strandar på att Darius var ”omkring sextiotvå år” när Babylon föll. (Dan 5:31)

En annan uppfattning går ut på att Darius kan ha varit ett annat namn på Cyrus själv, men det stämmer inte med att Darius var ”meder” och ”av medisk härkomst”, ett uttryck som syftar på att hans far, Ahasveros, var meder. Cyrus kallas uttryckligen ”persern”, och även om hans mor kan ha varit meder, som några historiker hävdar, var hans far enligt Cyruscylindern Kambyses I, som var perser. (Dan 9:1; 6:28)

Andra försöker identifiera Darius med en förmodad ”morbror” till Cyrus. Den grekiske historikern Xenofon kallar denne morbror ”Kyaxares” och säger att han var son till Astyages. Xenofon berättar att Kyaxares efterträdde den mediske kungen Astyages på tronen men att Kyaxares senare gav både sin dotter och hela Medien till systersonen Cyrus. (En persisk furstes uppfostran [Kyrou paideia], 1998, I, 5, 2; VIII, 5, 19) Xenofons upplysningar motsägs emellertid av både Herodotos och Ktesias (grekiska historiker som var mer eller mindre samtida med Xenofon). Herodotos hävdar att Astyages dog utan att ha fått någon son. Nabonidkrönikan visar att Cyrus blev kung över mederna genom att ta Astyages till fånga. För att kunna identifiera Darius med Kyaxares II måste man dessutom förutsätta att Astyages också var känd som Ahasveros, eftersom medern Darius var ”Ahasveros son”. (Dan 9:1) Denna uppfattning kan alltså inte bekräftas.

Vem var egentligen medern Darius?

I flera nyare uppslagsverk blir Darius identifierad med Gubaru (anses vanligtvis vara identisk med den Gobryas som omtalas i Xenofons En persisk furstes uppfostran), som blev ståthållare i Babylon efter den medo-persiska erövringen av staden. Det bevismaterial som läggs fram är i huvudsak följande:

I den forntida kilskriftstext som är känd som Nabonidkrönikan sägs det i samband med Babylons fall att Ugbaru, ”ståthållare över Gutium, och Cyrus här [drog] in i Babylon utan strid”. Efter att ha redogjort för Cyrus intåg i staden 17 dagar senare visar inskriften att Gubaru, ”hans ståthållare, tillsatte (under)ståthållare i Babylon”. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 306; jfr Darius the Mede, J. C. Whitcomb, 1959, sid. 17.) Det bör noteras att ”Ugbaru” och ”Gubaru” är olika namn. De kan tyckas likna varandra, men i kilskriften är tecknet för första stavelsen i Ugbaru helt annorlunda än tecknet för första stavelsen i Gubaru. I krönikan sägs det att Ugbaru, ståthållaren över Gutium, dog några veckor efter erövringen. Andra kilskriftstexter visar att Gubaru levde vidare och tjänade som ståthållare i 14 år, inte bara över staden Babylon utan över hela Babylonien och ”området bortom floden”, vilket innefattade Aram, Fenicien och Palestina ner till Egyptens gräns. Det betyder att Gubaru härskade över ett område som omfattade hela den bördiga halvmånen och som i stort sett motsvarade det babyloniska världsväldets område. Om medern Darius sägs det som bekant att han ”hade gjorts till kung över kaldéernas kungarike” (Dan 5:31; 9:1), men han omtalas inte som ”Persiens kung”, den benämning som normalt användes om kung Cyrus. (Dan 10:1; Esr 1:1, 2; 3:7; 4:3) Så det område som styrdes av Gubaru förefaller åtminstone ha varit samma område som det Darius härskade över.

