JORDÄGARE

Jordägarens äganderätt har erkänts sedan urminnes tider. (Det hebr. ordet för ”jordägare” är be‛alịm, ordagr.: ”herrar”, ”ägare”.) Abraham förhandlade med hettiten Efron om en gravplats för sin hustru Sara. Han köpte slutligen ett fält för en fastställd summa, och transaktionen gavs laga kraft med stadens invånare som vittnen. (1Mo 23:1–20) Under en hungersnöd i Egypten köpte Josef jord för faraos räkning av de egyptiska jordägarna i utbyte mot matvaror. (1Mo 47:20–26) Guds trogne tjänare Job, som bodde i landet Us, hade egendom som förmodligen omfattade jord som han kunde ge i arv till sina söner och döttrar. (Job 1:4; 42:15) Jehova är emellertid den som äger hela jorden, och hans handlingar visar att han håller människan ansvarig för hur hon använder hans egendom. (Ps 24:1; 50:10–12)

I Israel. När Jehova förde in israeliterna i Kanaan utövade han sin rätt att som hela jordens herre och ägare driva bort kanaanéerna, som hade slagit sig ner i landet utan egentlig rätt till det. (Jos 3:11; 1Kor 10:26) Den tid då Gud tolererade att de vistades i landet hade löpt ut. När Gud mer än 450 år tidigare lovade att ge landet åt Abrahams avkomlingar sade han till Abraham: ”Amoréernas [uttrycket ”amoréer” används ibland kollektivt om alla kanaaneiska stammar] missgärning är ännu inte fullbordad.” (1Mo 15:7, 8, 12–16) Som den kristne martyren Stefanus sade till judarna gav Gud därför Abraham ”ingen arvsbesittning i det, nej, inte en fotsbredd; men han lovade att ge landet åt honom till besittning, och efter honom åt hans avkomma, fast han ännu inte hade något barn”. (Apg 7:5)

Israeliterna fick inte utkämpa anfallskrig och fortsätta att utvidga sitt territorium genom att inta de omkringliggande nationernas land. Jehova sade till israeliterna att han hade gett landområden åt vissa nationer och att deras äganderätt måste respekteras. Dessa nationer var Edom, Moab och Ammon, som var besläktade med israeliterna genom Esau (Edom) och Lot (Moab och Ammon). (5Mo 2:4, 5, 9, 19)

Förvaltare av det utlovade landet. Jehova klargjorde även för israeliterna, som hade fått landet av honom och blivit jordägare, att de inte var landets egentliga ägare, utan bara fick lov att förvalta det. När det gäller försäljning av en arvedel sade han: ”Och jorden i landet får inte säljas för all framtid, ty landet är mitt. Ni är nämligen bofasta främlingar och invandrare hos mig.” (3Mo 25:23) Gud hade drivit ut kanaanéerna ur landet på grund av deras avskyvärda handlingar. Han varnade israeliterna för att han också kunde ta ifrån dem deras äganderätt till landet och driva ut dem om de gjorde sig skyldiga till sådana handlingar. När de senare gjorde just detta fördes de i landsflykt. (3Mo 18:24–30; 25:18, 19; 26:27–33; Jer 52:27) Sedan deras land legat öde i 70 år, från 607 till 537 f.v.t., lät Gud i sin barmhärtighet dem få bosätta sig där igen, men den här gången under hedniskt herravälde. Till sist, år 70 v.t., ödelade romarna Jerusalem och skingrade invånarna.

