MEMFIS

[Mẹmfis]

En huvudstad i det forntida Egypten. Den identifieras med ruinerna vid Mit Rahina på Nilens västra strand, 23 km söder om Kairo. Memfis var länge den viktigaste staden i Nedre Egypten (dvs. Nildeltat och ett litet område söder om det).

I Hosea 9:6 kallas staden Mof i den hebreiska texten (återges med ”Memfis” i de flesta svenska och engelska bibelöversättningar). På andra ställen används det hebreiska Nof. (Jes 19:13; Jer 2:16; 44:1; 46:14, 19; Hes 30:13, 16)

Historia. Enligt en gammal legend som återberättas av den grekiske historikern Herodotos (II, 99) grundades Memfis av en härskare vid namn Menes (Min). Man har dock inte funnit några historiska vittnesbörd om denne härskare, som också skall ha grundat ”1:a dynastin” av egyptiska härskare.

Memfis läge var idealiskt för en huvudstad i Nilens land. Staden låg strax söder om den plats där Nilen förgrenar sig och deltat börjar. Den kontrollerade således inte bara deltaområdet i norr utan också trafiken på Nilen. Öknen och bergen gjorde det svårt att närma sig staden från väster, och Nilen och höjderna på andra sidan floden skyddade mot angrepp från öster. Eftersom staden Memfis låg på gränsen mellan Övre Egypten (i söder) och Nedre Egypten (i norr), hade den alltså en nyckelposition i landet, i likhet med det nutida Kairo, som ligger alldeles i närheten.

Handel. Staden var under hela sin historia ett viktigt handelscentrum och miste sin betydelse först efter den grekiska erövringen, då Alexandria vid nordkusten blev landets viktigaste hamnstad. Enligt en del historiker blev Memfis vida berömt för sina glasvaror, som exporterades i synnerhet till Rom. Man odlade dessutom akacieträd, som användes som material till möbler, krigsskepp och vapen.

Politik. Memfis var också politiskt framträdande, särskilt under den period som egyptologerna kallar ”Gamla riket” och en bit in i ”Mellersta riket”. De flesta historiker menar att de första dynastierna hade sitt regeringssäte i Memfis, även om det för en tid kan ha flyttats till Thebe (Bibelns No-Amon), som låg 480 km längre söderut. Det verkar sannolikt att det fortfarande var Memfis som var huvudstad när Abraham besökte Egypten och mötte den farao som då regerade. (1Mo 12:10–20)

Bibeln tycks peka på att huvudstaden under israeliternas tid i landet låg i Nedre (norra) Egypten, på en plats inte alltför långt från Gosen, där israeliterna bodde. (1Mo 47:1, 2; se GOSEN nr 1.) Att Mose träffade farao ”vid Nilens strandbryn” kan tyda på att det var Memfis som var huvudstaden och att den alltså inte låg i deltaområdet (som några menar), eftersom Nilen förgrenar sig där deltat börjar. (2Mo 7:15)

På grund av sin framträdande position nämns Memfis i flera profetior om Egypten. I Jeremia 2:16 säger profeten att Nof (Memfis) och Tachpanches (en stad i deltat) ”avbetade ... [Israels] hjässa”, vilket betyder att de båda städerna plundrade Israel och bildligt talat gjorde nationen skallig. Detta ledde till förödmjukelse och sorg för dem som menade sig vara Guds tjänare. (Jfr 2Ku 2:23; Jes 22:12.) Varken för Israels rike i norr eller för Judas rike i söder visade sig Egypten, här representerat av Memfis och Tachpanches, vara till någon stor hjälp. Egyptierna visade sig tvärtom vara redo att själviskt utnyttja den situation i vilken Guds förbundsfolk befann sig. (Hos 7:11; Jes 30:1–3; 2Ku 23:31–35)

Religion. Memfis var ett centrum för egyptisk religion och lärdom, men på 700-talet f.v.t. förutsade Jesaja att den vishet som Nofs (Memfis) furstar (möjligen prästerliga furstar) skröt om skulle visa sig vara värdelös och att Egypten skulle bli vilselett. (Jes 19:13) Dessa rådgivare skapade tydligen en falsk trygghetskänsla i Egypten, så att man inte tog hotet från den aggressiva stormakten Assyrien på allvar.

