KUNSKAP

Kunskap avser i huvudsak kännedom om fakta som man tillägnat sig genom personliga erfarenheter, iakttagelser eller studium. Bibeln innehåller kraftfulla uppmaningar att söka det rätta slaget av kunskap och att sätta värde på den, och det framhålls att kunskapen är värdefullare än guld. (Ord 8:10; 20:15) Jesus framhöll hur viktigt det är att verkligen lära känna honom och hans Fader, och betydelsen av kunskap är något som betonas gång på gång i de kristna grekiska skrifterna. (Joh 17:3; Flp 1:9; 2Pe 3:18)

Källan till kunskap. Jehova är den egentliga källan till kunskap. Han är livets källa, och att man är i livet är självfallet en förutsättning för att kunna förvärva kunskap. (Ps 36:9; Apg 17:25, 28) Gud har dessutom skapat allt, så människors kunskap bygger på studium av hans händers verk. (Upp 4:11; Ps 19:1, 2) Gud har också inspirerat Bibeln, som är hans skrivna ord, och genom att studera den kan människor lära sig vad som är hans vilja och avsikt. (2Ti 3:16, 17) All sann kunskap har alltså sitt ursprung hos Jehova, och den som söker sådan kunskap måste ha gudsfruktan, en fruktan som innebär att man är noga med att inte ådra sig Jehovas misshag. Denna fruktan är början till kunskap. (Ord 1:7) En sådan gudsfruktan gör att man kan tillägna sig exakt kunskap, medan däremot de som utelämnar Gud lätt drar felaktiga slutsatser av de iakttagelser de gör.

I Bibeln förknippas Jehova ofta med kunskap. Han kallas ”en kunskapens Gud” och beskrivs som ”fullkomlig i kunskap”. (1Sa 2:3; Job 36:4; 37:14, 16)

Den uppgift som Jehova har gett sin Son i samband med förverkligandet av sina avsikter är av sådan vikt att det kan sägas: ”I honom är alla vishetens och kunskapens skatter omsorgsfullt fördolda.” (Kol 2:3) Den som inte utövar tro på Jesus Kristus som Guds Son kan inte förstå den verkliga innebörden i Skriftens ord eller se hur Guds avsikter förverkligas enligt vad han har förutsagt.

Man kan få en djupare förståelse av kunskapens vikt och värde om man undersöker de hebreiska och grekiska ord som ofta återges med ”kunskap” och lägger märke till sambandet mellan sådana begrepp som kunskap och vishet, förstånd, tankeförmåga och urskillning.

Innebörden i ordet. Flera av de ord (substantiv) i Bibelns hebreiska skrifter som kan återges med ”kunskap” är besläktade med verbet jadhạ‛, som betyder ”känna (till), veta (genom att få underrättelse om något)”, ”känna (till), veta (genom att iaktta något)”, ”lära känna, inse (genom personlig bekantskap eller av egen erfarenhet)” och ”ha erfarenhet (av)”, ”vara erfaren (skicklig)”. Den exakta innebörden i ordet och hur det skall översättas måste avgöras från fall till fall beroende på sammanhanget. Gud sade till exempel att han kände eller hade ”lärt känna” Abraham och därför var övertygad om att denne trons man skulle undervisa sina barn på rätt sätt. Jehova menade inte att han bara kände till att Abraham existerade, utan snarare att han hade lärt känna Abraham väl genom att under många år ha lagt märke till hans lydnad och intresse för sann tillbedjan. (1Mo 18:19, La, NV, Åk; 1Mo 22:12; jfr JEHOVA [Tidig användning av namnet och namnets innebörd].)

I likhet med verbet jadhạ‛ (känna, veta) har det viktigaste hebreiska substantivet för ”kunskap” (dạ‛ath) grundbetydelsen ”det att ha kännedom om något”, ”det att äga upplysningar”, men ibland inbegrips mer än detta. I Hosea 4:1, 6 heter det exempelvis att det vid en viss tid inte fanns någon ”kunskap om Gud” i Israel. Detta betyder inte att israeliterna inte visste att Jehova var Gud och att han hade befriat dem och lett dem i det flydda. (Hos 8:2) Men deras handlingssätt (de mördade, stal och begick äktenskapsbrott) visade att de hade förkastat sann kunskap, för de levde inte i överensstämmelse med den. (Hos 4:2)

Verbet jadhạ‛ betecknar ibland sexuellt umgänge, till exempel i 1 Moseboken 4:17, där vissa översättningar återger ordet ordagrant med ”kände” (SFB, Åk, 1917), medan andra helt korrekt säger att Kain ”hade ... könsumgänge med” (NV) eller ”låg med” (2000) sin hustru. Det grekiska verbet ginọ̄skō används på motsvarande sätt i Matteus 1:25 och i Lukas 1:34.

