ORM

(hebr.: nachạsh, tannịn, tsẹfa‛, tsif‛ōnị; grek.: ọfis)

Ormar är långsmala, fjälliga kräldjur utan extremiteter. En orm rör sig genom att kräla på buken, och eftersom den har huvudet så nära marken kan det verka som om den spelande tungan slickar stoftet. (1Mo 3:14) Det finns över 30 ormarter i Israel.

Det hebreiska ordet nachạsh är av allt att döma ett samlingsnamn på alla ormar och ormliknande djur, och det används ofta tillsammans med andra hebreiska ord som betecknar specifika ormarter. (Ps 58:4; 140:3; Ord 23:32) Så till exempel liknas Dans stam först vid ”en orm [nachạsh]” och därefter mer specifikt vid ”en hornorm [shefifọn]” som ligger vid vägen och angriper Israels fiender. (1Mo 49:17) Det hebreiska ordet nachạsh motsvarar det grekiska ọfis, som också är ett samlingsnamn. Många av de ormar som finns i Israel i dag är inte giftiga, men i Bibeln omtalas huvudsakligen farliga ormar och giftormar.

Enligt lexikografer används de hebreiska orden tsẹfa‛ och tsif‛ōnị om giftormar, och det är möjligt att uttalet på hebreiska är en efterhärmning av det väsande ljud ormarna ger ifrån sig när man närmar sig dem. Båda orden kan syfta på flera huggormsarter, men det är oklart vilka det gäller. I några bibelöversättningar har de här orden felaktigt återgetts med ”basilisk” i Jesaja 11:8; 14:29; 59:5 och Jeremia 8:17. En basilisk är ett fabeldjur. (Se KJ, Åk, 1917.)

I berättelsen om hur Moses stav förvandlades till en orm (2Mo 7:9–13) används det hebreiska ordet tannịn. Det betecknar uppenbarligen ”en stor orm”, med tanke på att det i andra bibelställen används om havsvidunder. (1Mo 1:21; Job 7:12; Ps 74:13; 148:7; Jes 27:1; 51:9) Andra bibelställen där ordet tydligt syftar på giftormar är 5 Moseboken 32:33 och Psalm 91:13, där kobran också nämns. En källa i Jerusalem kallades efter landsflykten ”Stora ormens källa”. (Neh 2:13)

En orms typiska kännetecken nämns i olika bibelställen: dess glidande rörelse (Job 26:13), dess benägenhet att bita och att gömma sig i stenmurar (Pre 10:8, 11; Am 5:19) och dess försiktighet (1Mo 3:1). Jesus använde den sistnämnda egenskapen som exempel då han gav sina lärjungar råd om hur de skulle uppträda när de befann sig bland varglika motståndare. (Mt 10:16)

Den ansedde brittiske zoologen H. W. Parker skriver följande om ormens försiktighet i sin bok Snakes: A Natural History (1977, sid. 49): ”Även när sista försvarslinjen är nådd kan motanfallets första stadier vara mer simulerade än verkliga. Den gör flera till synes vildsinta utfall, men utan att träffa målet, och ibland till och med utan att öppna munnen. Det är inte heller ovanligt att ormen i det här stadiet rätar ut sig i smyg för att vara redo för en snabb reträtt och flykt om fienden skulle dra sig tillbaka. Men när det verkligen kommer ett angrepp, följer den samma mönster som när den fångar sitt byte, men med större intensitet. Arter som normalt biter och därefter släpper sitt byte, eller bara håller fast det, attackerar och biter angriparen upprepade gånger.”

Bildspråk. Ormen används bildligt i många bibelställen: De ondskefullas lögner liknas vid ormens gift (Ps 58:3, 4), den som tänker ut ont sägs göra sin tunga vass som ormens (Ps 140:3), och om vin heter det att om man får för mycket biter det som en orm (Ord 23:32). När det står att ”stoft skall vara ormens föda”, är det ett bildligt uttryck för att ingenting skall göra skada eller vålla fördärv bland Jehovas återställda folk. (Jes 65:25)

Ormen nämns också i symbolisk betydelse i Guds domsbudskap mot vissa nationer, till exempel Filisteen (Jes 14:29), det trolösa Juda (Jer 8:17) och Egypten. Egyptens ljud, eller röst, liknas vid ljudet av en orm, vilket antingen kan avse hur ormen väser när den drar sig tillbaka efter ett nederlag eller hur svag Egyptens röst skulle vara när olyckan drabbade landet. (Jer 46:22) Det sistnämnda exemplet var troligen också tänkt att avslöja hur meningslöst det var att de egyptiska faraonerna bar en uraeus, en avbildning av den ”heliga” ormen, framtill på sin huvudbonad som ett tecken på ormgudinnan Wadjits beskydd. I Mika 7:17 förutsägs det att alla nationer som motarbetar Guds folk skall tvingas ”slicka stoft som ormarna”. (Se också Am 9:3.)

I Jeremia 51:34, 35 liknar ”hon som bor i Sion” kung Nebukadnessar vid ”en stor orm” som har uppslukat henne.

Satan, Djävulen. I Uppenbarelseboken 12:9 och 20:2 blir Guds huvudmotståndare, Satan, kallad ”den ursprunglige ormen”, uppenbarligen för att han använde sig av en bokstavlig orm då han talade med kvinnan i Eden. (1Mo 3:1–15) Som ”den ursprunglige ormen” är han också i andlig bemärkelse ursprunget till andra motståndare till Gud. Jesus kallade därför sådana människor ”ormar, huggormsyngel”. (Mt 23:33; jfr Joh 8:44; 1Jo 3:12.)

I falsk religion. Ormen användes som symbol i många hedniska religioner och tillbads ofta. (BILDER, bd 2, sid. 530) I Mesopotamien, Kanaan och Egypten var ormen en symbol för fruktbarhet och fruktbarhetsgudinnor. Två sammanslingrade ormar stod för fruktbarhet genom sexuellt umgänge, och eftersom en orm gång på gång ömsar hud, användes den även som symbol för fortsatt liv.

Kung Hiskia utrotade all ormdyrkan bland sina undersåtar genom att krossa kopparormen, som hade använts på Moses tid då folket blev angripet av giftormar i vildmarken. (4Mo 21:6–9; 2Ku 18:4; se ELDORM; KOPPARORMEN.)