STAV, KÄPP

De hebreiska orden shẹvet och mattẹh återges ofta med ”stav” och ”käpp”. Ordet shẹvet betecknar en käpp eller en stav (som man kan stödja sig på) och återges även med ”herdestav”. (3Mo 27:32) Möjligen på grund av att stamhövdingar vanligtvis bar en stav som tecken på sin värdighet har både shẹvet och mattẹh kommit att betyda ”[folk]stam” och återges också så i vissa sammanhang. (2Mo 31:2; 5Mo 18:1; 29:18) Skaftet på ett spjut betecknades med orden shẹvet eller ‛ets (ordagr.: ”trä”, ”träd”). (2Sa 18:14, not; 21:19)

Ett annat ord, maqqẹl, återges med ”käpp” eller ”stav” (1Mo 30:37; 32:10; 1Sa 17:43), och ordet mish‛ẹneth har översatts med ”stav” eller ”stöd” (Dom 6:21; 2Ku 18:21).

Det grekiska ordet för ”käpp” är rhạbdos, som ibland återges med ”stav”. (1Kor 4:21; Mt 10:10; Upp 19:15) Ett annat ord, xỵlon, används också ibland i den betydelsen. Detta ord, som ordagrant betyder ”trä(d)” eller något som är tillverkat av trä, används i Matteus 26:47, 55 och i parallellskildringarna om de ”stavar” (1917) eller ”påkar” (NV) som den skara som kom för att gripa Jesus var utrustad med.

Användningsområden. Käppar och stavar användes som stöd (2Mo 12:11; Sak 8:4; Heb 11:21), till försvar eller skydd (2Sa 23:21; Mt 10:10), vid tröskning (Jes 28:27 [både mattẹh och shẹvet förekommer i denna vers och återges i NV med ”stav” respektive ”käpp”]; jfr Dom 6:11; Rut 2:17) samt vid skörd av oliver (5Mo 24:20; Jes 24:13). Det förekom även att man använde käppar eller spön i samband med bestraffning. (2Mo 21:20; Ord 10:13; 23:13, 14; Apg 16:22) Herdar använde en särskild herdestav för att leda och hjälpa hjorden. När det gäller utväljandet av de djur som skulle ges som tionde till helgedomen sades det i den mosaiska lagen: ”Vad allt tionde av nötboskap och småboskap beträffar, allt som går under herdestaven [dvs. allt som herden ansvarar för], skall vart tionde djur vara något heligt som tillhör Jehova. Man får inte undersöka om det är bra eller dåligt, och man får inte heller byta ut det.” (3Mo 27:32, 33) Det berättas att herden stod med staven i beredskap vid ingången till fårfållan när fåren kom ut. Vid änden av staven satt en tygbit indränkt med färg, och med denna märkte han vart tionde djur, som därmed kom att utgöra tionde. (Jfr Jer 33:13.)

En symbol för myndighet. Staven betraktades som en värdefull personlig ägodel, och några stavar var uppenbarligen lätta att känna igen, så att ägaren kunde identifieras. Juda gav Tamar sin stav och sin sigillring som pant tills han kunde skicka en getkilling som betalning för sitt umgänge med henne. (1Mo 38:18, 25) Hövdingar bar en stav som en symbol för sin myndighet. I Bibeln används staven därför ofta som en symbol för den myndighet en person har i kraft av sin ställning eller den myndighet som han har fått av någon annan. Moses stav blev en symbol för den myndighet och det uppdrag han hade fått av Gud när han stod inför de äldste i Israel och även när han stod inför farao och de magiutövande prästerna i Egypten. (2Mo 4:17, 29–31; 7:9–12) I det sistnämnda fallet sägs det att staven var Arons, men det var förmodligen Moses stav som Aron i egenskap av Moses talesman använde, vilket antyds av 2 Moseboken 7:15, 17.

Från och med då användes Moses stav många gånger som en symbol för att han var förordnad och bemyndigad av Jehova att vara nationens ledare. (2Mo 8:5; 9:23; 10:13; 4Mo 20:11) När Moses och Arons myndighet ifrågasattes var Arons stav, som representerade Levis stam, den enda av de 12 stamhövdingarnas stavar som Gud lät knoppas och bära mogna mandlar. Detta var ett tydligt bevis på att Gud hade utvalt och bemyndigat Aron och därmed också hans hus att inneha prästämbetet. Denna stav förvarades sedan för en tid i förbundsarken. (4Mo 17:1–11; 2Mo 29:9; Heb 9:4)

Psalmisten skrev: ”Jehovas uttalande till min Herre lyder: ’Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender som en pall för dina fötter.’ Din styrkas stav skall Jehova sträcka ut från Sion: ’Dra kuvande fram mitt ibland dina fiender.’” (Ps 110:1, 2) Aposteln Paulus tillämpar detta bibelställe på Jesus Kristus, som i bildlig bemärkelse har en styrkans stav från Jehova när han drar ut som Jehovas representant med oinskränkt myndighet att verkställa domen över sina fiender. (Heb 10:12, 13) Jesus Kristus, ”en kvist från Isais stubbe”, ”skall slå jorden med sin muns käpp; och med sina läppars ande skall han döda den ondskefulle”. (Jes 11:1, 4) Han talar med den myndighet och utövar den makt som Jehova har gett honom till att straffa de onda. Han skall härska över nationerna, inte som en herde som fridfullt leder hjorden med sin stav, utan med en stav av järn. (Upp 2:27; 12:5; 19:15)