Efter det att Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten (1Mo 2:17; 3:5, 6) sade Jehova till sin medarbetare under skapandet (Joh 1:1–3): ”Se, människan har blivit som en av oss i fråga om att veta vad som är gott och ont.” (1Mo 3:22) Uppenbarligen betydde detta inte bara att den förste mannen och den första kvinnan visste vad som var gott och vad som var ont för dem, för det visste de redan genom Guds befallningar till dem. Guds ord i 1 Moseboken 3:22 kunde inte heller betyda att de nu genom erfarenhet visste vad som var ont, för Jehova sade att de hade blivit lika honom, och han har inte lärt sig vad som är ont genom att göra något ont. (Ps 92:14, 15) Adam och Eva fick tydligtvis vetskap om vad som är gott och vad som är ont i den särskilda bemärkelsen att de nu själva avgjorde om något var gott eller ont. De gjorde på sätt och vis sig själva till gudar och litade mer på sitt eget omdöme än på Guds. Genom sin olydnad hade de blivit sin egen lag i stället för att lyda Jehova, som inte bara har rätten att avgöra vad som är gott och ont utan också har den vishet som krävs för detta. Deras egen kunskap om, eller norm för, gott och ont var alltså inte som den kunskap Jehova har. Den medförde olycka för dem. (Jer 10:23)

I de kristna grekiska skrifterna är det två ord som vanligtvis översätts med ”kunskap”: gnọ̄sis och epịgnōsis. Båda dessa ord är besläktade med verbet ginọ̄skō, som betyder ”känna”, ”veta”, ”förstå”, ”inse”. Det sätt varpå detta verb används i Bibeln visar emellertid att det också kan beteckna ett förtroligt förhållande mellan den person som ”känner” någon och den eller dem som han känner. (1Kor 8:3; 2Ti 2:19) Kunskap (gnọ̄sis) framställs som något mycket positivt i de kristna grekiska skrifterna. Men det är inte allt som människor kallar ”kunskap” som man bör söka, eftersom det finns filosofier och uppfattningar som ”med orätt” kallas ”kunskap”. (1Ti 6:20) Den kunskap som rekommenderas har med Gud och hans avsikter att göra. (2Pe 1:5) I detta ligger mer än att bara ha kännedom om vissa fakta, vilket även många ateister har; det inbegriper att man har ett nära och personligt förhållande till Gud och Kristus. (Joh 17:3; 6:68, 69) Enbart kunskap (fakta) skulle kunna resultera i en känsla av överlägsenhet, men om man lär känna ”Kristi kärlek, som överträffar kunskapen”, dvs. om man lär känna den kärleken genom erfarenhet därför att man själv efterliknar Kristi kärlek, kommer man att kunna använda de kunskaper som man har tillägnat sig på ett sunt och balanserat sätt. (Ef 3:19)

Epịgnōsis, som är en förstärkt form av gnọ̄sis (epị betyder ”på”, ”ovanpå”, ”[därut]över”, dvs. ”ytterligare”) har, som sammanhanget ofta visar, betydelsen ”exakt, noggrann eller fullständig kunskap”. Paulus skriver således om några som blir undervisade (inhämtar kunskap) ”men aldrig är i stånd att komma till exakt kunskap [”insikt”, SFB, 2000; ”sann kunskap”, TC; ”personlig kunskap”, Ro; ”klar, full kunskap”, Da, not] om sanningen”. (2Ti 3:6, 7) Han ber också för några som hörde till församlingen i Kolossai, som uppenbarligen hade viss kunskap om Guds vilja eftersom de hade blivit kristna, att de skulle ”uppfyllas av den exakta kunskapen om hans vilja, i all vishet och andlig fattningsförmåga”. (Kol 1:9) Alla kristna bör söka sådan exakt kunskap (Ef 1:15–17; Flp 1:9; 1Ti 2:3, 4), eftersom den är nödvändig för att man skall kunna klä sig i ”den nya personligheten” och kunna vinna frid (Kol 3:10; 2Pe 1:2).

Besläktade begrepp. Kunskap förknippas ofta i Bibeln med sådana begrepp som vishet, förstånd, urskillning och tankeförmåga. (Ord 2:1–6, 10, 11) När man förstår de grundläggande skillnaderna mellan dessa begrepp får man en ökad förståelse av många bibelställen. Man bör emellertid tänka på att det inte alltid är möjligt att hitta ett enskilt ord som exakt motsvarar ordet i grundtexten. Sammanhanget och språkbruket påverkar ordets betydelse. Man kan likväl lägga märke till vissa intressanta skillnader när man ser närmare på de bibelställen som talar om kunskap, vishet, förstånd, urskillning och tankeförmåga.