Eftersom Gubaru ingenstans kallas ”Darius”, menar man att ”Darius” var hans titel eller tronnamn. W. F. Albright säger: ”Det verkar högst sannolikt att Gobryas [Gubaru] antog kungavärdigheten och namnet ’Darius’, kanhända en gammal iransk kungatitel, medan Cyrus var ute på fälttåg i öster.” (Journal of Biblical Literature, 1921, årg. XL, sid. 112, not 19) Som svar på invändningen att kilskriftstavlorna ingenstans talar om Gubaru som ”kung” framhåller de som identifierar Gubaru med kung Darius att titeln kung inte heller används om Belsassar på kilskriftstavlorna, trots att den kilskriftstext som kallas ”En poetisk vidräkning med Nabonid” uttryckligen säger att Nabonid ”anförtrodde kungamakten” åt sin son.

I enlighet med detta framhåller professor Whitcomb att Gubaru, enligt Nabonidkrönikan, i sin ställning som ståthållare under Cyrus ”tillsatte ... (ståthållare) i Babylon”, precis som Daniel 6:1, 2 visar att Darius satte ”120 satraper över kungariket”. Whitcomb menar därför att Gubaru i egenskap av ståthållare över andra ståthållare sannolikt titulerades kung av sina underordnade. (Darius the Mede, sid. 31–33) Med hänvisning till det stora område som Gubaru (Gobryas) härskade över säger A. T. Olmstead: ”Över hela detta vidsträckta bördiga land härskade Gobryas [Gubaru] i det närmaste som en oberoende monark.” (History of the Persian Empire, 1948, sid. 56)

I överensstämmelse med det föregående anser somliga forskare att det är sannolikt att medern Darius i själva verket var en vicekung som regerade över kaldéernas rike men som var underordnad Cyrus, perserrikets högste härskare. A. T. Olmstead konstaterar: ”I sina förbindelser med de babyloniska undersåtarna uppträdde Cyrus som ’kung av Babylon, kung över länderna’. Genom att på så sätt hävda att den gamla härskarlinjen förblev obruten smickrade han deras fåfänga och vann deras lojalitet. ... Men det var satrapen Gobryas som företrädde den kungliga myndigheten under kungens frånvaro.” (History of the Persian Empire, sid. 71) De som hävdar att den bibliske Darius var en sådan vicekung framhåller att det sägs att Darius ”mottog kungariket” och att han hade ”gjorts till kung över kaldéernas kungarike”, och de menar att detta visar att han var underordnad en högre härskare. (Dan 5:31; 9:1; jfr Dan 7:27, där det nämns att ”den Allrahögste”, Jehova Gud, ger kungariket åt de ”heliga”.)

Även om de upplysningar som finns om Gubaru i många avseenden verkar passa in på Darius och även om Darius kan ha varit en vicekung under Cyrus, kan en sådan identifiering inte anses slutgiltig. De historiska uppteckningarna säger inget om Gubarus nationalitet eller härkomst, och därför kan man inte fastställa om han var ”meder” och ”Ahasveros son”. De visar inte heller om han hade så stor myndighet att han kunde utfärda ett påbud av det slag som beskrivs i Daniel 6:6–9. Det tycks vidare framgå av Bibeln att den tid Darius regerade över Babylon var jämförelsevis kort och att Cyrus därefter övertog kungamakten i Babylon, även om det är möjligt att de härskade samtidigt och att Daniel bara speciellt nämner det år då Darius fick en framträdande ställning i Babylon. (Dan 6:28; 9:1; 2Kr 36:20–23) Gubaru innehade sin ställning i 14 år.

Varför den historiska identifieringen är osäker. Sannfärdigheten i Bibelns skildring behöver naturligtvis inte bekräftas av profana källor. Alla de fall då personer eller händelser i Bibeln först har förkastats av kritikerna som ”ohistoriska” men sedan har fått sin plats i historien fastställd utom allt tvivel bör få dem som studerar Guds ord att inte lägga för stor vikt vid negativ kritik. (Se BELSASSAR; SARGON.) De hundratusentals kilskriftstavlor som grävts fram i Mellanöstern ger fortfarande en mycket ofullständig och osammanhängande bild av historien. Vad andra källor beträffar har vi i dag tillgång till skrifter från endast ett fåtal forntida profana historiker (och då ofta i form av fragment). Flertalet av dessa historiker var greker som levde ett eller flera århundraden efter det att de händelser inträffade som beskrivs i Daniels bok.