Inom nationens gränser tilldelades Israels stammar bestämda landområden, eller också fick de städer som låg inom andra stammars områden. Prästerna och leviterna hade städer med tillhörande betesmarker. (Jos 15–21) Inom stammarna tilldelades de enskilda släkterna arvedelar, som delades in i mindre jordstycken efter hand som släkterna växte i antal och delade upp jorden mellan sig. Detta ledde till att jorden odlades upp och brukades fullt ut. Arvedelarna fick inte övergå från en stam till en annan. För att förhindra detta var kvinnor som ärvde jord (därför att de inte hade några bröder i livet) tvungna att gifta sig inom stammen så att arvedelen skulle stanna inom stammen. (4Mo 36:1–12)

Om en man dog utan att ha någon son kunde hans bror (eller, om han inte hade några bröder, hans närmaste släkting) gifta sig med änkan och få barn med henne. Den man som gifte sig med änkan kunde också återköpa den döde mannens arvedel om den hade sålts. (Rut 4:9, 10, 13–17) Den förstfödde sonen skulle inte få namn efter sin egentlige far utan efter moderns förste man, så att sonen kunde få dennes arvedel och så att den döde mannens namn och arvedel bevarades i Israel. (5Mo 25:5, 6)

Jubelåret. Gud hade sagt till Israel: ”Ingen hos dig [skall] behöva bli fattig.” (5Mo 15:4, 5) Så länge israeliterna höll lagarna om jubelåret förhindrade detta en situation där det bara fanns två klasser – de mycket rika och de mycket fattiga. Vart 50:e år (räknat från den tidpunkt då israeliterna drog in i Kanaan) återvände varje man till sin arvedel, och om han hade sålt någon jord gavs den tillbaka till honom. På grund av den här lagen sjönk priset på jord för varje år allteftersom jubelåret närmade sig. I själva verket arrenderade köparen jorden, och priset var beroende av hur många grödor som jorden kunde bära fram till nästa jubelår. (3Mo 25:13–16, 28) Den som köpte en annan mans arvedel kunde inte vara säker på att få behålla den fram till jubelåret. Om den ursprunglige ägaren kunde skaffa fram tillräckliga medel hade han rätt att köpa tillbaka jorden. En återköpare (en nära släkting) kunde också återköpa jorden för den ursprunglige ägarens räkning. (3Mo 25:24–27)

En man kunde inte tvingas sälja sin egendom. Kungen hade inte heller någon expropriationsrätt i Israel. Det framgår av fallet med Nabot, som vägrade sälja en del av sin arvsbesittning till kung Ahab. (1Ku 21:1–4, 17–19; jfr Hes 46:18.)

Leviterna. Leviterna fick inte någon arvedel som de andra stammarna. De fick hus i levitstäderna och de betesmarker som omgav dem. Dessa betesmarker fick inte säljas, och detta var till skydd för leviterna. Husen däremot kunde säljas, men leviterna hade alltid rätt att köpa tillbaka dem, och senast under jubelåret skulle de återlämnas till ägaren. (3Mo 25:32–34)

När den fruktbara jorden gav sin gröda skulle man inte glömma bort Jehova, jordens egentlige ägare. En tiondel av avkastningen (tionde) skulle ges till leviterna för att understödja dem i deras viktiga uppgifter i förbindelse med tillbedjan av Jehova, något som blev till andlig nytta för hela Israel. (4Mo 18:21–24; 5Mo 14:22–29)

Helgedomen. Jehovas helgedom kunde också stå som jordägare om någon helgade en åker åt Jehova, vilket innebar att avkastningen från den åkern tillföll helgedomen under den period som den ursprunglige ägaren hade bestämt. (3Mo 27:16–19) Om en åker som hade helgats av ägaren inte köptes tillbaka utan såldes till en annan man, skulle den vid tiden för jubelåret tillfalla helgedomen som permanent egendom. (3Mo 27:20, 21) Och åkrar som av ägaren hade vigts åt helgedomen förblev helgedomens permanenta egendom. (3Mo 27:28)

I den kristna församlingen. Bibeln visar tydligt att den enskildes äganderätt erkändes i den kristna församlingen. När församlingen bildades på pingstdagen år 33 hade många judar och proselyter från andra länder kommit till Jerusalem för att fira högtiden. Ett stort antal av dem lyssnade till Petrus tal och kom till tro på Kristus. (Apg 2:1, 5, 9–11, 41, 42, 47) De stannade kvar i staden för att lära sig mer. De kristna sålde därför frivilligt sina egendomar och använde intäkterna för att hjälpa dessa gäster och andra behövande. De ”hade allting gemensamt”. (Apg 2:44–46) Detta var inte ett uttryck för socialism eller kommunism, utan det var frivilliga gåvor som gavs för att hjälpa dem som var intresserade av de goda nyheterna och för att främja spridandet av budskapet.

