VÄMJELIGHET

De hebreiska substantiven shẹqets (något vämjeligt) och shiqqụts (vämjelighet) kommer från rotordet shaqạts, som används i betydelsen ”vämjas vid” (3Mo 11:11, 13) och, i den kausativa formen, ”göra vämjelig” (3Mo 11:43; 20:25). De här hebreiska uttrycken syftar på något som är frånstötande i förhållande till den sanna tillbedjan av Jehova. I många bibelöversättningar återges de med ”styggelse”, till exempel i det kända uttrycket ”förödelsens styggelse”. (Dan 11:31; 12:11, SFB, Åk, 1917) Evangelieskribenterna Matteus och Markus återgav det hebreiska shiqqụts (plur.: shiqqutsịm) med det grekiska bdẹlygma (Dan 9:27; Mt 24:15; Mk 13:14), som i sin grundbetydelse betecknar något som väcker vämjelse, något avskyvärt. (Se AVSKYVÄRDHET.)

Enligt Moses lag var det förbjudet att äta vissa djur, som förklarades vara ”orena” som föda och som offer. De betraktades därför i dessa avseenden som ”något vämjeligt”, och alla som åt eller offrade ett sådant djur gjorde sig själva ”vämjeliga”, eftersom de då visade förakt för Guds bud. (3Mo 7:21; 11:10–13, 20–23, 41, 42; 20:25; Jes 66:17) Men andra bibelställen visar att de förbjudna djuren inte skulle betraktas som vämjeliga i största allmänhet. Exempelvis var åsnan ”oren” som föda och som offer, men israeliterna använde den både som last- och riddjur. (2Mo 23:4, 5; Mt 21:2–5) Kung David hade hjordar av kameler, och man tillverkade kläder av kamelhår. (1Kr 27:30, 31; Mt 3:4) Örnen användes som en passande bild av Guds beskyddande omsorg om Israel under uttåget ur Egypten. (2Mo 19:4; 5Mo 32:9–12) I och med att lagförbundet upphörde gällde inte längre budet om att sådana djur skulle anses vara ”vämjeliga” som föda. (Apg 10:9–15; 1Ti 4:1–5; se DJUR.)

Medan ordet shẹqets används uteslutande om ”orena” djur, används shiqqụts främst om avgudar och handlingar som är kopplade till avgudadyrkan. När israeliterna lämnade Egypten befallde Jehova dem att kasta bort alla ”vämjeligheter” och ”Egyptens smutsiga avgudar”, men somliga lydde inte och vanhelgade därmed Guds namn. (Hes 20:6–9) På väg till det utlovade landet passerade israeliterna hedniska nationers områden och såg ”deras vämjeligheter och deras smutsiga avgudar, trä och sten, silver och guld”. De blev befallda att ”helt och fullt vämjas” vid sådana religiösa bilder som något som var ”vigt åt tillintetgörelse”, och de skulle inte föra in dem i sina hem. (5Mo 29:16–18; 7:26) De här nationernas falska gudar och gudinnor, bland annat Milkom (Molek), Kemosh och Ashtoret, var i sig själva vämjeligheter. (1Ku 11:5, 7; 2Ku 23:13) När israeliterna började dyrka sådana avgudar blev också de frånstötande i Guds ögon, och när de senare orenade templet med avgudabilder blev Gud vred på dem, något som till slut ledde till att nationen ödelades. (Jer 32:34, 35; Hes 7:20–22; Hos 9:10) Genom att de på det sättet tjänade ”trä och sten” gjorde de sig skyldiga till andlig ”otukt”, och därmed avskar de sig från kommunikationen med Gud. (Hes 20:30–32; jfr Jer 13:27.)

Det var bara när enskilda kungar energiskt och modigt avlägsnade avgudadyrkan ur landet som nationen upplevde perioder av välsignelse. (2Ku 23:24; 2Kr 15:8–15) Gud förklarade för israeliterna att om de ville bli befriade ur den kommande fångenskapen och bli återställda som hans folk var det nödvändigt att de grundligt renade sig från sådan avgudadyrkan. (Hes 11:17–21) I en liknande profetia omtalas David som kung över detta renade folk och som dess ende herde och ”hövding till oöverskådlig tid”, vilket tydligt pekar fram emot en större uppfyllelse på det andliga Israel, den kristna församlingen, under den smorde arvingen till Davids tron, Kristus Jesus. (Hes 37:21–25; jfr Lu 1:32; Joh 10:16.)

Enligt profetian i Nahum 3:4–7 skulle det bli slut på den assyriska huvudstaden Nineves politiska och internationella prostitution, och Jehova skulle ”kasta vämjeliga ting [hebr.: shiqqutsịm]” på den. Dessa vämjeliga ting avser tydligtvis inte avgudabilder utan sådant som i allmänhet anses vara orent eller frånstötande, exempelvis smuts och lort, som skulle göra den rovgiriga staden föraktlig i allas ögon. Profetian om att ”det blodbefläckade” och vämjeligheterna skulle avlägsnas ifrån filisténs tänder (Sak 9:6, 7) anspelar troligen på den hedniska sedvänjan att äta offerdjurens kött med blodet i. (Jfr Hes 33:25.)