Ett mycket starkare skäl till att Darius inte omtalas i de babyloniska urkunderna ges i Daniels bok. Den visar att Darius gav Daniel en hög befattning i statsförvaltningen, till stor förtret för de andra höga ämbetsmännen. Deras komplott mot Daniel misslyckades, och Darius lät avrätta dem och deras familjer, vilket sannolikt gjorde att de återstående ämbetsmännen blev hans fiender. Darius befallning om att alla i riket skulle ”bäva och frukta inför Daniels Gud” måste också ha fått de mäktiga babyloniska prästerna att känna sig mycket missbelåtna och förbittrade. Eftersom skrivarna med all säkerhet var underställda prästerna, skulle det inte alls vara förvånande om uppteckningarna efteråt ändrades och upplysningarna om Darius togs bort. Man vet att sådana åtgärder förekom på den tiden.

Man bör därför inte underskatta betydelsen av att Bibeln omtalar det medo-persiska riket som ett dubbelstyre. (Dan 5:28; 8:3, 4, 20) Även om profanhistorien tillskriver Cyrus och perserna den mest framträdande rollen, visar Bibeln att det fortsatte att råda en form av samarbete mellan mederna och perserna, och lagarna fortsatte att betecknas ”medernas och persernas” lagar. (Dan 6:8; Est 1:19) Mederna spelade en viktig roll när Babylon intogs. (Jes 13:17–19) Det bör också nämnas att Jeremia (51:11) förutsade att ”medernas kungar” (plural) skulle vara bland dem som angrep Babylon. Darius kan mycket väl ha varit en av dessa kungar.

2. Darius I, också kallad Darius den store (perser). Han anses vara en av perserrikets mest framträdande härskare. Darius betecknar sig själv som ”Hystaspes son, akemenid, perser, son till en perser, arier, av arisk ätt”. (History of the Persian Empire, sid. 122, 123) Han gjorde således anspråk på att vara av samma kungliga ätt som Cyrus den store, även om han tillhörde en annan gren än Cyrus.

Sedan Kambyses II dött på väg hem från Egypten 522 f.v.t., innehades den persiska tronen en kort tid av hans bror Bardiya (eller möjligen av en mager vid namn Gaumata). Med hjälp av sex andra persiska adelsmän dödade Darius regenten och övertog själv tronen. Darius version av detta finns på tre språk i den väldiga inskrift som han lät hugga in i en lodrät klippvägg i Behistun och som vetter mot en slätt som korsades av den viktigaste karavanvägen mellan Bagdad och Teheran. Enligt inskriften var Gaumata en troninkräktare som utgav sig för att vara Kambyses bror, som hade dödats. De flesta nutida forskare godtar i stort sett denna berättelse (i vilken Darius upprepade gånger försäkrar att ”detta är sant och inte lögn”), men några menar att Darius var en ”stor lögnare” och att bevisen pekar på att det i själva verket var han som var en troninkräktare. Hur det än förhåller sig var hela riket i uppror när Darius övertog makten, och man menar att han använde de följande två åren till att underkuva de upproriska elementen runt om i riket. Egypten, som hade frigjort sig från det persiska oket, återerövrades av Darius omkring år 519–518. Därefter utvidgade han rikets gränser österut in i Indien och västerut in i Thrakien och Makedonien. Han är också känd för att ha gjort en effektiv omorganisering av rikets förvaltning, för att ha utformat en rikslag kallad ”De goda bestämmelsernas förordning” och för att på nytt ha öppnat den kanal som förband Nilen med Röda havet.