Av liknande orsaker och delvis också därför att de kristna blev förföljda av styresmännen i Jerusalem fortsatte man senare under Guds andes ledning och genom hans oförtjänta omtanke att följa det här handlingssättet. Många sålde sina åkrar och lämnade beloppet till apostlarna, som administrerade hjälpprogrammet. (Apg 4:31–37) Men de enskilda kristnas egendom var deras egen, och egendomsrätten var okränkbar. Ingen blev på något sätt tvingad att ställa sin egendom till förfogande för den gemensamma kassan. Man betraktade det som ett privilegium att få göra det, inte en plikt. Dessa givmilda kristna lät sig ledas av ett rätt motiv.

Så var dock inte fallet med Ananias och Safira, som hycklade för att bli ärade av människor. De kom överens om att sälja en jordegendom och att ge bara en del av det belopp som de fick för den till apostlarna, samtidigt som de låtsades att de var generösa och gav hela beloppet. Under ledning av helig ande förstod Petrus vad de hade gjort. Men han sade inte: ”Varför gav ni oss inte alla pengarna som ni fick för jordstycket”, som om de var förpliktade att göra det. Han sade: ”Ananias, varför har Satan ingett dig mod att försöka lura den heliga anden och att i hemlighet ta undan något av beloppet för jordstycket? Förblev det inte ditt så länge du hade det kvar, och hade du inte fortfarande bestämmanderätt över det, sedan det var sålt? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.” (Apg 5:1–4)

Omkring tre timmar senare kom Safira in utan att veta om vad som hade hänt. Hon påstod också att de hade gett hela beloppet till apostlarna, och Petrus sade: ”Varför kom ni överens om att sätta Jehovas ande på prov?” (Apg 5:7–9) Deras synd bestod i att de ljög för Jehova och försökte lura honom och hans församling, som om Guds ande inte vilade över den. (Gal 6:7) De var inte förpliktade att göra sig av med sin egendom och skänka pengarna till en gemensam kassa.

Jehovas äganderätt skall respekteras. Eftersom Jehova äger all jord måste jordägare respektera hans egendom och sköta om den så att den inte läggs öde och går förlorad. (Ord 24:30–34) Också nationer måste erkänna detta. (Jes 24:1–6; Jer 23:10) De som ignorerar den här principen kommer till sist att störtas i fördärvet. (Upp 11:18)

Den som erkänner Gud som den egentlige jordägaren kommer inte heller girigt att försöka komma i besittning av jord med hjälp av oärliga metoder. (Ord 20:21; 23:10, 11) När israeliterna avvek från Guds lag uttryckte Gud sitt fördömande över några av dem med orden: ”Ve dem som lägger hus till hus och dem som fogar åker till åker, tills det inte finns mer rum och ni har kommit att bo helt för er själva i landet!” (Jes 5:8; Mik 2:1–4)

Jesus sade däremot: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” (Mt 5:5; Ps 37:9, 22, 29) Han lärde sina efterföljare att be till Gud: ”Låt ditt kungarike komma. Låt din vilja ske, så som i himlen så också på jorden.” (Mt 6:10) Under Guds, den store jordägarens, suveräna styre skall de som troget förvaltar hans jord helt och fullt få uppleva glädjen av att inneha egendom under fullständigt trygga förhållanden. Gud beskrev de idealiska förhållandena för jordägare när han lät Jesaja och Mika nedteckna sina profetior om återställelse. Dessa profetior visar vilka förhållanden som skall råda när hans vilja sker på jorden. Han sade om sitt folk: ”De skall bygga hus och bo i dem; och de skall plantera vingårdar och äta deras frukt. De skall inte bygga för att någon annan skall bo där; de skall inte plantera för att någon annan skall äta.” ”Och de skall sitta, var och en under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall skrämma dem.” (Jes 65:21, 22; Mik 4:4; se LANDETS FOLK.)