I Memfis har man funnit minnesmärken från den period då den etiopiske kungen Tirhaka härskade över Egypten. Tirhaka överlevde en sammanstötning i Kanaan med den assyriske kungen Sanherib (732 f.v.t.; 2Ku 19:9), men Sanheribs son Esarhaddon krossade senare den egyptiska hären och tvingade den att dra sig tillbaka till Memfis. I Esarhaddons egen skildring av den efterföljande striden står det: ”Jag belägrade Memfis, hans [Tirhakas] residensstad, och intog den på en halv dag med hjälp av underminering, bräscher och stormstegar; jag ödelade (den), rev ner (dess murar) och brände ner den.” (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 293) Några år senare tycks de egyptiska styrkorna ha återerövrat Memfis och massakrerat den assyriska garnisonen. Men Esarhaddons son Assurbanipal ryckte in i Egypten och drev furstarna ut ur Memfis och upp längs Nilen (söderut).

När Assyrien började förlora sin makt under senare delen av 600-talet f.v.t. kom Memfis under egyptiskt herravälde igen. Sedan den babyloniske kungen Nebukadnessar hade ödelagt Juda 607 f.v.t. flydde en del judar till Egypten, där de slog sig ner i Memfis och andra städer. (Jer 44:1) Genom profeterna Jeremia och Hesekiel dömde Jehova dem till tillintetgörelse och förutsade att Nebukadnessar skulle tilldela Egypten ett förödande slag som skulle drabba Memfis (Nof) särskilt hårt. (Jer 44:11–14; 46:13, 14, 19; Hes 30:10–13) Babylonierna skulle självsäkert angripa Memfis mitt på ljusa dagen. (Hes 30:16)

Memfis drabbades av ett nytt stort nederlag 525 f.v.t., då den persiske kungen Kambyses angrep staden, som därefter blev säte för en persisk satrapi. Staden återhämtade sig aldrig efter den här erövringen. Under ptoleméerna blomstrade Alexandria, medan Memfis stadigt förlorade sin betydelse, och på 600-talet v.t. hade staden blivit en ruinhög.

Memfis och det närliggande On (Heliopolis) var bland de viktigaste heliga städerna i det forntida Egypten. (1Mo 41:50) Särskilt viktiga var de helgedomar som var vigda åt guden Ptah och åt den heliga tjuren Apis. Enligt den ”memfitiska läran”, som var utarbetad av prästerna i Memfis, var guden Ptah skaparen (en ställning han delade med andra gudar, t.ex. Thoth, Ra [Re] och Osiris), och hans roll i mytologin tycks ha varit formad av den roll som farao spelade i den mänskliga världen. Klassiska historiker berättar om hur Ptahs tempel i Memfis med jämna mellanrum blev utvidgat och förskönat. Det var utsmyckat med enorma statyer.

Apistjuren, en levande tjur med vissa speciella kännemärken, bodde i ett tempel i Memfis och dyrkades som inkarnationen av guden Osiris, men i några legender förbinds den också med guden Ptah. När Apistjuren dog höll man en sorgehögtid och begravde den under pompa och ståt i det närliggande Sakkara. (När man öppnade en grav i Sakkara under 1800-talet fann man över 60 balsamerade tjurar och kor.) Under lika storslagna ceremonier valde man sedan en ny Apistjur och installerade den i Memfis. De upproriska israeliterna kan ha varit påverkade av denna avgudadyrkan när de tänkte att de skulle tillbe Jehova genom en guldkalv. (2Mo 32:4, 5) Tillbedjan av den utländska gudinnan Astarte var också framträdande i Memfis, och där fanns tempel åt de egyptiska gudarna och gudinnorna Hathor, Amon, Imhotep, Isis, Osiris-Sokar, Anubis och andra. Hela denna samling av forntida gudar och gudabilder hade Gud dömt till tillintetgörelse. (Hes 30:13)

Kungagravar. Något som vittnar om Memfis forntida storhet är de kolossala gravplatserna i närheten av den plats där staden låg. Här finns det omkring 20 pyramider, dvs. enorma kungagravar. Den framträdande roll som Memfis spelade som kunglig begravningsplats avspeglas utan tvivel i följande profetia, som Hosea uttalade mot det trolösa Israel på 700-talet f.v.t.: ”Egypten skall samla dem; Memfis skall begrava dem.” (Hos 9:6) En av pyramiderna i Sakkara vid Memfis är den trappstegspyramid som uppfördes av kung Djoser (”3:e dynastin”) och som anses vara den äldsta fristående stenbyggnad man känner till. Längre västnordväst om Memfis ligger de ännu mer imponerande pyramiderna vid Giza och även den stora sfinxen. I dag är dessa gravbyggnader och liknande byggnadsverk i sten det enda som finns kvar och kan vittna om det forntida Memfis religiösa glans. Som det var förutsagt har staden blivit ”något man häpnar över”. (Jer 46:19)