I Bibelns skildring förekommer Darius I särskilt i samband med återuppbyggandet av templet i Jerusalem. Grunden till templet lades 536 f.v.t., men arbetet förbjöds år 522, och ”det stod stilla till det andra året av den persiske kungen Darius regering” (520 f.v.t.). (Esr 4:4, 5, 24) Det året sporrade profeterna Haggaj och Sakarja judarna att återuppta byggandet, och arbetet kom i gång igen. (Esr 5:1, 2; Hag 1:1, 14, 15; Sak 1:1) Detta fick Tattenaj, ståthållaren som tillvaratog perserrikets intressen väster om Eufrat, och andra ämbetsmän att företa en undersökning och skicka ett brev till perserkungen Darius. I brevet upplyste de honom om byggnadsarbetet, lade fram judarnas påstående att de hade tillstånd att bygga och bad att man skulle göra efterforskningar i de kungliga arkiven för att se om det fanns något skriftligt belägg för deras påstående. (Esr 5:3–17) I judarnas förklaring ställdes kaldén Nebukadnessar, den som ödelade templet, i kontrast till persern Cyrus, den som gav tillåtelse till dess återuppbyggande. Detta hade säkert en gynnsam inverkan på Darius, eftersom han i sitt första regeringsår hade varit tvungen att slå ner två uppror som leddes av män som tagit namnet Nebukadnessar (kallade Nebukadnessar III och Nebukadnessar IV av historikerna). Båda dessa upprorsmakare hade gjort anspråk på att vara söner till Nabonid och hade försökt göra Babylon oberoende av perserriket.

När man sökte i arkiven i Ekbatana, den forntida mediska huvudstaden, fann man det dokument som Cyrus hade utfärdat. Darius gav därefter ståthållaren Tattenaj befallning om att han och de andra ämbetsmännen inte bara skulle låta bli att hindra tempelbygget utan också tillhandahålla penningmedel till bygget från ”den kungliga skattkammaren, av skatten som indrivs på andra sidan Floden”, och dessutom djur och annat som behövdes till offren. Den som överträdde kungens befallning skulle hängas upp på en påle, och hans hus skulle ”göras till ett allmänt avträde”. (Esr 6:1–12)

Med detta officiella stöd och den fortsatta uppmuntran som profeterna gav (Sak 7:1; 8:1–9, 20–23) gick tempelarbetet framåt och var klart till den ”tredje dagen i månmånaden adar; det var under det sjätte året av kung Darius regering”. (Esr 6:13–15; den 6 mars 515) Darius ingripande tjänade Jehova Guds syften och leddes utan tvivel av honom. Men eftersom Darius enligt sina inskrifter var en hängiven dyrkare av Ahura Mazda, måste hans åtgärd främst ha berott på respekt för de oåterkalleliga medo-persiska lagarna och på den toleranta politik som han förde (och som några av hans inskrifter vittnar om).

Senare fälttåg i Grekland. Kring sekelskiftet gjorde ett antal grekiska städer i Jonien uppror mot det persiska herraväldet, och även om upproren slogs ner bestämde sig Darius för att straffa Athen och Eretria för att de hade hjälpt de upproriska städerna. Perserna invaderade därför Grekland, men angreppet slutade med att Darius styrkor besegrades i slaget vid Marathon 490 f.v.t. Darius gjorde noggranna förberedelser för ett nytt fälttåg mot Grekland, men hann inte genomföra det innan han dog år 486. Han efterträddes av sin son Xerxes.

3. Nehemja 12:22 nämner att överhuvuden för de levitiska fädernehusen upptecknades ”i Eljasibs, Jojadas och Johanans och Jadduas dagar ... ända till persern Darius regeringstid”. Eftersom Eljasib var överstepräst när Nehemja återvände till Jerusalem (Neh 3:1) och eftersom Jojada vid tiden för Nehemjas andra besök i Jerusalem (efter Artaxerxes 32:a år [443 f.v.t.]) hade en son som var gift (Neh 13:28), är den Darius som nämns förmodligen densamme som Dareios Ochos (också kallad Nothos), som regerade från 423 till 405 f.v.t.

I ett brev som hittats bland Elefantinepapyrerna, vilka antas vara från slutet av 400-talet f.v.t., omtalas ”Johanan” som överstepräst i Jerusalem vid den tiden.