Judarna på Jesu tid och särskilt deras religiösa ledare var uppenbarligen noga med att undvika allt som hade med bokstavliga avgudar att göra, men ändå gjorde de sig skyldiga till vämjeliga ting, exempelvis självdyrkan, olydnad, hyckleri, girighet och falskhet, och Jesus sade att de i likhet med sina förfäder hade gjort templet till ”en rövarhåla”. (Mt 23:1–15, 23–28; Lu 16:14, 15; jfr Mt 21:13 och Jer 7:11, 30.) Deras dåliga tillstånd och hjärteinställning ledde till deras värsta uppror – de förkastade Guds egen Son. Jesus visade att detta skulle leda till deras tillintetgörelse. (Mt 21:33–41; Lu 19:41–44)

Vämjeligheter som leder till ödeläggelse. I Daniels profetia talas det om ”vämjeligheter” i förbindelse med ödeläggelse. (Dan 9:27) I linje med gammal judisk tradition förknippas de här orden i allmänhet med händelsen då den syriske kungen Antiochos IV (Epifanes) vanhelgade Jehovas tempel i Jerusalem 168 f.v.t. I ett försök att utrota tillbedjan av Jehova byggde Antiochos ett altare ovanpå Jehovas stora altare och offrade där ett svin till den olympiske Zeus (Jupiter). Ett uttryck som motsvarar det som används i Daniels bok (ett uttryck som förbinder vämjeligheter med ödeläggelse) används i den apokryfiska Första Mackabéerboken (1:54, 2000) om den här händelsen.

Men detta var bara en judisk tolkning, inte en inspirerad uppenbarelse. Kristus Jesus visade att den uppfattningen var fel när han uppmanade sina lärjungar: ”Därför, när ni får se vämjeligheten som vållar ödeläggelse, den som är omtalad genom profeten Daniel, stå på helig plats (läsaren bör bruka urskillning), då bör de som är i Judeen fly till bergen.” (Mt 24:15, 16) De här orden visar att ”vämjeligheten som vållar ödeläggelse” då var något som ännu hörde framtiden till.

Även om vanhelgandet av altaret i templet 168 f.v.t. var något vämjeligt i Guds ögon ledde det inte till ödeläggelse – inte för Jerusalem, för templet eller för den judiska nationen. Men 33 år efter Jesu död såg de kristna ”vämjeligheten som vållar ödeläggelse ... stå på helig plats”. (Mt 24:15) År 66 omringades Jerusalem, ”den heliga staden”, som nu var centrum för ett judiskt uppror mot Rom, av hedniska romerska härar. Den ödeläggelse som skulle vållas av vämjeligheten var överhängande, och detta var därför signalen för kristna med urskillning att ”fly till bergen”. (Mt 4:5; 27:53; 24:15, 16; Lu 19:43, 44; 21:20–22) När de hade flytt blev staden och nationen ödelagda. Jerusalem förstördes år 70, och det sista judiska fästet, Masada, intogs av romarna år 73. (Jfr Dan 9:25–27.)

Andra profetior om en vämjelighet. Det är värt att lägga märke till att Daniel 11:31–35 och 12:9, 11 förbinder en vämjelighet ”som vållar ödeläggelse” med ”ändens tid”. Rimligtvis bör händelserna i förbindelse med ”vämjeligheten som vållar ödeläggelse” i ändens tid följa ungefär samma mönster som i det första århundradet, frånsett att den här gången gäller det inte bara Israels land.

Jerusalems ödeläggelse år 70 blev slutet för den heliga platsen, ”den heliga staden”, dvs. Jerusalem. (Mt 27:53) Men Bibeln riktar uppmärksamheten mot ett ”himmelskt Jerusalem”, det messianska kungariket, som representeras på jorden av de smorda kristna. (Heb 12:22) Det finns också några som felaktigt hävdar att de representerar detta rike, och i Uppenbarelseboken, kapitel 17, visas det att deras religiösa verksamhetsområde skall ödeläggas av ”de tio hornen” (kungarna) på ett symboliskt ”vilddjur”.

Det stora Babylons vämjeligheter. I den profetiska synen i Uppenbarelseboken, kapitel 17, beskrivs en symbolisk omoralisk kvinna, det stora Babylon. Hon kallas ”modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden”. I handen har hon en guldbägare som är ”full av vämjeligheter och hennes otukts orenligheter”, en otukt hon bedriver med ”jordens kungar”. Trots att hon ställer sig in hos de jordiska rikena och sitter på ett symboliskt vilddjur som består av dessa riken, skall det komma en dag då ”vilddjuret” inte längre vill bära henne utan vänder sig mot henne och ödelägger henne fullständigt. (Se BABYLON, DET STORA.)

Ingen som ägnar sig åt ”något vämjeligt” får komma in i ”det nya Jerusalem”, Lammets rena brudklass. Det framgår av Uppenbarelseboken 21:9, 10, 27.