Vishet. Vishet är förmågan att omsätta kunskap i handling, att använda sin kunskap, att tillämpa det man har lärt sig på ett förnuftigt sätt. Någon kan ha en hel del kunskap men inte veta hur han skall använda den därför att han saknar vishet. Jesus förband vishet med handling när han sade: ”Visheten blir i alla fall befunnen rättfärdig genom sina gärningar.” (Mt 11:19) Salomo bad till Gud om att få inte bara kunskap utan också vishet, och han blev bönhörd. (2Kr 1:10; 1Ku 4:29–34) Salomo visade prov på denna vishet när han använde sin kunskap om en mors kärlek till sitt barn för att avgöra en tvist mellan två kvinnor som gjorde anspråk på samma barn. (1Ku 3:16–28) ”Visheten är det viktigaste”, för utan vishet är kunskapen av ringa värde. (Ord 4:7; 15:2) Jehova har ett överflöd av både kunskap och vishet, som han också frikostigt ger åt andra. (Rom 11:33; Jak 1:5)

Förstånd. Förstånd är förmågan att se hur något hänger samman, hur de olika sidorna av en sak står i relation till varandra, att se helheten och inte bara fristående fakta. Den hebreiska verbroten bin har grundbetydelsen ”särskilja” eller ”urskilja”, och den återges ofta med ”förstå”. Det förhåller sig på liknande sätt med det grekiska ordet synịēmi. Därför kunde det sägas i Apostlagärningarna 28:26 (som är ett citat från Jes 6:9, 10) att judarna hade hört, men de hade inte förstått. De hade inte fattat hur de enskilda punkterna eller tankarna passade ihop med varandra, och de betydde därför ingenting för dem. När det i Ordspråksboken 9:10 sägs att ”kunskap om den Allraheligaste, det är förstånd”, visar det att sann förståelse av något är beroende av att man ser det i relation till Gud och hans avsikter. Eftersom den som har förstånd kan förbinda nya upplysningar med sådant som han redan vet, kan det sägas att ”för den förståndige är kunskap lätt”. (Ord 14:6) Kunskap och förstånd hör samman, och det är nödvändigt att söka bådadera. (Ord 2:5; 18:15)

Urskillning. Ett hebreiskt ord som ofta återges med ”urskillning” eller ”urskillningsförmåga” (tevunạh) är besläktat med ordet binạh, som översätts med ”förstånd”. Båda orden förekommer i Ordspråksboken 2:3, där det heter: ”Om du ropar på förståndet och låter din röst kalla på urskillningen ...” Urskillning innebär, liksom förstånd, att man inser och förstår ett ämne eller ett problem, men i förbindelse med urskillning läggs tonvikten på att man ser de enskilda faktorerna och kan väga dem mot varandra eller bedöma dem i förhållande till varandra. Den som har både kunskap och urskillningsförmåga kan tygla sin tunga och är ”kall till sin ande”. (Ord 17:27) Den som arbetar i opposition mot Jehova saknar urskillningsförmåga. (Ord 21:30) Genom sin Son ger Gud insikt eller urskillning (av grek. sỵnesis). (2Ti 2:1, 7)

Tankeförmåga. Kunskap förknippas också med det begrepp som ibland översätts med ”tankeförmåga” (hebr.: mezimmạh). Det hebreiska ordet kan användas både i negativ bemärkelse (om onda planer, ränker, påfund) och i positiv bemärkelse (om klokhet, skarpsinne). (Ps 10:2; Ord 1:4) Sinnet och tankarna kan alltså ledas antingen i en god och nyttig riktning eller i en ond och skadlig riktning. Genom att ge noga akt på hur Jehova handlar och genom att lyssna till de olika sätt som hans vilja och avsikter kommer till uttryck på kan man skydda sin egen tankeförmåga och leda den i rätta banor. (Ord 5:1, 2) Om vi har övat upp vår tankeförmåga på rätt sätt, i enlighet med den vishet och den kunskap som kommer från Gud, kommer den att skydda oss mot den snara som omoraliska frestelser utgör. (Ord 2:10–12)

Varningar i förbindelse med kunskap. Det Salomo säger i Predikaren 1:18 om kunskap kan verka negativt: ”Med stor vishet följer stor grämelse, så att den som ökar sin kunskap ökar sin smärta.” Detta kan tyckas vara stick i stäv mot det som annars sägs i Bibeln om kunskap. Men Salomo betonar här återigen tomheten i alla mänskliga ansträngningar som inte är inriktade på att hålla Guds bud. (Pre 1:13, 14) En människa kan förvärva kunskap och vishet inom många områden eller forska djupt och specialisera sig på ett särskilt område, och det behöver inte vara något fel med sådan kunskap eller vishet, även om den inte har något direkt samband med Guds uttryckliga avsikter. Men på grund av sin utökade kunskap och vishet kan en sådan människa bli starkt medveten om hur begränsade hennes möjligheter är att använda sina kunskaper och sin vishet med tanke på att livet är så kort och med tanke på de problem och svårigheter som man ställs inför och måste kämpa med i det ofullkomliga mänskliga samhället. Detta är frustrerande och ger en smärtsam känsla av att ens ansträngningar är meningslösa. (Jfr Rom 8:20–22; Pre 12:13, 14; se PREDIKARENS BOK.) Om den kunskap som man kan tillägna sig genom ”de många böcker som framställs” inte kan förbindas med och användas i samband med att man håller Guds bud, kommer den dessutom att göra ”kroppen trött”. (Pre 12:12)