Den förtryckets stav eller käpp som israeliternas fiender svingade över dem nämns i Jesaja 9:4; 14:5. Gud använde nationerna runt omkring Israel, till exempel Assyrien, till att straffa Israel för dess synder, och i denna bemärkelse var dessa nationer med Guds bemyndigande eller tillåtelse som en straffets eller tuktans käpp. De drevs emellertid inte av kärlek till Jehova eller hat mot Israels synder utan av sin fiendskap mot både Gud och Israel, och de överskred sina befogenheter och gladde sig åt att förvärra Israels lidande. Dessutom upphöjde sig dessa nationer, i synnerhet Assyrien och Babylon, högmodigt över Jehova Gud själv. Genom sin profet Jesaja sade Gud om Assyrien: ”Ve! Assyriern, min vredes käpp”, och därefter beskrev han Assyriens högmod med orden: ”Skall yxan upphöja sig över den som hugger med den eller sågen göra sig större än den som sågar med den, som om det är käppen som svingar dem som lyfter den, som om det är staven som lyfter den som inte är av trä?” Sedan förutsade han att nationen Assyrien skulle straffas för att den trodde att den var större än den som använde sig av den och för att den upphöjde sig över honom. (Jes 10:5, 15)

När Jehova ingick ett förbund med David om ett kungarike sade han om kungen i den davidiska dynastin: ”Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son. När han gör orätt, så skall jag tillrättavisa honom med människors käpp och med Adams söners slag.” (2Sa 7:14) Den tuktans käpp som Jehova i egenskap av ”fader” skulle använda var en bild av den myndighet som jordiska makter, till exempel Babylon, skulle utöva. Genom Babylon störtade han sitt rike som styrdes av Davids ättlingar, och det skulle ligga i spillror tills den som hade ”den lagliga rätten” kom. (Hes 21:27) År 70 v.t. använde han de romerska trupperna under härföraren Titus som en ”käpp” till att verkställa straffet över det trolösa Jerusalem. (Dan 9:26, 27)

Felaktigt bruk av käppen. Jordiska regeringar och domare använde ofta sin myndighets ”käpp” på ett orättfärdigt sätt, ibland rentav till att strida mot Gud och hans folk. När Jesus Kristus stod inför judarnas högsta domstol och inför den romerske ståthållaren Pilatus blev han plågad och hånad, man spottade på honom, han blev slagen och till sist dödad. De judiska ledarna använde först sin egen myndighet mot Jesus och gjorde sedan ”käppen” tyngre genom att överlämna honom åt de romerska myndigheterna för att avrättas. Profeten Mika förutsade detta med orden: ”Med käppen slår de Israels domare på kinden.” (Mik 5:1) Efter Jesu död och uppståndelse använde de judiska ledarna sin myndighet till att förfölja Jesu efterföljare, och i många andra fall använde de romerska myndigheterna och andra makter likaså sin myndighets ”käpp” på ett felaktigt sätt. Gud skulle ställa dem till svars för detta. (Joh 19:8–11; 2Th 1:6–9)

Föräldrars myndighet. ”Käppen” används även som en bild av den myndighet föräldrar har över sina barn. Denna myndighet nämns på flera ställen i Ordspråksboken, och begreppet ”käpp” används i Bibeln som en symbol för alla former av fostran och tuktan, inbegripet användning av en bokstavlig käpp för bestraffning. Föräldrar hålls ansvariga inför Gud för hur de vägleder och fostrar sina barn. Om föräldrarna inte skulle ta sitt ansvar, kan det leda till fördärv och död för barnet och vara till skam för dem själva, och dessutom skulle det misshaga Gud. (Ord 10:1; 15:20; 17:25; 19:13) ”Dårskap är bunden vid pojkens hjärta; tuktans käpp driver den långt bort från honom.” ”Undanhåll inte pojken tuktan. Om du slår honom med käppen, slipper han dö. Du skall slå honom med käppen och befria hans själ från Sheol.” (Ord 22:15; 23:13, 14) ”Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom ser efter honom med tuktan.” (Ord 13:24; 19:18; 29:15; 1Sa 2:27–36)

Som de kristnas ”andliga livs Fader” håller Jehova Gud inte tillbaka ”käppen” gentemot sina barn. Den kristne skribent som under inspiration skrev brevet till hebréerna sade: ”Gud handlar med er som med söner. För vad är det för en son som en far inte tuktar? ... Men han gör det till vår nytta, för att vi skall få del av hans helighet.” (Heb 12:7, 9, 10) Jehova gav trogna män, i synnerhet apostlarna, myndighet att ge tuktan i den kristna församlingen. Syftet med att de fick denna myndighet var att de skulle ”bygga upp” sina medtroende och inte ”riva ner” dem. (2Kor 10:1–11) De hade således rätt att ge tuktan åt sådana som handlade fel. När de kristna i Korinth vek av från rättfärdighetens väg och började se upp till människor snarare än till Kristus skrev Paulus ett tillrättavisande brev till dem. Han skrev: ”Vad vill ni? Skall jag komma till er med käppen eller med kärlek och mildhets ande?” (1Kor 4:21)

Herdestaven. En herde använde sin stav till att leda, försvara och hjälpa hjorden. Jehova och hans Son, Jesus Kristus, visar en liknande omsorg om den hjord som Guds folk utgör. Jehova omtalade ofta israeliterna som sin hjord när de stod i ett förbundsförhållande till honom. David skrev: ”Jehova är min herde. ... Han leder mig i rättfärdighetens spår för sitt namns skull. Även om jag vandrar i den djupa skuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och din stav är min tröst.” (Ps 23:1–4) Mika sade i bön till Gud: ”Var en herde över ditt folk med din stav, din arvedels småboskapshjord.” (Mik 7:14; jfr Joh 10:11, 14; Heb 13:20; 1Pe 2:25; 5:4.)